När tävling inte är tävling

Det bästa sättet att förklara det är att göra det, sa dronten. (Och om du skulle ha lust att försöka dig på en sån där kapplöpning en vinterdag, ska jag berätta hur dronten gjorde.)

Först stakade han ut en kapplöpningsbana i form av en cirkel (”Det gör förresten detsamma hurdan form den har”, sa dronten), och sen ställdes hela sällskapet upp längs banan, här och där som det föll sig. Det var ingen som ropade ”Klara, färdiga, gå!”, utan man började springa när man hade lust och slutade på samma sätt, så det var minsann inte lätt att veta när tävlingen var slut. I alla fall, när de hade sprungit en halvtimme eller så och var alldeles torra igen, då ropade dronten plötsligt: ”Tävlingen är slut!” och alla skockade sig flämtande omkring honom och frågade: ”Vem har vunnit?”

Den frågan kunde dronten inte svara på utan att fundera en god stund, och han sätt längre med fingret mot pannan (precis som Shakespeare brukar sitta på de flesta bilder man ser av honom), medan de andra väntade under tystnad. Slutligen sa dronten: ”Alla har vunnit, och alla ska ha pris!”

Ur Alice i Underlandet av Lewis Carroll i översättning av Gösta Knutsson och utgiven av Wahlströms & Widstrands förlag 1981. Illustrationerna är av Robert Högfeldt.

Den här berättelsen kan vi ha textsamtal om i skolan. Vi kan också läsa den för att den är underfundig och då kan vi läsa den för att vi är generösa. Vem som helst kan ju få lyssna till oss. Hej HOPP!

Trycka boken till bröstet

– Berätta om boken säger jag. Damen håller fram boken. Hennes ögon glittrar. Barnbarnet tycker så mycket om boken. Boken har de läst så många gånger. Ja om och om igen.

Och så börjar högläsaren bläddra i boken. Gör nedslag lite här och lite där.

– Titta så finurligt den är tecknad. Titta på ansiktsuttrycket! Man känner igen sig.

Värmen går inte att ta miste på. Högläsaren fnittrar till och berättar att just här brukar barnbarnet säga något. Högläsaren känner glädje också här och nu. Boken tycks ha sparat den mellan pärmarna.

Vi står där med boken och tittar in i den. Vi är gemensamma i den. Våra berättelser är färgade av många minnen vi fått av att läsa den. Och vi blir berättande där vi står. Det är inte vilken bok som helst. Det är boken som är läst om och om igen för en liten en.

Vi har blivit påverkade av boken och närheten till lyssnaren. Det blir tydligt när damen jag talar med, utan att tänka på det, trycker boken till bröstet.

Av Anne-Marie Körling

Om högläsning, Shakespeare och böckerna som hittar oss

Shakespeare var inte det givna valet för en ung läsare, men jag hade en fördel  – King James Bible. En så religiös familj som min läste Bibeln varje dag. Min mamma läste högt, och stående, så redan från början hade jag en känsla av språket som något kraftfullt och dramatiskt. Språket i King James Bible är Shakespeares språk. 1611 kom bibeln ut. 1611 är åter för det första belagda uppförandet av ”En vintersaga” – hans pjäs som jag läste som ung och fortsatte läsa och som jag slutligen skrev min egen cover av: ”Tidsklyftan”.

Varför denna pjäs? Till att börja med så gillade jag titeln. Helt enkelt. Jag tänkte att den skulle handla om vinter och något magiskt. Jag har känslan av att böcker hittar oss lika mycket som vi hittar dem, och om du har beslutat dig för att lita på dem, på böckerna, så tycks de rätta dyka upp i precis rättan tid.

Ja, jag läser DN´s tidning om William Shakespeare, DN 10 april 2016, och det är ur artikeln av Jeanette Winterson jag hämtat ovanstående. Läs artikeln. Den berättar om språket, kärleken och att återvända till litteraturen som till gamla vänner.

