Massor av saker som gör att intresset tar slut

Jag läser DN 20 mars 2016 där Johan Esk skriver en söndagskrönika som handlar om sport och framgångarna.  Jag behöver tänka på det jag läser. Därför citerar jag:

Det finns en sak som är given när man ska förklara vad det är som gör att en talang blir stjärna. Och det är att det inte finns en enda given väg som fungerar. Däremot är det massor av saker som gör att den kan ta slut. Det mest grymma med alla talangvägar är att vuxenvärlden dillar i ungdomar att det som kanske finns där framme är viktigt och gör livet lyckligt.

Jag tänker på hur och att vi lär barn att läsa. Och jag tänker på att en del av dem upptäcker böckerna och andra gör det inte. Det är massor av saker som gör att läsintresset tar slut. Vi borde försöka lista ut vad det är som gör att vi lär oss att läsa men inte njuter av att fortsätta läsa. Det är något med engagemanget. Vem äger det? Vem vill läsa? Om det inte blir ett eget engagemang läser vi för någon annan. Jag intervjuade en person som sa att:

– Så fort någon vill att jag ska läsa får jag det svårt. Det blir en konflikt. Det drabbar boken jag ska läsa. Jag vill inte läsa den.

Det är något med orden ”måste” och ”ska”.

 

Av Anne-Marie Körling

Inte allt gör läsaren glad

Min son besökte skolmatsalen varje dag. Inte då det var lunch och serverarstress utan tidigt på morgonen då maten gjordes iordning. Han tog sig en sväng till tanterna i köket och var vänlig och snäll mot dem. De var lika vänliga och snälla tillbaka. Jo då, han älskade mat, precis som Maria Magnusson i böckerna om Eddie, och han ville försäkra sig om att det blev mat den här dagen också. Soppan gillade han och köttbullarna. Tanterna i köket tyckte om sonen. Det var något ömsesidigt över deras relation. Men en dag när läsfärdigheten blivit större förändrades relationen till köket. Sonen kom hem och var ledsen. Han hade gått sin vanliga köksvandring, ja man fick det då, och råkat se en stor påse där det stod potatis med feta bokstäver. Under den feta stilen med potatisordet fanns de förtydligande mindre bokstäverna och texten:

För skolbarn och svin!

Inte alltid att rubrikerna och de stora bokstäverna är så precisa som den där finstilta som förklarar och förtydligar. Sonen kom aldrig över detta med potatisen men relationen till tanterna i köket bestod skoltiden ut.

 

Av Anne-Marie Körling

Läsvägar!

Jag läser av läsvägen mellan hemmet och skolan.  Löpsedlarna läser jag. Rabatten på maten läser jag. Jag läser om läsk och blaska. Jag tänker på alla ord och meningar. Jag tänker på biologibokens täta text och grammatiken i ämnet svenska. Jag lyssnar till barnet som säger att jag vill inte kunna läsa mer. Läsningen suger säger en tonårskille.

Det suger att läsa! Jag vill förstå. För mig suger det inte att läsa. Tvärtom jag har ett sug efter att läsa. Men när jag går och spanar på texterna mellan hem och skola undrar jag över vad möten med texter kan betyda. Löpsedlarnas krig läser jag om. Jag läser om hunden som bitit en bebis. Jag läser att det är 50% rabatt på något som jag kan köpa och att köttfärsen är från Irland. Jag tänker på faktaboken i skolan. Den jag nyss hörde någon kommentera som en text som man bara läser utan att läsa. En text man äter i sig och tänker inte på vad det egentligen är. Det ska bara in. Innanför på något sätt.

Jag tänker på en dikt jag läst för länge sedan. Den i vilken böckerna gråter i sin olästa ensamhet. Jag tänker på att den som ännu inte har fått möta ett äventyr och ännu inte har fått gråta över någon annan människas öden och sorg inte vet riktigt vad läsning kan betyda. Då blir det fattigt med skyltarna, löpsedlarna och faktatexten.

