Mina lästankar två dagar innan nästa läsambassadör tar vid

Körling ritar 20+5Mina två år som läsambassadör.Två dagar kvar:

På torsdag får vi veta vem som blir den nya. Igår mötte jag föräldrar. En hel sal full av föräldrar som kom för att lyssna till hur, varför och när man ska läsa med sina med och tillsammans med sina barn. Det kändes högtidligt att möta dem. De är viktiga för barnens intresse för böcker och de har röster som de egna barnen älskar. Pappas röst. Mammas röst. Mormor och farfars röst.

Böckerna vimlar av ord. Genom böcker får vi möta ord vi inte visste fanns och ord vi känner till men som används på ett nytt sätt och i ett nytt sammanhang. När vi läser får vi tänka. Tänka och fundera. När vi läser kan vi känna med den vi läser om. Känna och tänka. Att läsa är att resa säger vi ibland. Kostnaden för den resan är liten och ändå kommer vi ut på äventyr vi aldrig kunde föreställa oss. Vi reser i tid och rum. Fram och tillbaka. En grop i marken är en övergång. Berättelser, sagor, faktatexter och vi får läsa och tänka.

Barn som inte kan läsa kan lyssna. Det är att läsa. Då vuxna läser högt blir litteraturen man ännu inte kan läsa på egen hand tillgänglig. Barn kan lyssna till mer avancerade innehåll än de kan läsa själva. Därför ska vi läsa högt för dem. De lyssnar till våra stämmor och de lånar av vårt intresse för det vi läser. Därför behöver vi vara intresserade av boken vi läser. Det gör barn och unga intresserade.

Vi behöver inte säga till barn att de läser fel böcker. De är inga kritiker. De är nyfikna, vetgiriga och intresserade. De finner trygghet i att läsa böcker de känner igen. De läser om böcker de tycker om. Många gånger läser de om böcker. De saknar sina vänner i böckerna för vänskap känner de. De vill ha samma platser där äventyren syns oändliga. Det gör att de kan möta äventyren samtidigt som de känner sig hemma både i språket och i platsen. Det barn läser kan vi ge utrymme för. De ska få läsa och de behöver få läsa. Avsätt gott om tid till stunder där vi kan läsa, i skolan och i hemmet. Be läsningen rum och betydelse genom att avsätta en gemensam tid för läsningen därhemma. Hela familjen läser. Då lånar vi koncentration av varandra. Vi lånar också intresse. Vi får struktur. Vi gör något tillsammans.

Att bekräfta barns böcker kan betyda att läsa högt ur dem. Något stycke för att återge det barn läser på egen hand. Jag läste första kapitlet ur sju av böckerna. Barnen älskade det. – Läs min! – Läs min! – Läs min! På så sätt visade jag respekt för barnens val av böcker och jag lånade ut min nyfikenhet och mitt intresse för böckerna. Barn behöver vår nyfikenhet på det de läser. Vårt intresse förstärker barnens intresse.

Barn och unga är också läsfrämjare. De berättar för varandra om böcker de läst. De visar sidor de funderar kring. De resonerar kring bilderna och vad som händer i dem. De läser tillsammans. Små barn pratar till sig sina tankar. De behöver sina röster för att tänka. Boken är en källa till muntligheten, munterheten och tänkandet. Den egna fantasin som tar vid. De egna tankarna som formas. För att boken berättar.

Vi kan alltid läsa högt för barn och unga. De får grammatiken, de får orden, de får författarens sätt att skriva, de får mångfalden, de får äventyren, de får möjlighet att tänka, de får en stund av här och nu, de får något de själva inte kan läsa, de får lyssna tillsammans. Det tar mindre än 90 sekunder att ge dem en läsupplevelse. Ett kort stycke och tankeverksamheten kittlas.

Mina föregångare; Johan Unenge och Johanna Lindbäck har fortsatt att verka för att barn och unga läser. Johan Unenge sitter med i Läsdelegationen vars uppdrag är att sätta läsandet i fokus. Johanna Lindbäck skriver ungdomsböcker och har podden Bladen brinner. Jag fortsätter att möta lärare, genom böcker och föreläsningar, konsultation och skoluppdrag. Jag har också tagit en tjänst i en skola. Där kan jag omsätta undervisningsidéer, forskning till praktik och verka för att barn får upptäcka böckerna genom samtal men också genom envis läsundervisning där de få lära sig att läsa. Lära sig läsa för att fortsätta att läsa.

