När tävling inte är tävling

Det bästa sättet att förklara det är att göra det, sa dronten. (Och om du skulle ha lust att försöka dig på en sån där kapplöpning en vinterdag, ska jag berätta hur dronten gjorde.)

Först stakade han ut en kapplöpningsbana i form av en cirkel (”Det gör förresten detsamma hurdan form den har”, sa dronten), och sen ställdes hela sällskapet upp längs banan, här och där som det föll sig. Det var ingen som ropade ”Klara, färdiga, gå!”, utan man började springa när man hade lust och slutade på samma sätt, så det var minsann inte lätt att veta när tävlingen var slut. I alla fall, när de hade sprungit en halvtimme eller så och var alldeles torra igen, då ropade dronten plötsligt: ”Tävlingen är slut!” och alla skockade sig flämtande omkring honom och frågade: ”Vem har vunnit?”

Den frågan kunde dronten inte svara på utan att fundera en god stund, och han sätt längre med fingret mot pannan (precis som Shakespeare brukar sitta på de flesta bilder man ser av honom), medan de andra väntade under tystnad. Slutligen sa dronten: ”Alla har vunnit, och alla ska ha pris!”

Ur Alice i Underlandet av Lewis Carroll i översättning av Gösta Knutsson och utgiven av Wahlströms & Widstrands förlag 1981. Illustrationerna är av Robert Högfeldt.

Den här berättelsen kan vi ha textsamtal om i skolan. Vi kan också läsa den för att den är underfundig och då kan vi läsa den för att vi är generösa. Vem som helst kan ju få lyssna till oss. Hej HOPP!

Trycka boken till bröstet

– Berätta om boken säger jag. Damen håller fram boken. Hennes ögon glittrar. Barnbarnet tycker så mycket om boken. Boken har de läst så många gånger. Ja om och om igen.

Och så börjar högläsaren bläddra i boken. Gör nedslag lite här och lite där.

– Titta så finurligt den är tecknad. Titta på ansiktsuttrycket! Man känner igen sig.

Värmen går inte att ta miste på. Högläsaren fnittrar till och berättar att just här brukar barnbarnet säga något. Högläsaren känner glädje också här och nu. Boken tycks ha sparat den mellan pärmarna.

Vi står där med boken och tittar in i den. Vi är gemensamma i den. Våra berättelser är färgade av många minnen vi fått av att läsa den. Och vi blir berättande där vi står. Det är inte vilken bok som helst. Det är boken som är läst om och om igen för en liten en.

Vi har blivit påverkade av boken och närheten till lyssnaren. Det blir tydligt när damen jag talar med, utan att tänka på det, trycker boken till bröstet.

Av Anne-Marie Körling

Om högläsning, Shakespeare och böckerna som hittar oss

Shakespeare var inte det givna valet för en ung läsare, men jag hade en fördel  – King James Bible. En så religiös familj som min läste Bibeln varje dag. Min mamma läste högt, och stående, så redan från början hade jag en känsla av språket som något kraftfullt och dramatiskt. Språket i King James Bible är Shakespeares språk. 1611 kom bibeln ut. 1611 är åter för det första belagda uppförandet av ”En vintersaga” – hans pjäs som jag läste som ung och fortsatte läsa och som jag slutligen skrev min egen cover av: ”Tidsklyftan”.

Varför denna pjäs? Till att börja med så gillade jag titeln. Helt enkelt. Jag tänkte att den skulle handla om vinter och något magiskt. Jag har känslan av att böcker hittar oss lika mycket som vi hittar dem, och om du har beslutat dig för att lita på dem, på böckerna, så tycks de rätta dyka upp i precis rättan tid.

Ja, jag läser DN´s tidning om William Shakespeare, DN 10 april 2016, och det är ur artikeln av Jeanette Winterson jag hämtat ovanstående. Läs artikeln. Den berättar om språket, kärleken och att återvända till litteraturen som till gamla vänner.

