Högläsningen tillhör boken

– Läser dina barn något, frågade jag föräldern. Jodå, barnen läste. Nja, inte den yngste. Den yngste måste föräldrarna fortfarande högläsa för varje kväll. Men snart så. Det är skönt när de läser själva.

Kanske är det målet att barnen en dag ska bli självständiga läsare så att högläsningen inte längre behövs för att boken ska nå fram. Då när alla läser själva och ingen längre behöver läsa högt. Jag tänker på de två tonåringar jag hade på var sin sida om mig, som kurade ihop och bad att jag skulle läsa något för dom. Helst en saga från den tid då de var små. Och jag kunde att ana tonårstiden var för krävande och läxhögarna för höga och en flykt in i barndomens tid då gemenskapen kom i närhet och högläsning. Så mycket närhet som kommer kring en bok. Jag har läst för många tonåringar. Samma sak gång på gång. Om jag vågar läsa högt för dem vilar de en stund från kravet att vara stora.

Jag minns då fem lärare kom på besök för att följa mig en dag i klassrummet och då högstadieeleverna kom in med stora jackor, kepsar och allmänt skoltrötta attityder för en lektion i ämnet svenska. Eleverna slog sig ned och lyssnade på folksagor och så några bilderböcker vilka vi delade läsning genom. Lärarna upptäckte hur våra samtal om böckerna involverade tonåringarna i samtal om nuet, tonårstiden, kraven och det där kaxiga som man lagt sig till med och som inte fanns då man var liten. Lärarna undrade hur jag vågade läsa barnböcker för killarna på högstadiet. Och jag minns att jag tänkte att killar från högstadiet har närmare till barnet inom sig än till vuxenvärlden de skyndar att erövra. Hur som helst så läste vi allt tillsammans: barnböcker, ungdomsböcker och ja, böcker helt enkelt. Just denna dag var det bilderbok och folksaga. Killarna lyssnade med stillsamma ansikten och blickar som sökte sig långt bortom skolgårdens gräns.

Nej, högläsning hör inte endast till för de som inte kan läsa. Högläsningen tillhör boken. Högläsningen är inte endast för små öron utan för allas öron. Vi är delande och gemensamma. Boken kan fortsätta att bidra till att kontakten mellan oss förtätas.

Av Anne-Marie Körling

”En riktig bok”

Körling fotograferar 2016

Runt skolstarten kom de till bokhandeln. Jag arbetade där ibland. På barnboksavdelningen fanns jag och det var där jag fick frågorna. Kunderna letade helt plötsligt efter ”riktiga” böcker. Barnet de skulle handla till skulle börja i skolan och läsningen skulle nu bli riktig och till det krävdes en riktig bok. Jag visade på en mångfald av illustrerade böcker men dessa avvärjdes som otänkbara. De är inte riktiga. En riktig bok är en bok där textsidorna är utan illustrationer och där texten löper tät från sida till sida. En riktig bok?

Föreställningen om vad en bok är kommer fram i de här små samtalen och synen på de ”oriktiga” böckerna likaså. Kanske är det en oro för det kommande kravet på läsförmåga som gör köparen så selektiv och noggrann. Mitt barnbarn ska börja skolan. Nu väntar den riktiga litteraturen och nu väntar läsförmågan som krävs. Men… kan barnet läsa frågade jag försiktigt. Det kunde inte barnet berättade man men nu var det slut med bilderna och nu var det dags för den löpande texten.

Jag möter det ibland, samma frågor om den där riktiga boken, om det där som kan kallas läsning och betraktas som riktig läsning. Föräldrar som inte vågar låta barnen läsa det som faller barnen in. Frågorna som ställs kring böckerna: Är det ok att han läser kartböcker? Ja, han läser inte så mycket men han läser serier, de räknas väl inte? Ja tänk om han kunde läsa en riktig bok. Och jag tänker på både omsorg om barnens läsbästa och oron för att det inte ska gå vägen.