Jag vill tacka för förtroendet och uppdraget. Kulturrådet har varit en källa för mig och till dem har jag vänt mig med frågor, idéer och konsultation. Och ALMA vars viktiga innehåll präglas av Astrid Lindgren tankar och delar ut ett pris som är ett av världens största. Jag vill tacka alla som har hört av sig med frågor och berättelser. Jag vill tacka bibliotekarier som berättar att deras arbete är så roligt och så viktigt. Jag vill tacka föräldrar som har frågat och undrat. Jag vill tacka alla barn och alla unga som skickat sms och berättat om hur de läser, när de läser och varför de inte läser. Jag vill tacka för upptäckter som biblioteksrasten och hur unga som själva driver sitt skolbibliotek tänker och gör. Jag vill tacka mamman som berättade om sin son som genom förskolan fick ett lånekort till biblioteket. Han lärde sig tycka om böcker genom förskolan och blev den läsfrämjare som gjorde mamman till en läsare. Jag kan göra listan mycket lång men slutar här.

Några ord lämnar jag till uppdrag för oss alla: Läs så det syns. Läs så det hörs! Besök biblioteken. Tala med en bibliotekarie. Besök bokhandeln. Tala med en bokhandlare. Duka med böcker. Böcker ska vara där barn är. Vardagsprata om läsningen: Vad har vi läst idag? Vad tänkte vi om det vi läste? 

Nu är jag nyfiken på vem som blir nästa läsambassadör. Jag kommer följa arbetet med intresse och värme.

Hej HOPP!

Att läsa bland unga och boken är gullig

Jag sitter utomhus på en skola. Det är rast. Jag har slagit mig ner med min bok. Inte långt ifrån spelar barnen boll. De tjoar. Det är livliga röster och spring i benen. Jag läser min bok. Det dröjer inte länge förrän ett barn kommer och frågar vad jag gör. Jag berättar att jag läser. Barnet slår sig ner och tittar i boken.

– Den är gullig.

– Berätta, säger jag.

– Boken är gullig.

Snart talar vi om boken. Det dröjer inte länge innan jag får läsa högt. Det kommer fler barn. Snart räknar jag till fem barn som frågar om boken, lyssnar till högläsningen. Det är fem barn som vill titta i boken. Boken går runt, huvuden slår sig samman, blickarna ner i boken och så småpratet om omslaget.

Intresse väcker intresse. Intresse går att låna. Jag sitter med min bok. Mitt intresse för vad den har att berätta går inte att ta miste på. På några minuter kommer några barn och frågar vad det är jag gör och boken går runt.

Läs så det syns. Läs så det hörs.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Upplevelsen av att kunna läsa! Ordagrant!

teckningläsare

Igår slog jag mig ned intill en liten pojke och hans högläsande mamma. Jag skulle flyga till Kalmar för att ge en föreläsning och behövde låna lite av den ro som uppstår kring en högläsare. Mycket snart kom vi att samtala. Kanske samtalade jag mest med pojken som snart skulle kunna läsa. Han berättade att han kunde läsa i huvudet:

– Bokstäverna kommer in i huvudet. Och orden också. När mamma läser kan jag läsa i huvudet.

Det är ett slags läsande som blir möjlig när bokens innehåll återges om och om igen. Samma text och inga ändringar. Det är viktigt att barn får höra samma saga om och om igen tills de är färdiga med boken, tills de säger att nu räcker det, tills barnet säger att det är dags att läsa en annan bok. Ibland tröttnar vi på den där omläsningen av samma bok om och om igen. När vi vuxna tröttnar börjar vi lägga oss i och ändra ordföljd och korta ner meningarna för att få slut på det tradiga. Men barnet protesterar och säger till.

– Så står det inte! Så är det inte!

Ordagrant återger de bokens innehåll. Som det står i böckerna. Som det står skrivet. Inga andra ord än de som står i boken.