Av Anne-Marie Körling

H C Andersen idag och något om hans sagor

Idag är det 2 april 2016 och HC Andersen firar vi kanske idag. Jag firade det med att plocka fram alla mina böcker av H C Andersen. Jag har ett band bestående av sex böcker, en av dem är på vift, så jag utgår från de fem jag har. Här är sagor och berättelser från 1835-74. Jag har aldrig fram till denna dag läst ”Den gamla gatlyktan”, den som börjar med orden

Har du hört historien om den gamla gatlyktan? Den är kanske inte så enastående rolig, men en gång tål den väl att höras. Det var en sådan bra gammal gatlykta, som hade tjänstgjort i många, många år men nu skulle den kasseras. Det var sista kvällen den satt på sin stolpe och lyste över gatan, och den kände sig som en gammal balettdansös som dansar sista kvällen och vet att i morgon ska hon pensioneras.

Nej, den hade jag inte läst, inte ens en endaste gång. Så svaret på HC Andersens fråga var fram till idag, nej. Inte heller hade jag hört om Stoppnålen, som var så fin, så fin:

Jag är för fin för denna världen! sade hon när hon satt i rännstenen. Mitt goda samvete har jag, och det är alltid en liten glädje.

Inte heller har jag tidigare fått höra sagan om ”Det gamla huset” men jag anar att där finns embryot till ”Den ståndaktige tennsoldaten” för i berättelsen om huset får man veta att tennsoldaten som bor där inte står ut:

Jag står inte ut! sa tennsoldaten. Jag har gråtit tenn! Här är så sorgligt och trist!

Jag har många gånger läst ”Den lilla flickan med svavelstickorna” och gråtit floder alla gånger jag fått höra den läsas upp.

Flickans små händer kändes nästan nödda av köld.

Jag har heller inte tidigare fått höra ”Berättelsen om en mor” och det gör mig glad. Jag inser att jag skulle blivit så rädd, så rädd både som barn och som nybliven mamma.

En höna av en fjäder kan man tycka. Det är när vi förstorar upp saker och ting. HC Andersens saga ”Det är alldeles säkert” tyckte jag mycket om då jag hörde den en gång. Den började så här:

Det var en förfärlig historia! sade en höna och detta var ändå i den del av staden där historien inte hade inträffat. Det var en förfärlig historia i hönshuset, jag törs inte sova ensam i natt, det är för väl att vi är många här på pinnen! och så berättade hon, så att fjädrarna reste sig på de andra hönsen och tuppen lät kammen sloka. Det är alldeles säkert. Men vi skall börja med att det hände sig i ett hönshus i andra ändan av staden. Solen gick ned …

och när berättelsen berättas från höns till uggla, duva, fladdermus och berättelsen går vidare och vidare för att slutligen bli så förvanskad att av en fjäder kan det bli till fem höns! Väldigt aktuell saga och kan läsas i sin helhet.

Det är roligt att läsa hur HC Andersen bygger upp intresset till varför man ska läsa det man läser eller kanske till och med låta bli. Det gör han i sagan om ”Hjärtesorgen” som inleds:

Det är egentligen en historia i två delar vi kommer med här. första delen kunde man lika gärna undvara – men den ger förkunskaper och de är bra att ha!

Idag är ju mopsen en populär hund och därför kanske vi ändå ska fortsätta läsa om ”Hjärtesorgen”. Första delen avslutas

Han bits inte, sade frun. Han har inga tänder. Han är som en medlem av familjen, trofast och argsint, men det är bara för att mina barnbarn retar honom. De leker bröllop och så vill de ha honom till tärna och det tär på hans krafter, den gamle skrotten. Och hon lämnade sina papper och tog mopsen på sin arm. Detta var första delen – som nog kunde undvaras.

Den andra delen inleds med

Mopsen dog!

Slutligen kommer jag att tänka jag på uttrycket ”kejsarens nya kläder” som vi använder lite här och lite där. Det uppenbara sägs inte förrän ett barn uttrycker det. Men om barn och unga inte vet sagans ursprung eller har fått lyssna till den så är det dags för en liten högläsningsstund där vi faktiskt går till källan och gör en berättelse av ett använt uttryck. Vi gör mer av uttrycket. Vi läser sagan. Vi läser HC Andersen.

 

Av Anne-Marie Körling

 

”Du ska läsa om träd och buskar”

Det jag högläser för eleverna är inte detsamma som det de kan läsa på egen hand.  Ofta handlade min högläsningsbok om sådant eleverna ännu inte kunde läsa självständigt men som de inom olika framtid skulle kunna välja att läsa. Den pedagogiska högläsningen kallade jag den för. Den högläsningen omges av medvetna val, kontakt med skolbibliotekarien, inläsning av recensioner och egen läserfarenhet kopplat till elevernas förståelse och utveckling. Många gånger var min högläsningsbok väsensskild elevernas böcker.

