Eleverna som läste Harry Potter och de som inte

Jag var lärare när den första Harry Potter kom. Plötsligt kom elever med böcker i händerna. De läste på rasterna. De läste så fort de kunde. De bad om att få tid att läsa i klassrummet. På vägen till matsalen sackade de efter som läsare gör när de läser och går. Det var livliga samtal mellan dem som läste Harry Potter. Nya ord kom ur Harry Potters värld in i elevernas ordförråd. När två läsare satt intill varandra tävlade man inte om på vilken sida i boken man befann sig utan frågade för att veta var i bokens handling läsaren var. Sidangivelserna gjorde att man hade koll på vad man kunde prata med varandra om. Jag räknade läsare på skolgården. En ny aktivitet bland eleverna. Eleverna läste av egen fri vilja och av eget intresse.

Inte alla elever kunde läsa den bok som ”alla” elever nu tycktes tala om. Det blev tydligt vilka som kunde läsa den och vilka som inte kunde läsa den. De som inte kunde läsa den skyddade sig med att säga att man inte var så intresserad eller att boken var för tjock och ”ville”. Men i samtal visade det sig att om man inte kunde läsa Harry Potter så var man ordentligt utanför. Inte bara i bokens värld utan också i gemenskapen med klasskamrater. Man kunde inte delta i berättelsen om boken eftersom man inte hade tillgång till den. Jag grubblade mycket på hur stor skillnaden var och hur man som vuxen, tillika lärare, kunde bidra till att sänka trösklarna till boken. Många som kämpade med sin läsning kämpade också med att verkligen försöka läsa Harry Potter. De ville inget hellre. Jag valde att så snart jag kunde högläsa för eleverna.

När man talar om att läsa och att kunna läsa talar man om den enskildes förmåga men inte så ofta om hur det är att delta i det kollektiva samtalet om det berättelserna handlar om, dvs vad man läser. Läsningen är mer social än man kanske föreställer sig den. Man kan känna ett stort utanförskap då man inte kan läsa, då man inte har tillgång till böckerna men man utestängs också ur gemenskapen som andra har när de talar om böcker och ur böckerna och har den gemenskapen med varandra. Samtidigt som samtalen om berättelsernas innehåll också verkar läsfrämjande eftersom de väcker nyfikenhet så måste den enskilde eleven handskas med klasskamraternas fråga om varför de inte läste Harry Potter. Många elever sökte upp mig för samtal om sin läsförmåga och hur de skulle göra för att få läsa den. De ville men kunde inte. Jag fick många samtal och frågor från elever som ville läsa men inte kunde läsa. Harry Potter synliggjorde klyftorna.

Jag högläste Harry Potter. Jag hade problem med högläsningen. Läsningen flöt inte och jag fick kämpa med att läsa högt. Jag hade inte läst den innan så all text var ny för mig. Eleverna upptäckte att det var skillnad. Det lät annorlunda än då jag läste den förra boken.  Vi talade om det. Det kom att göra att vi dagligen talade om hur vi läste och löste vår läsning. Jag fortsatte att högläsa Harry Potter och beskrev för eleverna hur jag löste min läsning. Det jag gjorde var att beskriva och sätta ord på mina lässtrategier. De som inte kunde läsa Harry Potter fick därmed en lärare som inte heller kunde det. Det var en lättnad för dem. Jag gav aldrig upp högläsningen och visade därmed att om man vill läsa så ska man inte låta något hindra även när det tar emot. Och har man svårigheter med att läsa själv så ska man få tillgång till berättelsen genom att den blir tillgänglig. Högläsning möjliggör för alla att få det de längtar efter. Att få tillhöra boken. Och ingå i gemenskapen runt den.

Under den tid jag högläste boken kom elev efter elev att läsa den. De som inte kunde vågade sig på att pröva att läsa på egen hand. De hade min föreläsning att vila i. När det tog emot så gjorde de som sett och hört att jag gjorde. De fortsatte att läsa. Det traggliga och kämpiga kom att efter olika antal lästa sidor bli mer och mer sällsynta. Läsningen flöt och därmed blev läsfärdigheten redskapet att obehindrat läsa vidare och låta sig uppslukas av det boken berättade.

Och när den andra delen, eller någon av efterföljarna, kom kunde eleverna inte vänta tills den var översatt till svenska utan läste den engelska utgåvan. Utan att tveka kastade sig eleverna in i ett annat språk. Inte för att lära sig engelska utan för att läsa berättelsen. Nya skillnader uppstod mellan de som kunde läsa på engelska och de som ännu inte kunde det.

