De frivillige högläsaren i Washington berättar:

Washington november 2016.

På skolgården satt de överallt. Högläsarna! Den vuxne och barnet absorberade i något som boken berättade. Högläsarna kom från närliggande arbetsplatser och läste en timme i veckan för några elever, samma varje gång. En timmes lunch med högläsning.  Jag ville lyssna till varför och hur och bad några av dessa högläsare berätta om varför de frivilligt kom till skolan och vad det har betytt för dem personligen. Häromdagen kom detta mail:

Good Afternoon, Ms. Körling:

My name is … and you initiated a conversation with me as I was departing Ross Elementary School where I was doing a Reading Mentor session. You asked me and a fellow mentor “Why do we do this?” Here is my response:

Reading is knowledge and knowledge is power. To ignite the love of reading in a child is one of the greatest gifts you can give. Some of the mentees we are paired with through the Everybody Wins DC Program are already good readers. Therefore, our job is not to teach students how to read but to inspire them to do so. To help them realize that reading is a window into other worlds and places that they would never have the opportunity to visit. As you may notice, the Everybody Wins program is called Reading Mentor Program. So it is just not reading but establishing relationships and friendships with these young people. So it is rewarding on both sides of the spectrum.

The previous paragraph is an elaboration of my short answer I gave you when I was departing the school. But then you said “why do you do this?” You seem to be asking what is my motivation, my reason for getting involved in this program. Love. You love to see a child’s eyes light up when they properly sound out a word correctly. You love to watch the expression on their faces when you dramatically read a story to them in way that they are totally caught up in the story. This is my first year serving in this capacity and I am so glad I decided to do so.

Högläste jag idag:

Idag högläste jag ur:

  • Eduardo Galeano. Fotbollens himmel och helvete, 2002
  • Jujja och Tomas Wieslander. Lillebror och nalle. 1990
  • Sitan Hole. Hermans sommar, 2006
  • Körling. Ovan trädtopparna, 2016
  • Barn- och Ungdomsbokskatalogen 2016-2017 

Sammantaget läste jag högt i 6 min och genom högläsningen kan jag involvera lyssnare i text och engagera genom att samtala och tänka högt tillsammans om böckernas dilemman.  Om detta kan vi berätta.

”Den där boktraven” sa läraren

Körling fotograferar 2016

Ofta återkommer frågorna om böckerna jag har med mig då jag är i skolorna, i biblioteken och då jag generöst delar med mig av böckernas innehåll genom att läsa högt:

– Du har så många böcker med dig? Man blir nyfiken. Vill titta vilka böcker du har med dig. Kanske man själv ska ha böcker med sig bland eleverna. Jag får såna idéer när man ser din boktravar.

– Den där boken du högläste ur … vilken bok var det? Jag blev så intresserad. Den fångade mig direkt. Kändes som du valt ut den till mig. Rakt i hjärtat. Får jag fotografera den?

Denna gång hade jag med mig 

  • Tomas Tranströmer ”Minnena ser mig”
  • Karl Ove Knausgård ”Om hösten”
  • Katarina Mazetti/Gunna Grähs; ”Här kommer tjocka släkten”
  • Stian Hole: ”Hermans sommar”
  • Bruno K. Öijer: ”Och natten viskade Annabel Lee”
  • Jujja och Tomas Weislander: ”Lillebror och Nalle”
  • Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
  • Ulf Stark/Ida Björs: ”En liten bok om kärlek”
  • Glasgow/Arvidson; ”När jag inte hade nå´t”
  • Inte en främling. 20 berättelser om identitet och mångfald.

Tre högläsningsböcker och livliga diskussioner

boktrave

Jag hade alltid med mig tre böcker till klassrummet då jag skulle välja en ny högläsningsbok. Och så visade jag eleverna hur jag var osäker på vilken bok jag skulle välja att högläsa ur. Jag läste ett kapitel ur varje bok och bjöd in eleverna att diskutera vilken bok de önskade lyssna till. På det sättet kom jag att sprida tre böcker till eleverna. Jag lärde mig snart att alla böcker jag berört med min högläsande röst blev böcker eleverna ville läsa ur. Det spelade ingen roll om jag läst hela boken eller ett väl utvalt stycke ur dem.