I ett av mina klassrum var serieböckerna älskade av eleverna och en elev hade läst mer än trettio stycken i följd.  Nu började frågorna hopa sig kring varför? Kan vi få höra vad de handlar om? Jag fick frågan om jag kunde läsa högt för att fler skulle få veta vad böckerna handlade om. Och naturligtvis kunde jag läsa för eleverna. Nu uppstod frågan om vilken av de många jag skulle läsa ur. Inte ett helt enkelt val och eleverna provläste några böcker innan de kom med ett förslag.

Jag läste tre, fyra kapitel. Men eleverna skruvade på sig. Till slut bad de mig att sluta.  De sa att boken inte passade mig. Det blev inte som det brukade. Nu fanns det inga buskar och träd utan bara personer som nickade hit och nickade dit. Så ska det inte låta när fröken läser. Vi kan läsa de här böckerna själva sa de. När fröken läser ska det vara små bäckar som rinner, skogar med höga träd och insekter som flyger omkring och …

Jag tänker ofta på högläsning som något som hör till det kommande. Här och nu ger jag berättelser eleverna inte ännu inte kan läsa men kan lyssna till. Serieläsningen är trygghet och fortsättning på en och samma gång. När man läst ut sina serieböcker kan det uppstå ett vakuum. Man har läst sig mätt. Då de lämnar en serie är det inte helt lätt att möta ny litteratur och nya sätt att berätta. Då kan den höglästa boken vara en möjlighet. Ofta ville eleverna läsa något av det jag läst tidigare.

– Vad hette boken du läste förut? Jag vill läsa den!

 

Av Anne-Marie Körling

Läskär i en bok och lite tankar kring den

”Ämnet för provet är ”vad jag gjorde i somras”. Jag försöker anteckna, för att förbereda mig, men jag har glömt nästan alla engelska ord. Jag skriver ”i somras” om och om igen, men ingenting annat dyker upp i huvudet. Så småningom är det bara jag kvar.

Jag kommer inte ihåg någonting. Läraren som håller i provet verkar extra elak. Hon pressar mig och rättar mig varje gång jag försöker säga något. Jag vet inte om jag börjar gråta under provet eller precis när jag har gått därifrån men när jag väl börjar kan jag inte sluta.”

Ja, så berättar Dasha, 12 år.

Illustrationerna i denna bok är magiska. Jag föll pladask för dem. De var på grund av illustrationerna jag köpte boken. Men nu är jag lika fast i berättelsen ”Mitt år av längtan” av Dasha Tolstikova. Jag ser att författaren och berättaren i boken har samma namn. Kanske är det en barndomsbeskrivning? En historiebeskrivning? En … ?

Berättelsen är översatt av Karin Berg. Översättare skulle få mer ljus och de skulle lyftas fram lite mer än vi ger dem utrymme till. Man undrar hur de gör och hur de tänker om språket. Illustrationerna är inte översatta av någon. Kanske att jag översätter dem då jag betraktar och grubblar över dem. Jag ger dem ju ett språk. Mitt eget. Så är det med illustrationer.

Jag tänker undervisning när jag läser den. Många skolbilder framkallas. Många samtal står på kö. Jag skulle högläsa detta lilla stycke ur boken. Genom det skulle jag låta eleverna berätta.

 

Av Anne-Marie Körling

På tunnelbanan högläste jag för den unge mannen

Det var efter en föreläsning jag gett som den unge mannen slog följe med mig. Vi var på väg hem båda två. Jag fick frågor. Och jag lyssnade till frågorna om språkets betydelse och att inte tycka sig äga språket fullt ut. Att våga ta språket till sig och vilja lära sig nytt språk då allt handlar om det. Den unge mannen hade upptäckt att språket var en nyckel och att han själv hade för få, eller upplevde sig ha för få. Jag måste lyssna varsamt. Inte ivrigt komma med råd. Men råden stod på rad inom mig och jag gav dem försiktigt.