Jag sålde åtskilliga klassiker under augusti månad. Jag hoppades så att föräldrarna högläste dem för sina blivande läsande barn. Inte att de sattes i händerna på en ensam sjuåring som ännu inte fått ihop bokstäverna till ljud, ord och meningar och därmed skrämmer bort med sitt textomfång. Utmaningarna att läsa kommer med att lära sig läsa och äventyret att läsa kommer med att delta i det en bok kan innehålla och berätta. Om att resa jorden runt i åttio dagar med hela klassen eller tillsammans med föräldern. Det som ges ur böckerna när vi läser dem för de som ska lära sig läsa. Äventyret tillgängligt. Det handlar om att ge en horisont; Detta finns för oss gemensamt idag och en dag längre fram kan du minnas gemenskapen med oss då du läser boken för dig själv.

En läsupplevelse på 90 sekunder

Körling tecknar 2015

Jag har alltid varit nyfiken på hur man får en läsare att bli intresserad av böcker. Då jag vid några tillfällen arbetade i bokhandel förstod jag att det är en komplex sak att intressera för böcker. Läsaren som är i bokhandeln ville inte ha råd i egentlig mening utan ville hellre berätta om det de läst tidigare. Små boksamtal om det lästa var ofta vägen till en ny bok. Det handlar om att börja med den lästa boken eller den bok man lyssnat till på radio eller hört någon annan prata om på teve. Jag har alltid funderat över hur man som läsare blir intresserad av böcker. Som lärare har jag varit nyfiken på hur jag kan bidra till intresse för litteratur och engagera eleverna i läsningen snarare än att tvinga dem.

För många år sedan föreläste jag vid en skola. Innan jag skulle börja ville  skolbibliotekarien säga något. I famnen höll skolbibliotekarien ett tiotal böcker. De var nyinköpta till skolans bibliotek. Böckerna hölls upp och synliggjordes för lärarna. Skolbibliotekarien högläste ur två av böckerna.  Det var inte några långa stycken men man fick en känsla för berättarton, en inblick i bokens persongalleri och fick en händelse att grubbla vidare på. De två böcker ur vilka skolbibliotekarien högläst ur var de böcker lärarna ville låna. Så kan högläsning fungera. Jag bad om ett litet samtal med skolbibliotekarien. Om högläsningens kraft att generöst ge en väg in i litteraturen. Skolbibliotekarien sa att man måste få tid att tala böcker med lärarna. Som sagt, detta var många år sedan.

Tid för samtal om böckerna och en stund för författaren att nå ut genom en förmedlande stämma är en generös väg att ge åtminstone en gnutta inblick av det som finns att läsa. Vi kan och vi bör göra detta till en vardaglig gest till unga och till dem som ännu inte vet vad en bok kan ge och betyda. Jag kallar det ”90 sekunders högläsning”. Vad som kan komma med den är en läsupplevelse – om än kort.

För några månader sedan föreläste jag om hur man kan undervisar ur en endaste bok. Det var en lång föreläsning. Jag introducerade 90 sekunders högläsning för de som var där och bad de som lyssnade att i efterhand tänka om det de fått höra. En lyssnare ropade spontant

– Men… jag fattar inte … så mycket man kan få uppleva av en sådan liten stund. Jag trodde du skämtade men nu vet jag. Så enkelt egentligen.

Det enda som krävs är att man har böcker av olika slag och att man väljer ut stycken att läsa ur. I skolan kan man kalla det mikrolässtund om man vill. Man läser inte hela boken utan man läser ett litet stycke ur en bok. Jag kom under många, många år att börja varje lektion med 90 sekunders högläsning. Jag breddade läsvärlden genom det jag läste. Jag läste faktatexter, telefonkatalogens namn i alfabetisk ordning, dikter och skönlitterära böcker. Jag läste allt möjligt och ur en bredare repertoar än jag annars skulle göra om jag höll mig till barn- och ungdomsböcker. Eleverna visste att inget krävdes av dem. Dessa 90 sekunder var en högläsargåva utan krav.