Diskussionerna om vilken bok eleverna ville höra är den aktivitet jag vill skapa. Om de ska bli medaktörer i sitt läsande måste engagemanget och viljan finnas hos eleverna. De diskuterade följande:

  • hur Anne-Marie kan läsa böckerna
  • att Anne-Marie läser en bok de själva inte kan läsa
  • om jag har valt rätt stycken för att verkligen presentera böckerna
  • om jag kunde läsa alla tre och i så fall vilken ordning

De diskuterade också böckernas innehåll och hur de skilde sig åt och varför. De kunde också kommentera att den förra högläsningsboken handlade om något som var ungefär som den vi nu lyssnade till och att vi därför skulle läsa en annan berättelse.

Engagemanget och diskussionen om vilken bok jag skulle högläsa kom att bli en del av den medverkan och påverkan jag önskade skapa.

Av Anne-Marie Körling

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och  begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling

 

Den osynliga gästen på kalaset

Igår på festen var det någon som tog fram en bok. Bara så där. Istället för ett tal lästes det högt ur en bok. Liten och stor lyssnade med blickar som for bort från platsen och in i det höglästa. Jag märkte att jag tänkte på den tradition jag själv är uppväxt med, när högläsningen blev en röst från en osynlig gäst och vars berättelser på olika sätt grep tag i oss. Jag noterade att andhämtning förändrades runt bordet, ett stillsamt och gemensamt lugn infann sig. Innehållet fick spridas mellan oss. Vi lyssnade tillsammans.

Varför högläser man inte oftare? frågade någon. Och genast kom samtalet att cirkulera kring högläsningen i skolan. Den då man skulle läsa för dem i klassen, för att lära sig att läsa och minnena skapar klämsko, den känslan av utsatthet och risken att läsa fel, ljuda för länge och att jämföra sig med andras läsning. Nej, det är läskigt att högläsa. Det är ju så många som hör hur man läser. Den egna prestationen och risken för att bli avslöjad som den som inte läser så bra – nej, det vill man inte utsätta sig för. Och därmed tystnar boksidorna som kunde blivit gemensamma. För vi blir så självmedvetna om hur vi läser när vi läser högt att vi tänker mer på den än på vad det är vi läser. Och vi tror att lyssnarna bedömer oss och inte suger åt sig det författaren har att förmedla.

När jag ser på dem runt bordet ser jag att författarens berättelse griper tag i oss och tar oss med på ett äventyr, om än så bara för några minuter.

 

Av Anne-Marie Körling

Lyrik för killen med blyertspennan

 

I svenska ska vi göra ett specialarbete om lyrik. Först tycker jag det låter dödstrist och mossigt men när Kristina visar mig en bok av Pär Lagerkvist tänder det direkt. En del av dikter är så vackra att det svartnar för ögonen. Så jag börjar plöja diktsamlingar och ser plötsligt världen i ett nytt ljus.

När jag läser det här stycket ur På andra sidan Fågelsången av Stefan Casta tänker jag på de där killarna i fjortonårsåldern med vilka jag talade lyrik med på rasterna och speciellt tänker jag på den kille som började skriva egna dikter och smög till mig utkast vilka vi diskuterade efterföljande rast. Tänk att dela denna text tillsammans med killen med blyertspennan:

Så jag stänger in mig i en värld av poesi. Mitt specialarbete går långsamt. Men det beror på att jag tycker det är så roligt och vill göra det så grundligt. Jag upptäcker hur häftigt det är att läsa högt och att det faktiskt händer något med dikterna när orden släpps ut ur böckerna. Nu läser jag en dikt som börjar med meningen ”Nu löser solen sitt blonda hår …

Och precis när jag säger de orden tittar faktiskt solen fram igen. Det är som trolleri nästan. Eller som ett sånt där tecken, då.