Mina råd:

  • Ta en tidning och läs en enda artikel noggrant. Inte hela tidningen utan en enda. Välj först något du känner dig hemma med. Gör så varje dag. När du känner dig utmanad. Ta en artikel du inte känner lust till. Läs den. Varva varannan dag med en artikel du gillar och en du inte känner lust till.
  • Besvara frågorna som du hör någon säga i en film eller i något program du ser. Stanna filmen och fundera över vilket svar du skulle vilja ge. Ta med så många ord som frågan innehåller. Våga svara utan att kunna. Pröva ordförrådet högt och ljudligt. Lägg dig genom att uttrycka dig själv, din åsikt, din tanke, din kreativitet och vidga språket genom det du hör.
  • Lyssna till berättelser. Du kan aktivt ta in ord du inte är bekant med. Låt säga ett ord om dagen som du medvetet tänker om och utforskar vad det är för något du hör och vad ordet kan representera.

Tre råd. Inte fler. Inte råd som är längre ifrån personen än där personen är. Inga boktravar att utmana med. Inga måsten. Däremot en liten text att högläsa. Där boken är kan vi låta den tala. Jag högläste för den unge mannen:

Nu blev jag tvungen att följa med i nyheterna varje dag. Verkligen läsa tidningarna grundligt, inte bara kolla i Metro om det var rea på Intersport till helgen. Och jag tvingades lära mig att berätta. Jag kunde sitta hela kvällarna och vrida och vända på ett ämne för att förstå hur jag skulle lägga fram det. Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som om hjärnan blev glad av allt det här. Som att den hade väntat på att få något att jobba med.

berättar Ison Glasgow i sin bok ”När jag inte hade nå´t” .

Den unge mannen tittar frågande på mig

– Tvätta sitt språk?

Vi talar lite om det. Om språket vi skapar i gemenskap med varandra. Språk som gör att vi kan mötas. Som vi två på tunnelbanan. En yngre generation och en äldre. Vi ansvarar för att vi kan mötas i vårt gemensamma språk här och nu. Tvättar vårt språk så att det blir ett språk att mötas i. Inte anpassning bara utan för att vi har tillräckligt med språk för att göra det.

Innan jag går får jag frågan:

– Du, vad hette boken?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur:

Glasgow, Ison; När jag inte hade nåt, berättad för Emil Arvidsson, Brombergs förlag, 2014.

 

 

 

Kokbokens betydelse för läsning, minnen och fantasi

Det köps många kokböcker. I min bokhylla har jag flera. Inte alla gör jag maträtter ur. Nej, väldigt få prövar jag i praktiken. Jag läser om maten. Tycker om orden. Om detta blev jag påmind då jag läste Ison Glasgows bok ”När jag inte hade nåt”:

Jag var extra fascinerad över att barnen hade olika namn på maten. Det var så kaxigt att varje grej de åt hette något, och de pratade ofta om sina favoriträtter. Korv stroganoff. Jag hade aldrig hört något liknande. Barnen åt potatisgratäng, lasagne, fiskgratäng eller köttbullar och makaroner. Allt på tallriken hängde ihop, ofta i en röra eller gryta eller en smet. / … / När jag och mamma åt var det en sak i taget. Först ljudet av plasten som revs av brödpaketet. Sedan ljudet när osten öppnades. Det kunde dyka upp ett äpple. Tonfisk på burk. En bulle eller choklad. Olika saker som aldrig riktigt hörde ihop. När någon frågade om min favoriträtt struntade jag bara i att svara.

Ison Glasgows mamma högläste ibland ur kokboken. En högläsning för att frammana smaker, dofter och fantasi. Det fanns inget att äta på det verkliga bordet men fantasin kunde duka upp annat och brödet de åt smakade mer och bättre. Efter att ha läst om Isons mammas högläsning ville jag högläsa ur en av mina kokböcker.

Jag högläste därför detta för mig själv:

Smörgåsar bör helst inte beredas förrän i sista stund, däremot kan man skära bröd, förbereda pålägg, krämer och garnityr i god tid så att själva beredningen går snabbt. Om man måste göra i ordning smörgåsar i förväg, kan man i någon mån förhindra att de torkar genom att lägga dem på en fuktig duk, t. ex, på en bricka eller en kartong, och ställa dem kallt, helst övertäckta. I vissa fall kan det vara bekvämt att bjuda på dubbla eller randiga sandwiches eller sandwichrulad, ty dessa smörgåsar blir saftigare och läckrare av att göras i ordning flera timmar i förväg. De fordrar goda ingredienser men ingen särskild garnering och kan ändå bli mycket dekorativa.