Varje dag tog jag tio böcker med mig in i klassrummet. Varje lektionsstart inleddes med högläsning. Eleverna kom i tid, ville fort komma in i klassrummet och tystnaden som infann sig handlade om att ge utrymme för det som skulle komma ur boken. Över tid kom frågorna om vilken bok den och den händelsen fanns och över tid kom det egna initiativet att läsa. Då kom eleverna åt sin egen vilja att läsa. Det egna engagemanget som skapar rörelsen in i boken.

Om barn och unga ska läsa och hitta till litteraturen måste litteraturen hitta till de unga. Inte alla unga får uppleva sig upphittade av en bok. Det betyder att vi måste ge. Och det utan krav. Boken gör oftast arbetet när den väl får möta unga lyssnare. Över tid lär sig barn och unga att inget krävs av dem annat än att lyssna. Och det gör att de kan komma åt sin egen vilja att läsa för att nyfikenhet är väckt och inte stillad. När barn och unga frågar efter boken jag läst ur berättar jag precis så mycket som de vill veta, oftast vilken bok det är och författarens namn. Jag avvaktar deras följdfrågor.

– Finns den i biblioteket?

– Du får fråga.

Jag lånar inte boken åt eleven. Hela vägen till boken ska kantas av elevens vilja att nå den. Och att hindra mig från att göra jobbet åt eleven är det svåraste jag vet. Jag vill ju så gärna! Men min vilja måste jag hålla på varsam låga.

Jag tittar i boktraven jag har med mig. Hittar ett stycke jag vill läsa. Läser igenom tyst för mig själv. Hittar rösten som ska lyfta berättelsen till de som ska få höra. Jag vill verka för den generositet som kommer med att dela med sig av det man kan. Jag tycker om att läsa.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Med tips från boken och klassens hjälte

Jag läste ”Lillebror och Nalle” för mina nior. Jodå, de lyssnade intensivt. Jag läste om hur lillebrors katt hade hittat en mus. Lillebror var rädd att katten skulle döda musen och ville hindra katten från att lyckas. Och katten lekte med musen som katter gör och allt inför Lillebrors ögon. Mamman visste råd och hämtade en stövel. Stöveln lade hon framför musen. Det svarta hålet i stövelskaftet gjorde att musen kunde springa in där och därmed räddas från katten samtidigt som stöveln fungerade som en möjlighet för mamman att bära bort musen och släppa ut den på en skyddad plats. Allt detta i barnboken.

Några veckor senare kom en av niorna in i klassrummet, sträckte armarna över huvudet och sa nöjt att han blev klassens hjälte på övernattningen de hade haft. Han var så nöjd över sig själv och sin insats och tackade mig för tipset. Jag hade ingen aning om att jag bidragit med något tips och frågade om det. Det var en liten mus som kommit in hos niorna och den hade väckt tumult och skrik.

– Jag hämtade en stövel och gjorde så där som i boken. Musen sprang in i stövelskaftet och … ja, alla tyckte jag var en hjälte som fixade det så bra, sa eleven stolt. Funkade hur bra som helst.

Nu läser jag boken ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det är en farlig resa jag läser om. Havet är stort och kallt, vinden stark och ”Gaffelbommen hade gått av. Ja, det var det som hade hänt och nu åkte seglet i sjön.” Jag är ingen sjöman och har ingen sjövana. Orden som reling kan jag, däck och bärga vet jag betydelsen av. För att staga upp båtens färd uppmanas att ”Ordna med ett drivankare!”