Jag tittar upp från boken. Ser hur min stad plötsligt badar i ljus, ja, hur solen äntligen löser sitt blonda hår och låter det falla fritt över oss.

Ur Stefan Casta På andra sidan Fågelsången, utgiven av bokförlaget Opal, 2015

 

Av Anne-Marie Körling

 

 

 

Vad läser du för dina barn? frågar jag en bibliotekarie

 

Körling fotograferar 2016

Jag frågar en bibliotekarie vad hon läser högt för sina egna barn. Bibliotekarien är vänlig. Det är lätt att tala läsning:

”Vi läser två böcker hemma. Den ena är för nioåringen och den heter Jakten på Jack av Martin Olczak

Den är spännande. Både jag och barnet gillar den. Vi förhandlar lite om hur många kapitel vi ska läsa innan vi börjar. Två säger vi. Sedan slutar det med att vi läser fyra. Vi måste ligga och prata om den. Den är lite läskig och det är många känslor i den.

Den andra boken är en bilderbok och den heter Ett tryntroll flyttar in.

Den handlar om fyra djur som bor på ett berg. Där bor partyharen, murmeldjuret och stengeten. De har hört ett rykte om att ett tryntroll ska flytta in. Fyraåringen tycker den är jättebra. Vi har läst den varje kväll i två veckor. Bilderboksbarnen vill gärna läsa om. Vi släpper det för fort. Omläsningen. Barnen njuter av att läsa om och om igen. Vi lär oss det i skolan att gå vidare och att vi läst ut en bok.

Som högläsare får jag vara den jag vill vara som mamma. Inte en tjatig en utan mer jämställd med mina barn. Vi delar något gemensamt. Jag är mer människa. Vi möts utan hierarki. Och man blir den där mamman. Det är skönt att mötas så.

Den vanligaste frågan jag får av föräldrar? Jo, det är att skolan har sagt att deras barn inte läser tillräckligt mycket. Då står barnet bakom föräldern och vi pratar läsning över barnets huvud. Barn ska få komma till biblioteket utan det där kravet, att få upptäcka biblioteket och allt som finns här, inte komma hit för att reparera och med utgångspunkt i brist. Det är lust vi står för här.”

 

Av Anne-Marie Körling

Barn bjuder upp till läsning

Vi läser om böckerna finns där vi är

”Mamma, kan du läsa denna för mig?

När nån läser för mig blir jag lite gladare.”

Barn är läsande aktörer. De får oss att läsa högt. För glädje. Till tröst. För gemenskap. För värmen mellan läsare och lyssnare. För att de vill lyssna och läsa.

Jag fick denna fråga via mail i morse. Uppmaningen kom från en fyraåring.

Brevet avslutas:

”Boken han bad mig läsa var en Pixi-bok. Denna handlar om pojken Folke och hans mamma som kommer bort från varandra – och återförenas – i tunnelbanan.”

Av Anne-Marie Körling

90 sekunders högläsning: Jag läser för och vi läser med!

DN 10 april 2016

I dagarna tre har jag föreläst. Och vid alla föreläsningar har jag högläst. Jag har en idé om att läsa högt 90 sekunder. Det kan vi alltid bjuda på. Och texter delas i rummet. Vi lyssnar och blir gemensamma. Jag visar också fram texten. Alla kan läsa med om de vill. Vi brukar följa med när text visas. Därför läser vi också själva men utan krav på att vi måste eller ska läsa. Jag läser för och vi läser med.

Denna vecka har jag högläst ur följande böcker

Högläsningen handlar om att möta olika texter, möta olika innehåll och därigenom få möta frågor ur olika perspektiv. Men också att få tillgång till litteratur. Till ord. Till meningar. Att få inblick i böckerna. Att ha böckernas innehåll som en del i samtalet. Men 90 sekunder? Jodå, plötsligt utbrister någon som lyssnar:

– Innehållet gör något med tiden. Tiden upphör. Jag hade ingen aning … verkligen ingen aning att 90 sekunder kunde ge så mycket. Varför gör vi inte det oftare?

 

Jag återkommer,

Anne-Marie Körling