Ur  Stora Kokboken, hushållets uppslagsbok i alla matfrågor, av Edith Ekegårdh, och Britta Hallman-Haggren, båda skolkökslärarinnor, Wezäta förlag, Göteborg 1953, s. 137

Och då mindes jag hur jag som 13 år reste till Chicago på egen hand. Bakgrunden till det är en lång historia. Jag besökte en farbror som lämnat Sverige sedan länge och så länge sedan att språket, det svenska, haltade i nutid. Hans språk var äldre och det var svårt att förstå den svenska han talade. I familjens kök fanns en mycket gammal kokbok. Språket var ålderdomligt och maträtterna som fanns att laga försvunna ur det svenska köket. Jag var en 13-årig läsare och min erfarenhet av mat var begränsad. Jag fick laga mat. Köket blev min plats. Jag lagade alla möjliga rätter, ingen av dem bekanta för mig, utan historiska och märkliga. Måtten var oändligt svåra att översätta och jag saknade det kunnande som kom med mått och ordförråd. Att dessutom översätta dessa ord till engelska eller till något motsvarande i mataffären var ett gissel.

Att mat väcker känslor märkte jag då jag serverade soppa med klimp. En slags veteklump i en buljong som jag aldrig tidigare ätit och inte senare heller för den delen. Min farbror åt med tårar i ögonen. Han började tala om bristen på mat och hur hungrig han kunde bli en gång för länge sedan. Jag åt utan dessa erfarenheter men tyckte inte om det jag själv lagat. Och hungern efter både maten och minnena sammanfattas i dikten Hunger som jag läser i  boken Människosaker av redaktörerna Birgitta Wallin och Maria Lannvik Duregård utgiven på Karavan 2008:

Hunger

Dagen lång ser jag på matprogrammen,

kanske för färgernas sällskap.

Jag har senfärdiga, aprikosgula minnen.

Jag tror jag i dem söker

en mormor och ett kök tyngt av år.

Jag tror jag tittar

efter begynnelser, kanske alla begynnelser.

En flicka som lär sig att inte gråta

när hon skalar en lök,

när hon minns landet hon lämnat.

Dagen lång tittar jag för att låta bli att gråta.

Av Gabega Baderoon

Vi köper kokböcker. Vi läser dem i bild och text. Vi blir sugna. Orden triggar våra sinnen. Dofterna vi minns. Platsen vi åt på. Språket runt matbordet.

Av Anne-Marie Körling

 

 

Glädjen över att barn läser

”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”

Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.

Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.

Hej HOPP!

Av Anne-Marie Körling

 

En mening tröst

Körling fotograferar 2015

Eleven hade förlorat sin hund.

– Jag vet inte hur jag ska tänka, sa eleven.

– Behöver du några ord att tänka med? frågade jag. Eleven nickade. Jag frågade om det fanns några ord inom eleven. Eleven skakade på huvudet.

– Det är tomt. Inga ord.

Jag tänkte på alla berättelser om hundar och känslorna kring dem. På rasten gick jag till skolbiblioteket och hämtade ”Sagan om den lilla farbrorn”. Nästa lektion slog jag mig ned hos eleven och frågade om jag fick läsa högt ur boken och då eleven sa ja läste jag om den lilla farbrorns sorg:

”Då knep det till i lilla farbrorns bröst och världen blev suddig omkring honom.”

– Så känns det, sa eleven. Världen blir suddig när jag tänker på min hund.

Sorgen ger inga stora perspektiv. Den drar sig inåt. Gör magen till en valnöts storlek och det som pågår hos andra syns ske genom ett raster. Att få möta andras känslor kan gestalta det man själv känner men saknar ord för. Det kan vara tröst. Vi kan låna av litteraturen och genom litteraturen ges möjlighet att spegla och tänka om det vi känner. Då får sorgen en aning konturer. Allt i egen takt.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur denna gång: 

Denna berättelse är också publicerad här.

Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Eriksson.