Jag läser vidare. Förstår faran med seglet och gaffelbommen. Författaren Frida Nilsson förklarar:

”Ett drivankare var nånting man slängde i vattnet om man behövde tvinga sin båt att gå lugnare. Det bästa var att man kunde göra ett av en hink och en lång tamp – …”

Jag lämnar boken, äventyret, sagan för en stund. Vill förstå drivankarets betydelse och söker på ordet. Jodå, det stämmer med berättelsens förklaring och ordet finns. Jag funderar på själva ordet ”drivankare” och lär mig att ordet kan förklara en del också. Driv och driva måste jag förstå för att ge ordet drivankare betydelse men också ankare och vad som menas med det. Jag läser. Jag lär mig. Äventyret är stort. Kanske till och med större!

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur denna gång:

 

Vara rädda ihop och det där läskiga i boken

– Det ska vara lite läskigt, bad eleverna. Det är roligt när det är läskigt. Då får man sitta nära och vara rädda tillsammans. Det är jättemysigt att vara rädda ihop. Kan du läsa för oss?

Jag tänker på det läskiga i böckerna när jag börjar läsa ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det där läskiga som gör att man måste få veta vad som kommer att hända. Barnboken i sig slutar ju med att det går väl och det lär man sig då man har läst mängder med böcker. Det kommer gå väl. En elev jag träffade hade aldrig läst en hel bok. Det fanns aldrig tid att läsa en hel bok, varken i skolan eller någon annanstans. Jag läste för dessa nior så att de kunde upptäcka att böckerna gjorde att man ville läsa dem. Jag läste någon riktigt spännande och slutade mitt i. Inte ett ord av engagemang visade eleverna. De lämnade klassrummet i mol tystnad. Inte en fråga om boken. Några månader senare kom en av eleverna fram och frågade:

– Dog han?

Jag gav honom boken jag högläst ur. Han läste vidare för att få svar på sin fråga. Ivrigt ville han veta. När han förstod att den boken berättade om inte dog utan överlevde pustade han ut och berättade det för de andra i klassen.

– Han dog inte!

Sagornas hjältar går igenom en mängd hemska saker. Det är ibland gastkramande spännande. Men i sagans form möter man rädslan för att den går att möta och att vi människor måste möta den. Men vi vet också att vi kommer klara oss. Hjälten kommer det att gå väl för. Också läsaren kommer det gå väl för.  Men vi möter vår egen rädsla. I boken får vi känna den.

Jag gick omkring i klassrummet. Kände att någon gick bakom mig. Vände mig om och såg eleven gå med boken i hand, djupt koncentrerad på innehållet men efter mig i hasorna. Jag hörde ett litet ”puh” och barnet försvann till sin plats och fortsatte läsa.

Minns när mitt egna barn läste för sig själv. Plötsligt kom barnet ut och satte sig vid köksbordet, alldeles intill mig, till synes utan att vilja prata. Boken framför sig och blicken ivrigt läsande.

Jag frågade om böckerna de läste. De var så spännande. Så läskiga ibland. Hjärtat hoppade och rädslan …

– Jag måste sitta nära dig för det är så läskigt. Men nu är det bra igen. Dom klarade sig. Allt är bra.

– Det var så spännande och jag måste vara nära dig för att våga läsa vidare, berättade eleven. Den bok eleven läste blev en bok som alla de andra eleverna också ville läsa. En bok som man inte kan överge blir en bok som talar för sig själv. Ibland kan den egna läsningen kräva lite kontakt och närhet när spänningen blir olidlig och andhämtningen påverkad.

Jag fortsätter i boken jag läser. Det är isande kallt i texten. Och jag vet att jag kommer möta ondskan och jag vet att en syster kommer att rädda det som räddas ska. Däremellan äventyret, farorna, känslorna och modet.

”Den fick mina ord att stanna i halsen. De kanske var rädda för att komma fram. De kanske visste vad det var för en omåttlig elakhet som låg bi där i det yrvakna havet. De tre masterna var raka som spett.”

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Nilsson, Frida: Ishavspirater, Natur & Kultur, 2015

Vi vinkade till jättemyrsloken

I Läsliv (2015 #4), tidskriften från Myndigheten för tillgängliga medier, svarar jag frågan vilken bok jag har i fickan just nu?