Jag hade återkommande högläsning av utvalda sidor ur böcker;  den glada sidan, den arga sidan, den sorgliga sidan, osv. Eleverna döpte sidorna beroende på känslorna texten väckte. Eleverna bad mig läsa dem om och om igen. Då det inte tog längre tid än cirka 90 sekunder så kunde jag göra det närhelst. En sida ur muminböckerna läste jag nog mer än 100 gånger. Eleverna skrattade så de grät och jag lät dem göra det. Då eleverna (årskurs 1) skulle läsa i övningsböckerna (de där de skulle lära sig läsa ur) var det flera som ville läsa ur  roliga sidan, sorgliga sidan och de andra sidorna. Och nästintill ordagrant kunde de återge innehållet. Och de skrattade när de läste. Och de upplevde att de kunde läsa. Vi fortsatte i den andan, i den riktningen, in i läsäventyren.

Ordagrann förklaras i ordboken:

som exakt motsvarar eller överensstämmer med förlagans ord

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Ronja Rövardotters rätt och Lovis trygga stämma

”… inga vildvittror kunde skrämma bort Ronja från hennes stigar och ställen,”

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981, sid 30

Detta har hänt. Barn behöver de sakliga innehållen. I egen takt ska de kunna få ställa de frågor de vill ha svar på och de behöver få lyssna till det vi har att berätta. Nyhetsrapporteringen har sakliga innehåll – detta har hänt – vilket kan vara texter att hålla sig till när man som vuxen själv är orolig och berörd. Att tvingas berätta och förklara något som man själv kämpar med att förstå och om sådant man önskar aldrig någonsin skulle kunna hända. Och barn frågar om och om igen. Om vi är lugna och sakliga läser de av vårt lugn och ser världen utifrån hur vi vuxna tänker, känner och gör. Det handlar om att skydda barn i verkligheten och inte ifrån den. Därför är saklighet och fakta märkligt nog också en trygghet för barn. Med förälderns och lärarens tonfall och ordval kommer anpassningen till barnet. Därför krävs det att den som berättar också lyssnar och inte räds de frågor barnet ställer. Och alla frågor har inte heller svar och det kan man berätta för barn. Men en bok kan ge en annan spegel av händelser och samtidigt ge oss det mod vi kan behöva trots att vi är rädda. Att läsa för och med barn och unga skapar gemenskap.

Ofta brukar jag säga att Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är boken jag väljer att läsa högt. Det gör jag för att Ronja möter faror som hon måste lära sig hantera och hon möter Birk som hon måste lära känna och genom vänskapen som växer mellan dem måste de vuxna acceptera en ny ordning. Och allt det växande, det inre, det yttre kräver ibland att världen är som den brukar:

Men Lovis sjöng, och då blev världen som den skulle vara. Ronja sjönk in i det djupa barndomslugnet, om med huvudet i Lovis knä somnade hon under stjärnorna och vaknade inte förrän till ljusaste morgon.

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981 sid 195

Det har hänt att jag ordinerat föräldrar och lärare att läsa högt för de egna barnen och eleverna i klassrummet. Högläsningen är som Lovis röst. Vi behöver den.

Frida Hyvönen om Roald Dahls häxorna

Söndagsintervjun i P1 lyssnar jag noggrant till. Ofta är det barndoms-skildringarna som fångar mitt intresse. Händelser som banat vägen för något eller som format eller på något annat sätt bidragit till livsberättelserna och hur vägarna skapats och stigarna från eller till har mejslats fram. Jag antecknar och lyssnar. Denna söndag intervjuar Martin Wicklin den prisbelönta musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen.

Det är fint att lyssna till hur barndomsrummet såg ut med sina prång och vinden med sitt äventyrliga sågspån och damm. Och mammans högläsning ur Roald Dahls Häxorna och de frågor som väcktes hos den lilla Frida en gång för länge sedan. Och musiken som ett sätt att umgås och att göra något tillsammans i familjen med ett piano centralt i rummet. Att hitta på något för att kommunicera med varandra. Att hänga med kompisar handlade om att fnissa och skratta så man kissar på sig.

Jag tänker på att berättelserna, högläsningen, kan vara i centrum för gemenskapen. Och skrattet som kommer ur dem. Skönt häng helt enkelt.

Rapport från en lyssnare

Fick ett litet meddelande. Det löd:

Igår fann jag en yngre släkting sittande med en bok i handen. Han hade tagit ner en bok från bokhyllan.Vi andra satt runtomkring.

