Bilden talar för sig själv. Men om jag talar om fotografiet så tog jag det i Bologna och för att Kulturrådets monter var så tilltalande och illustrationen av samtalet mellan barnet och den vuxne så beskrivande. Läs för och med och samtala med och ur boken.
Kategori: Boken är källan!
Alla de som på något sätt bidragit till bokens uppkomst
Jag har läst ut Mats Strandbergs bok Färjan. Och anar en fortsättning. Den som fortsätter i mitt huvud och äger rum utan penna och papper. Det handlar inte om att läsa mellan raderna utan att skriva det som ännu inte finns. I fantasin fortsätter jag.
Och då tänker jag på barn som genom högläsning leker boken och använder språket boken givit dem. Berättelsen fortsätter att med sitt innehåll, omvandlas av läsaren och förvandlas till lek och språk att använda.
Man kan tacka berättelsen för möjligheten, tänker jag då jag läser alla dem som Mats Strandberg tackar för att boken kunde bli till. Den process som föregår utgivningen, den kompetens författaren behöver för att skriva om det innehåll författaren vill berätta. Det är ofta många, många inblandade i boken som skrivs. Det kan handla om att pröva idéer, få kunskaper, omfamna kritik och låna in röster genom att sitta och lyssna på platser man vill skriva om. Mats Strandberg nämner de han vill tacka:
- Lena Akin
- Anna Andersson
- Fredrik Andersson
- Kim W Andersson
- Ludvig Andersson
- Åsa Avdic
- Sara Bergmark Elfgren
- Sven-Bertil Carlsson
- Helena Dahlgren
- Gitte Ekdahl
- Måns Elenius
- Johan Ehn
- Maria Ernestam
- Varg Gyllander
- Emma Hanfot
- Richard Henley
- Karl Johnsson
- Jenny Jägerfeld
- Ulf Karlsson
- Fredrik Karlström
- Åsa Larsson
- Patrik Lundberg
- Jenny Milewski
- Elias Palm
- Kim Petersen
- Susanna Romanus
- Alexander Rönnberg
- Mia Skimmerstrand
- Lena Stjernstörm
- Gustav Tegby
- Anna Thunman Sköld
- Matilda Tudor
- Maria Turtschaninoff
- Pär Åhlander
- Elisabeth Östnäs
Vänner, bekanta och främlingar har också bidragit. Men själva boken, när den väl är klar, tillägnar författaren sin mamma
som lärde mig att läsa och alltid stöttade mig i mitt skrivande.
Jag tänker att författarens tack också kan ges till elever att fundera över och att skrivandet innebär att tänka, kommunicera och lära. Det betyder att vi behöver varandra. Precis som berättelsen behöver läsaren.
Av Anne-Marie Körling
Är berättelsen ett redskap för växande?
Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.
Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.
skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.
Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?
Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.
Innan man förstår så gillar hjärnan det ändå
Riktig lyrik kommunicerar med läsaren redan innan de hunnit förstå den. Så skrev poeten T S Elliot 1929 i en essä om Dantes Den Gudomliga komedien. 88 år senare ger walesiska forskare honom rätt.
Detta går att läsa i Söndagens Språkkrönika i DN den 12 mars 2107 signerad Anders Svensson. Krönikan avslutas med
I poesi finns alltså versmått som hjärnan gillar – utan att innehavaren är medveten om det.
Några versmått för att göra hjärnan glad! Det är bara att läsa. Poesin är direkt och omedelbar. Mina barn älskade denna Werner Aspenström Mätarlarven:
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.
Jag tänker på alla de böcker jag läst för mina barn. Inte har de förstått allt det jag läst, inte har alla orden omedelbart blivit deras och inte heller har de begripit vad människorna i böckerna har för sig men åh så de lyssnat till det som berättats, och åh så de frågat och tänkt. Barnens hjärnor har nog gillat språkets melodi, gemenskapen och att den har fått något att grubbla på.