– Just nu har jag en liten Pixibok i fickan. Den heter ”Jättemyrsloken hjälper till” av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore. Jag läste den nyss för en liten en. Vi vinkade till jättemyrsloken i boken och sa hej. Vi rörde oss tillsammans in i bild och text. Efteråt umgicks vi med orden ”stor” och ”liten”. Språket kröp ut ur boken och in i samtalen om stora och små saker.

Om man vill se en jättemyrslok kan man titta här!  Man kan också läsa mer om jättemyrsloken kan man gärna läsa boken om Konstiga djur och sedan boken  En annan resa. Det går också fint att lyssna! Jag sitter och tittar på omslaget till Konstiga djur och blir glad över hur djuren vill vara nära bokstäverna. Bokstavsdjuren skulle jag vilja prata mera om.

Fröken gråter!

Ibland är det känslosamt att högläsa. Rösten sviktar när det blir sorgligt, vackert eller berör på ett lyckligt sätt. Jag har gråtit många gånger då jag högläst. Har inte kunnat hålla tårarna tillbaka.

En bok jag har gråtit många gånger till är Viveca Sundsvalls bok om Eddie och Maxon Jaxon som kom ut 1991. Eddie försöker hålla huvudet kallt och klara av saker som man måste klara av när man inte har en mamma och pappan har det lite trassligt med pengar, öl och arbete. Som vuxen kan man ana hur Eddies pappa kämpar med tillvarons pussel och att sorg och ansvar gnager i honom. Eddies pappa gör det bästa han kan för sina barn men är frånvarande och lite försumlig för livet är inte så där självklart lätt alla gånger. Eddie har en storebror som heter Anders. Det är om dessa pojkar berättelsen handlar men främst är det genom Eddie vi lär känna Anders.

Det är när Eddie får stöd av Axel, läraren, på det där fina sättet som vuxna är förmögna att ge och vara utan att döma eller tro sig vara bättre, utan närvarande och accepterande och lite större, klokare och snällare än vad vuxna kan vara då gråter jag. Därför att det är fint och hoppfullt. Och det gör livet hoppfullt för barn att vuxna kan vara där och göra skillnad genom att våga stanna kvar i det som är besvärligt för barn. Inte slå bakut och säga att ”det blir nog bra” eller släta över och därmed tysta ned det barn som just berättat. Jag gråter också när Anders, storebror, får stanna kvar efter lektionen för att prata med sin lärare. Läraren Axel verkar inte ha bråttom och låter det vara tyst en lång stund. Läraren vill ha med Anders till cirkusen, den som Eddie får besöka tidigare. Och kunde jag skulle jag sträcka ut en hand mot min litterära kollega och säga tack för att du gör, förstår och verkar för barns bästa.

Jag har läst den här berättelsen för många barn och unga. Och rösten spricker varje gång. Så gråter jag lite. Barnen och ungdomarna brukar prata en stund om att jag gråter och så berättar de att de gråter ibland också. Fast för andra saker än att en lärare stannar kvar och verkligen är där barnet är.

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Viveca Sundvall; Eddie och Maxon Jaxon, Rabén & Sjögren, 1991

Nils Holgerssonplaketten 1992 

Lyssnaren minns vartenda högläst ord

Barn tycker om att höra böcker om och om igen. En bokläsande förälder kan läsa samma bok om och om igen. Barnet som lyssnar får inte nog. Barnet lyssnar noggrant. Barnet känner sig förtrogen med farorna och händelserna och det som sker i boken skrämmer på välbekant sätt för barnet känner också till upplösningen och kan härbärgera rädslan för en stund. Om och om igen upplever barnet boken. Därför får inget ändras i texten. Inte ett ord får, ska eller kan läggas till eller tas bort. Det gör också att barnet lär sig att texten är beständig. Inget ändras om man läser de där tryckta bokstäverna och de där orden som kommer med dem. Som högläsande förälder kan man vilja ändra lite, skapa lite nytt i det alldeles för välbekanta och upptäcka att det lyssnande barnet genast protesterar.