– Det skulle vara roligt om du läste lite högt ur boken, sa jag.

Han läste så gärna. Sådan fin högläsningsröst. Det blev en riktgt fin stund. Alla stannade upp, lyssnade. En sa – Högläsning är ju så mysigt!

Läsfrämjarkalender lucka 9: Som en sång!

– Svenska språket låter så här, säger pojken och börjar nynna.

Och jag känner igen mig men kan inte sjunga mitt eget språks melodi. Jag kan nynna hur andra språk sjunger. Jag har tänkt på den där sången som bär fram våra ord och meningar. Den vi fick så tidigt att vi knappast kan förstå eller göras medvetna om den. Kanske redan i magen fanns språkets sång och takt.

Jag minns morfars högläsningsstunder. Han läste för alla, oavsett ålder, och inte specifikt för mig eller oss små. Med den högläsningen lärde vi oss att lyssna utan att genast förstå. Vi lyssnade till morfars tonläge, hans olika stämmor när han blev de personer han läste om och hela berättelsen lät mer som en slags sång.

Jag tror det är viktigt att läsa i ett flöde så att sången går att härma och efterlikna. Även om man inte genast förstår så hör man hur språket låter. Då börjar vi med språket sång. Så här låter det:

För länge sedan …

Läsfrämjarkalender lucka 7; Gåvan är kravlösheten

Det kostade inget. Det var så han uppfattade det. En gåva. Ett ögonblick bortom ögonblicken. Trots allt. Nattens saga avlastade honom från dagens tyngd. Man lättade ankar. Han drev med vinden, oändligt lättad , och vinden var vår röst.

Som pris för resan krävdes ingenting av honom, inte ett öre, man fordrades inte minsta gentjänst. Det var inte ens en belöning. (Åh! Belöningarna … hur måste man inte bevisa att man var värd sin belöning!) Här utspelades allt i kravlöshetens land.

Kravlöst, utan pris, detta som är konstens växelmynt.

Detta skriver Daniel Pennac i boken Som en roman, om lusten att läsa, som gavs upp av Brombergs 1995. Det handlar om högläsning och det handlar om ett omedelbart nu där gemenskapen med högläsaren och läsaren/lyssnare är.

Läsfrämjarkalender lucka 3 – Bokens böcker

Jag har sträckläst Mårten Sandéns bok ”Min bror monstret”. Den gick inte att lägga ifrån sig. Välskriven, nagelbitarspännande och samtidigt som boken innehåller fasor jag inte kan möta annat än i skriven form finns det meningar som lyfter in det vackra, sköna och underbara. I mörkret och fasorna finns ett envist flackande ljus och hopp om andra lösningar. Beskrivningar av sorg och kärlek starka och allmänmänskliga:

  • Minnena är som en massa osorterade saker i en garderob. (s. 67)

  • Saker kan vara nycklar till dagar man glömt, och det där hände mig hela tiden medan jag lyfte fram det som varit gömt i skåpens mörker. En ask tändstickor med en röd filttomte klistrad på framsidan, den hade jag gjort till mamma en gång. Eller stärksprayen som mamma brukade använda när hon strök min brors och mina skjortor. Burken längst in i städskåpet var tom, men lukten fanns kvar när man tryckte på kapsylen. (sid 131 ff)

  • När jag korsade gatan såg hon mig, och det var som om någon hade tänt en lampa innanför hennes ansikte. Leendet, ögonen, allt strålade. (s. 60)

Berättelsen Min bror monstret leder tankarna till Möss och människor av John Steinbeck och hade jag haft en klass idag skulle jag högläsa Min bror monstret och skapa boksamtal och sedan sätta Steinbecks roman i händerna på eleverna för att sedan diskutera det gemensamma och det som skiljer sig åt i de båda böckerna.

Mårten Sandéns bok öppnar bokläsarluckor även till andra berättelser; Den grekiska mytologin med berättelser om dödsriket, Orpheus och Eurydike och alla de mytiska och mystiska floderna Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytus och Lethe. Boken innehåller också kokböckernas beskrivningar och förklaringar hur vi kan laga mat som smakar som restaurangens samt var man kan gömma serietidningar för att läsa i smyg.