Lyrik för killen med blyertspennan

 

I svenska ska vi göra ett specialarbete om lyrik. Först tycker jag det låter dödstrist och mossigt men när Kristina visar mig en bok av Pär Lagerkvist tänder det direkt. En del av dikter är så vackra att det svartnar för ögonen. Så jag börjar plöja diktsamlingar och ser plötsligt världen i ett nytt ljus.

När jag läser det här stycket ur På andra sidan Fågelsången av Stefan Casta tänker jag på de där killarna i fjortonårsåldern med vilka jag talade lyrik med på rasterna och speciellt tänker jag på den kille som började skriva egna dikter och smög till mig utkast vilka vi diskuterade efterföljande rast. Tänk att dela denna text tillsammans med killen med blyertspennan:

Så jag stänger in mig i en värld av poesi. Mitt specialarbete går långsamt. Men det beror på att jag tycker det är så roligt och vill göra det så grundligt. Jag upptäcker hur häftigt det är att läsa högt och att det faktiskt händer något med dikterna när orden släpps ut ur böckerna. Nu läser jag en dikt som börjar med meningen ”Nu löser solen sitt blonda hår …

Och precis när jag säger de orden tittar faktiskt solen fram igen. Det är som trolleri nästan. Eller som ett sånt där tecken, då.

Jag tittar upp från boken. Ser hur min stad plötsligt badar i ljus, ja, hur solen äntligen löser sitt blonda hår och låter det falla fritt över oss.

Ur Stefan Casta På andra sidan Fågelsången, utgiven av bokförlaget Opal, 2015

 

Av Anne-Marie Körling

 

 

 

Vad läser du för dina barn? frågar jag en bibliotekarie

 

Körling fotograferar 2016

Jag frågar en bibliotekarie vad hon läser högt för sina egna barn. Bibliotekarien är vänlig. Det är lätt att tala läsning:

”Vi läser två böcker hemma. Den ena är för nioåringen och den heter Jakten på Jack av Martin Olczak

Den är spännande. Både jag och barnet gillar den. Vi förhandlar lite om hur många kapitel vi ska läsa innan vi börjar. Två säger vi. Sedan slutar det med att vi läser fyra. Vi måste ligga och prata om den. Den är lite läskig och det är många känslor i den.

Den andra boken är en bilderbok och den heter Ett tryntroll flyttar in.

Den handlar om fyra djur som bor på ett berg. Där bor partyharen, murmeldjuret och stengeten. De har hört ett rykte om att ett tryntroll ska flytta in. Fyraåringen tycker den är jättebra. Vi har läst den varje kväll i två veckor. Bilderboksbarnen vill gärna läsa om. Vi släpper det för fort. Omläsningen. Barnen njuter av att läsa om och om igen. Vi lär oss det i skolan att gå vidare och att vi läst ut en bok.

Som högläsare får jag vara den jag vill vara som mamma. Inte en tjatig en utan mer jämställd med mina barn. Vi delar något gemensamt. Jag är mer människa. Vi möts utan hierarki. Och man blir den där mamman. Det är skönt att mötas så.

Den vanligaste frågan jag får av föräldrar? Jo, det är att skolan har sagt att deras barn inte läser tillräckligt mycket. Då står barnet bakom föräldern och vi pratar läsning över barnets huvud. Barn ska få komma till biblioteket utan det där kravet, att få upptäcka biblioteket och allt som finns här, inte komma hit för att reparera och med utgångspunkt i brist. Det är lust vi står för här.”

 

Av Anne-Marie Körling

Barn bjuder upp till läsning

Vi läser om böckerna finns där vi är

”Mamma, kan du läsa denna för mig?

När nån läser för mig blir jag lite gladare.”

Barn är läsande aktörer. De får oss att läsa högt. För glädje. Till tröst. För gemenskap. För värmen mellan läsare och lyssnare. För att de vill lyssna och läsa.

Jag fick denna fråga via mail i morse. Uppmaningen kom från en fyraåring.

Brevet avslutas:

”Boken han bad mig läsa var en Pixi-bok. Denna handlar om pojken Folke och hans mamma som kommer bort från varandra – och återförenas – i tunnelbanan.”

Av Anne-Marie Körling

90 sekunders högläsning: Jag läser för och vi läser med!

DN 10 april 2016

I dagarna tre har jag föreläst. Och vid alla föreläsningar har jag högläst. Jag har en idé om att läsa högt 90 sekunder. Det kan vi alltid bjuda på. Och texter delas i rummet. Vi lyssnar och blir gemensamma. Jag visar också fram texten. Alla kan läsa med om de vill. Vi brukar följa med när text visas. Därför läser vi också själva men utan krav på att vi måste eller ska läsa. Jag läser för och vi läser med.

Denna vecka har jag högläst ur följande böcker

Högläsningen handlar om att möta olika texter, möta olika innehåll och därigenom få möta frågor ur olika perspektiv. Men också att få tillgång till litteratur. Till ord. Till meningar. Att få inblick i böckerna. Att ha böckernas innehåll som en del i samtalet. Men 90 sekunder? Jodå, plötsligt utbrister någon som lyssnar:

– Innehållet gör något med tiden. Tiden upphör. Jag hade ingen aning … verkligen ingen aning att 90 sekunder kunde ge så mycket. Varför gör vi inte det oftare?

 

Jag återkommer,

Anne-Marie Körling