– Nej, inte … säger tvååringen.

– Så står det inte, säger fyraåringen.

Inget får ändras. Det tryckta är samma om och om igen. Så upptäcker barnen de skrivna orden. Att de består. Att de är gemensamma.

Åh dessa barnboksföräldrar

Jag läste för barnet. Om Alfons. Barnet tyckte om Alfons. Blev glad i hela kroppen.  Sedan läste jag för barnen. Vi tyckte alla om Alfons. Barnen växte om Alfons och jag växlade perspektiv. Jag tycker om Alfons men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på mitt eget föräldraskap har blicken följt Alfons Åbergs pappa. Jag tycker om pappan. Jag tänker att jag kanske är lite som pappan. Ibland lite disträ. Vill vara en stund för mig själv. Läsa tidning. Njuta lite lugn och ro när alla matvaror är där de ska vara. Humma lite medhummande åt det som barnet säger, berättar eller pratar om. Låna ut hammare och säga att det blir bra för att sedan upptäcka att jag sagt ja till lite mer än jag borde. Men, men. Alfons pappa kan och då kan jag. Och när Mumintrollens mamma packar för familjens utflykt då ler jag stort, stort åt omsorgen eftersom hon packar för alla eventuella händelser. Eller när Mimmi (En ettas dagbok av Viveca Sundsvall)  sent på kvällen ropar åt sin mamma att alla barn ska ha med sig lussebullar nästa dag och den där känslan som infinner sig i att man måste, vill och ska vara en god förälder och när bokens text låter mig veta att mamman bakar in på sena natten för att det ska bli bullar åt det egna barnet.

Det är skönt att spegla sig i andra föräldrar, också de tecknade och de påhittade. Låna lite av dem, stanna upp och inte rusa iväg. Inte bli arg så det ryker för att den egna orken eller tjatet gör något med en. Att man inte kan hålla sin irritation. Som när klockan går olika i våra liv. Barnet i sin tid. Jag i min. Vi måste skynda för att vi måste till dagis och skola. I själva verket också till jobbet och arbetet. Och när jag tänker på föräldrarna i böckerna så tänker jag att jag aldrig någonsin jagat iväg något av barnen in i en snickarboa. Vi hade ingen sådan. Men lika arg som Emils pappa kunde jag bli. Emilpappaaaaaaaaaarg! Lika mild och fundersam som mamma Alma kunde jag också vara. Stå vid mina barns sängar och se hur deras små kinder såg så där varma ut som sömn och täcke gör med barns kinder. Och all den kärlek som bultar i föräldrahjärtat kunde jag dela med Ronja Rövardotters mamma. Och så nynnande jag en sång.

Numera är jag farmor. Nu gluttar jag lite extra på hur en farmor är när hon är med Alfons. Det här gör läsningen spännande för mig, ett nytt perspektiv. Och boken jag läste för mina egna barn, det vällästa exemplaren ger mig nya infallsvinklar. Sen skrattar jag på samma ställen som jag skrattade för trettio år sedan. Älskade, älskade barnbok.

Av Anne-Marie Körling

Högläsningens knappnålstystnad

Igår högläste jag ur Tove Janssons Pappan och havet. Det tog inte mer än 65 sekunder att högläsa stycket. 80 lärare lyssnade. Och knappnålen kunde falla. Ett nu där vi lyssnande blir gemensamma. En slags stund mellan alla andra stunder. Ett andetag av gemenskap. Alldeles stilla. Vi är här, vi är tillsammans och samtidigt är vi alla på egna resor in i det vi hör och tar del av. Jag högläser för oss. Det är Tove Jansson som ger oss tankarna. Genom hennes ord blir språket blått och glaskulan i texten blir olika stor i lyssnarnas händer.