 

 

 

Upplevelsen av att kunna läsa! Ordagrant!

teckningläsare

Igår slog jag mig ned intill en liten pojke och hans högläsande mamma. Jag skulle flyga till Kalmar för att ge en föreläsning och behövde låna lite av den ro som uppstår kring en högläsare. Mycket snart kom vi att samtala. Kanske samtalade jag mest med pojken som snart skulle kunna läsa. Han berättade att han kunde läsa i huvudet:

– Bokstäverna kommer in i huvudet. Och orden också. När mamma läser kan jag läsa i huvudet.

Det är ett slags läsande som blir möjlig när bokens innehåll återges om och om igen. Samma text och inga ändringar. Det är viktigt att barn får höra samma saga om och om igen tills de är färdiga med boken, tills de säger att nu räcker det, tills barnet säger att det är dags att läsa en annan bok. Ibland tröttnar vi på den där omläsningen av samma bok om och om igen. När vi vuxna tröttnar börjar vi lägga oss i och ändra ordföljd och korta ner meningarna för att få slut på det tradiga. Men barnet protesterar och säger till.

– Så står det inte! Så är det inte!

Ordagrant återger de bokens innehåll. Som det står i böckerna. Som det står skrivet. Inga andra ord än de som står i boken.

Jag hade återkommande högläsning av utvalda sidor ur böcker;  den glada sidan, den arga sidan, den sorgliga sidan, osv. Eleverna döpte sidorna beroende på känslorna texten väckte. Eleverna bad mig läsa dem om och om igen. Då det inte tog längre tid än cirka 90 sekunder så kunde jag göra det närhelst. En sida ur muminböckerna läste jag nog mer än 100 gånger. Eleverna skrattade så de grät och jag lät dem göra det. Då eleverna (årskurs 1) skulle läsa i övningsböckerna (de där de skulle lära sig läsa ur) var det flera som ville läsa ur  roliga sidan, sorgliga sidan och de andra sidorna. Och nästintill ordagrant kunde de återge innehållet. Och de skrattade när de läste. Och de upplevde att de kunde läsa. Vi fortsatte i den andan, i den riktningen, in i läsäventyren.

Ordagrann förklaras i ordboken:

som exakt motsvarar eller överensstämmer med förlagans ord

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.

Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

Läsaren om att läsa

Läsfrågor var en del av det inre klassrumsarbetet och det läsfrämjande som kommer av att lyssna till varandra, både om hur vi läser och vad vi läser. Detta skrev en av mina elever:

Läsning

Läsning är avslappning tycker jag. Ibland kan en bok göra en glad. Som till exempel om du kommer till skolan och är trött. Så har du te.x en bok om Bert. Så kan man bli glad och skratta när man läser den. Egentligen är det väldigt bra att ha i framtiden. För om du läser en faktabok så har du med faktan hela livet. När man läser så kanske du stöter på ett ord som du inte kan så lär man sig det hela livet också. Innan läste jag inte så mycket men så började jag läsa en bok som heter Vargbröder och den var verkligen som en magnet! Den var så himla spännande. När jag läste Vargbröder så gjorde samtidigt som jag läste en film som man ser i huvudet. Ja kort sagt. Läsning är en riktig gåva.

Läsfrämjarkalendern lucka 1: Drottningen börjar läsa

Jag läste nyss Alan Bennets Drottningen vänder blad, Ordfront förlag 2015 som handlar om hur drottningen blir läsare.

Så här gick det till enligt romanen:

  • Drottningen upptäcker av en händelse, har med hennes hundar att göra, en bokbuss som har parkerat intill drottningens slott.
  • Drottningen ”tittar in” och bekantar sig med miljön och böckerna
  • Drottningen får lyssna till en person som berättar om sitt eget läsande
  • Drottningen får berätta om sina intressen
  • Drottningen får känna lite på böckerna utan att genast uppmanas att läsa dem
  • Drottningen lånar en bok
  • Drottningen får senare hjälp att leta efter något som passar drottningen att läsa
  • Drottningen får visad förståelse för att hon inte behöver usla läsupplevelser (”ännu en usel läsupplevelse, säg George Eliot eller sen en Henry James, så skulle hon kanske – som den oerfarne läsaren hon var – ha blivit avskräckt från läsning för all framtid, och då skulle det inte ha funnits någon historia att berätta. Böcker, skulle hon ha tänkt, är detsamma som arbete” (s15)).
  • Drottningen skrattar högt då hon läser
  • Drottningen läser mer och hennes vardagsvanor förändras
  • Drottningen upptäcker att man kan läsa var som helst och inte på en bestämd plats
  • Drottningen upptäcker under sin läsning att det finns mer att läsa. Hon börjar skriva läslistor över böcker som hon vill läsa
  • Drottningen upptäcker att en bok leder till andra böcker
  • Drottningen börjar fråga andra om deras läsning och deras val böcker
  • Drottningen upptäcker att hon kan vara en läsande förebild för andra som inte ännu läser
  • Drottningen upptäcker att läsning inte är ett tidsfördriv utan att det handlar om andra liv och andra platser
  • Drottningen upptäcker att böcker inte anpassar sig utan att ”Alla läsare var jämbördiga”
  • Drottningen får uppmaningen att sprida information om att hon läser. Hon motsäger sig detta. Hennes läsning skulle inte utnyttjas i högre syfte utan att hon läser för sitt eget nöjes skull och inte för ”samhällelig plikt”
  • Drottningen börjar läsa med pennan i hand, och uttrycker därmed sina egna tankar om det hon läser
  • Drottningen använder liknelser ur litteraturen; i samtal och diskussioner
  • Drottningen blir nyfiken på dem som skriver böckerna men upptäcker efter några möten att den bästa platsen att möta författare är i deras romaner
  • Drottningen börjar högläsa vid offentliga framföranden
  • Drottningen prövar att göra på samma sätt som det är beskrivet i böckerna och är inte överens med författaren då det gäller hur man dricker te och äter kakor
  • Drottningen upptäcker böckernas röst och inser att hon själv ingen har eftersom hon inte själv skriver
  • Drottningen börjar skriva om det hon själv vill
  • Drottningen får nya idéer både om sitt skrivande och hennes fortsatta livsinriktning är ett öppet slut

Byt ut ”drottningen” mot barnet, tonåringen eller någon annan som står på tröskeln till berättelserna och aktiviteten att läsa.

 

Abdul-Hadi, 12 år:

Sen blev det krig så det blev farligt att gå till skolan, så jag hamnade efter och missade flera år. Men nu har en ny skola öppnat här i lägret, och jag har fått nya vänner. Jag har äntligen lärt mig att läsa eftersom min nya skola har ett bibliotek där jag kan låna böcker. När jag blir stor vill jag bli mattelärare.

Jag läser berättelsen Det flygande tältet – drömmar från ett flyktingläger av Rania Issa och Salsan Nourallah utgiven av Bonnier Carlsen 2016. Boken kom först ut av Books for Syria, 2014

 

Ny podd om läslust och olust att läsa

Podden Läslust och olust

Podd: Den motvilliga läsaren
”Tills jag var tio år avskydde jag att läsa”. Det konstaterar Liv, 18 år, i ett samtal med läsambassadör Anne-Marie Körling i podden Läs för livet. Samtalet rör sig mellan ämnen som tävlingsläsning i skolan, läslust och olust, högläsningsnostalgi och mycket mer.

Mitt läsande

Jag berättar om min läsning.

Jag lärde mig läsa på skolans vis. Det var då jag förstod hur jag skulle läsa. Jag kunde läsa innan jag började i skolan. I skolan blev jag elev. Jag älskade min fröken. Hennes bokstäver på tavlan. Hennes tydliga ljud och hennes gestaltande mun. Hennes övertydliga tunga som lades till tänderna. Vi ljudade. På vägen hem från skolan ljudade jag ordet s-o-l. Jag hade lärt mig läsa på det sätt skolan lärde mig. Ljuda var något nytt för mig. Bokstävernas ljud klingade som musik, varje ljud för sig, men ljuden ihop och så ordet. Jag ljudade alla ord jag mötte på vägen hem. Jag minns det här så väl för då jag kom hem satt mamma i telefon. Hon var ledsen. Hon tystade mig. Jag stod orolig intill henne. Min pappa hade dött.

En värld hade öppnat sig och en annan värld stängdes för alltid. Ordet pappa försvann med min pappa. Det var en besvärande tystnad som uppstod. Det handlade om hänsyn. I böckerna fann jag alla möjliga pappor och jag undrade alltid om min pappa skulle vara som pappan i boken. Jag tröstade mig med litteraturens pappor och fick möta ordet pappa i böckerna. Jag var lika ensam som Pippi Långstrump och jag fick en bild av att det skulle ordna sig. Och jag kände så starkt med Rasmus när han gick på luffen. Att vara två och sjunga sånger tillsammans. Jag kom från ett musikaliskt hem. Min pappa spelade oss godnatt. Inga högläsande böcker. Mjuka pianotoner. Tonerna från pianot kan jag fortfarande höra.