Av Anne-Marie Körling

H C Andersen idag och något om hans sagor

Idag är det 2 april 2016 och HC Andersen firar vi kanske idag. Jag firade det med att plocka fram alla mina böcker av H C Andersen. Jag har ett band bestående av sex böcker, en av dem är på vift, så jag utgår från de fem jag har. Här är sagor och berättelser från 1835-74. Jag har aldrig fram till denna dag läst ”Den gamla gatlyktan”, den som börjar med orden

Har du hört historien om den gamla gatlyktan? Den är kanske inte så enastående rolig, men en gång tål den väl att höras. Det var en sådan bra gammal gatlykta, som hade tjänstgjort i många, många år men nu skulle den kasseras. Det var sista kvällen den satt på sin stolpe och lyste över gatan, och den kände sig som en gammal balettdansös som dansar sista kvällen och vet att i morgon ska hon pensioneras.

Nej, den hade jag inte läst, inte ens en endaste gång. Så svaret på HC Andersens fråga var fram till idag, nej. Inte heller hade jag hört om Stoppnålen, som var så fin, så fin:

Jag är för fin för denna världen! sade hon när hon satt i rännstenen. Mitt goda samvete har jag, och det är alltid en liten glädje.

Inte heller har jag tidigare fått höra sagan om ”Det gamla huset” men jag anar att där finns embryot till ”Den ståndaktige tennsoldaten” för i berättelsen om huset får man veta att tennsoldaten som bor där inte står ut:

Jag står inte ut! sa tennsoldaten. Jag har gråtit tenn! Här är så sorgligt och trist!

Jag har många gånger läst ”Den lilla flickan med svavelstickorna” och gråtit floder alla gånger jag fått höra den läsas upp.

Flickans små händer kändes nästan nödda av köld.

Jag har heller inte tidigare fått höra ”Berättelsen om en mor” och det gör mig glad. Jag inser att jag skulle blivit så rädd, så rädd både som barn och som nybliven mamma.

En höna av en fjäder kan man tycka. Det är när vi förstorar upp saker och ting. HC Andersens saga ”Det är alldeles säkert” tyckte jag mycket om då jag hörde den en gång. Den började så här:

Det var en förfärlig historia! sade en höna och detta var ändå i den del av staden där historien inte hade inträffat. Det var en förfärlig historia i hönshuset, jag törs inte sova ensam i natt, det är för väl att vi är många här på pinnen! och så berättade hon, så att fjädrarna reste sig på de andra hönsen och tuppen lät kammen sloka. Det är alldeles säkert. Men vi skall börja med att det hände sig i ett hönshus i andra ändan av staden. Solen gick ned …

och när berättelsen berättas från höns till uggla, duva, fladdermus och berättelsen går vidare och vidare för att slutligen bli så förvanskad att av en fjäder kan det bli till fem höns! Väldigt aktuell saga och kan läsas i sin helhet.

Det är roligt att läsa hur HC Andersen bygger upp intresset till varför man ska läsa det man läser eller kanske till och med låta bli. Det gör han i sagan om ”Hjärtesorgen” som inleds:

Det är egentligen en historia i två delar vi kommer med här. första delen kunde man lika gärna undvara – men den ger förkunskaper och de är bra att ha!

Idag är ju mopsen en populär hund och därför kanske vi ändå ska fortsätta läsa om ”Hjärtesorgen”. Första delen avslutas

Han bits inte, sade frun. Han har inga tänder. Han är som en medlem av familjen, trofast och argsint, men det är bara för att mina barnbarn retar honom. De leker bröllop och så vill de ha honom till tärna och det tär på hans krafter, den gamle skrotten. Och hon lämnade sina papper och tog mopsen på sin arm. Detta var första delen – som nog kunde undvaras.

Den andra delen inleds med

Mopsen dog!

Slutligen kommer jag att tänka jag på uttrycket ”kejsarens nya kläder” som vi använder lite här och lite där. Det uppenbara sägs inte förrän ett barn uttrycker det. Men om barn och unga inte vet sagans ursprung eller har fått lyssna till den så är det dags för en liten högläsningsstund där vi faktiskt går till källan och gör en berättelse av ett använt uttryck. Vi gör mer av uttrycket. Vi läser sagan. Vi läser HC Andersen.

 

Av Anne-Marie Körling