I hemmet fanns det många bokhyllor. Min mamma köpte mycket böcker. Ibland ville hon tvinga mig att läsa en bok och lade en tiosedel någonstans i boken. Den skulle jag få om jag kunde argumentera för att boken var uruselt dålig. Jag läste för att få den där tian. Men jag fick den aldrig. Jag kunde aldrig säga att boken var dålig. Jag var som uppslukad av det jag läste. Ibland sa min mamma att boken den och den tillhörde de böcker som jag absolut inte skulle läsa. Hon visade väldigt precis var hon placerade dem, ja, högst upp på bokhyllan, och om jag äventyrligt nog skulle försöka mig på att läsa den så avrådde hon å det bestämdaste och för att vara mer exakt så var sidan 63 inget för mig. Jag klättrade naturligtvis upp i bokhyllan och bläddrade genast fram till sidan hon sagt absolut nej till.

Jag läste mycket. Jag skämdes över att jag läste det andra inte läste. Jag läste psykologiböcker som väldigt ung och jag läste vuxenromaner som jag inte förstod. En av de hemskaste läsupplevelserna var Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten”. Den kunde jag inte läsa ut. Den gav mig mardrömmar och jag önskade att jag aldrig någonsin börjat läsa den. Jag läste om böcker. Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm läste jag om och om igen. Jag lärde mig att läsa om och om igen. Samma värld men ändå visade läsningen på något nytt vid varje omläsning.

Jag har alltid funderat över vad det betyder för mig att läsa. Jag har inga självklara svar på frågan om varför jag läser. Det oroar mig minde. Jag vill äga mina frågor. Ibland är läsningen slö och jag bläddrar utan egentligt engagemang, andra gånger kan jag inte slita mig från boken utan läser bortom förankring i tid och rum. Några gånger har enstaka textrader dragit mig tillbaka till livet igen. En enda strof har kommit att ge mig en livboj. Jag läser för att jag vill förstå mig själv. Jag läser för jag vill lära mig om det jag inte kan. Jag vet inte varför jag läser. Jag vet att jag läser. Ordval kan ge mig skönhetsupplevelser. Jag kan stanna upp vid ett ord eller ett litet stycke och njuta. Det är en skönhetsupplevelse jag inte kan vara utan. Jag förundras över språket. Läsningen har blivit mer betydelsefull ju äldre jag blir. Jag kan inte förklara det. Jag känner lycka för en stund. Och språket är en slags pensel i mitt inre. Något målas fram som jag kan ana konturerna av. Läsningen väcker upp, påminner, förstärker och förskräcker. Jag läser också om sådant jag aldrig någonsin önskar fanns och som jag måste känna till. Jag läser med en penna i handen. Jag för dialog med det jag läser. Mina böcker kan inte lånas ut. De har kapslat in mig och jag har alldeles för många egna meningar som avslöjar mina tankar och mina känslor. Böcker jag återvänder till är fullproppade med anteckningar och funderingar. Ibland köper jag två böcker av samma titel. Jag pratar med böckerna. Böckerna har gjort något med ensamheten. Jag känner mig aldrig riktigt ensam. Den där totala ensamheten syns försvunnen.

Som när jag denna vackra världsbokdag läser:

Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.

Ur Niklas Rådströms bok ”En Marialegend” utgiven av Albert Bonnier Förlag 2016

Detta språk. Denna exakthet. Denna formulering. Och bakom, genom och ur orden en explosion av tankar.

Av

Anne-Marie Körling

 

 

 

Massor av saker som gör att intresset tar slut

Jag läser DN 20 mars 2016 där Johan Esk skriver en söndagskrönika som handlar om sport och framgångarna.  Jag behöver tänka på det jag läser. Därför citerar jag:

Det finns en sak som är given när man ska förklara vad det är som gör att en talang blir stjärna. Och det är att det inte finns en enda given väg som fungerar. Däremot är det massor av saker som gör att den kan ta slut. Det mest grymma med alla talangvägar är att vuxenvärlden dillar i ungdomar att det som kanske finns där framme är viktigt och gör livet lyckligt.

Jag tänker på hur och att vi lär barn att läsa. Och jag tänker på att en del av dem upptäcker böckerna och andra gör det inte. Det är massor av saker som gör att läsintresset tar slut. Vi borde försöka lista ut vad det är som gör att vi lär oss att läsa men inte njuter av att fortsätta läsa. Det är något med engagemanget. Vem äger det? Vem vill läsa? Om det inte blir ett eget engagemang läser vi för någon annan. Jag intervjuade en person som sa att:

– Så fort någon vill att jag ska läsa får jag det svårt. Det blir en konflikt. Det drabbar boken jag ska läsa. Jag vill inte läsa den.

Det är något med orden ”måste” och ”ska”.

 

Av Anne-Marie Körling