Jag läser av texten på vägen mellan skolan och hemmet. Löpsedlarna går att läsa med stora bokstäver. Nyss stod jag framför en och pekade på det stora ö som fanns mellan två bokstäver av samma sort. Det är en liten en som älskar bokstäverna. Ännu kan liten inte sätta ihop orden. Varje bokstav är ett äventyr. Jag minns då jag lärde en liten pojke att läsa. Sen kom han och bad mig om att ta bort det han nu kunde. Det är inget roligt att läsa när det bara är tråkiga saker man läser om. Man får mardrömmar. Jag blundar ibland.  Som om jag kunde hjälpa honom att sudda bort att han kan läsa. Det är lätta ord på en löpsedel men innehållet är obegripligt svårt. Stora fina bokstäver med svårbegripliga innehåll och öden. Inte alls något för en sjuårings nyfikna läsögon.

Det krävs en läsväg till varje läsande barn. En omvärld som tänker att nu lär sig ett barn läsa och med en värld av olika texter att möta. Kanske en upptäckarläsväg som snirklar sig genom sagoskogar, speglande andra världar eller som skriver ett skönt ord som ”sjumilasteg” och som är lite längre än de där skrikiga orden på löpsedeln.  Tänk om löpsedeln en vecka i oktober har fokus på de läsande barnen, då när de gått i skolan en tid och kanske fått så mycket lärdom att läsförmågan gör ögonen hungriga på läsutmaningar. Då kanske en av löpsedlarna handlar om att  ”Barnen i skolan nyss läst en bok som var så spännande att biblioteket fick hålla extraöppet för boklånarna”.

Kanske kan vägen till och från skolan lysa upp med något som nu lyser med sin frånvaro.

 

Av Anne-Marie Körling

Läshälsa – frågor om läsning bör vara med överallt

Körling undervisar 2008

Jag har träffat många, både unga och äldre, som har haft problem med läsfärdigheterna och läsförståelsen. Det som blir svårt är att läsförmågan tas för given. Därför blir det tyst om hur vi läser och hur vi förstår. Vi frågar inte.

Frågorna lyser med sin frånvaro. De borde komma naturligt överallt där vi talar om hälsa, skola, lärande och välbefinnande.  Vid varje möte med elevhälsan kunde frågor om läsningen vara i fokus. Precis som frågor rörande hur vi äter och sover är det.

Då jag talar läsfärdigheter och läsupplevelser med unga människor berättar de att de inte får några frågor om det.  Det är tyst om detta innehåll. Också den egna tystnaden i frågan. För vem ska man tala med och vem är intresserad när ingen frågar. De flesta tycks kunna läsa och när böckerna slås upp i klassrummen så berättar allt om att läsa det kan man.  Jag har mött äldre personer som berättat att de hankat sig fram i textvärldarna. Jag blir nyfiken på hur man gör och hur man förstår, vilken hjälp man får och vilken hjälp man har kunskap om att man kan få. Då man har det besvärligt med att läsa, vilket vi alla har när texterna är svåra att begripa sig på, och vi hanterar det på olika sätt. Kanske genom att överge dem och göra annat men ana att det är något av vikt i texterna, något jag inte förstår mig på.

Hur mår ett barn som inte förstår eller inte kan delta i det som sker dagligen i skolan? Hur mår den elev som vet att nästa skola kräver läsförståelse som eleven inte äger? När kan man föra fram frågor om vad läsningen betyder och vad den gör med självkänsla, mening och sammanhang. Det handlar om hälsa. Den att kunna läsa eller på annat sätt få tillhöra textvärldarna. När man inte gör det tvivlar man på sig själv. Man är ständigt utanför där andra är innanför. Boken är inget äventyr utan en tegelsten. Inte dum, säger eleven. Men jag har det svårt. Hur ska jag få lära mig att läsa? Jag ser ingen annan väg än att läsfrågor också blir dagliga frågor – lika dagliga som om vi har ätit, sovit eller rört på oss. De ska ställas hos skolans kurator, hos skolsköterskans och i klassrummets samtal om hur vi lär, förstår, tänker, klarar av, sätts inför prov, förstår eller inte förstår. Vi måste och kan fundera över hur vi läser, när vi möter motstånd i vårt läsande, våra strategier och våra undanflykter, varför läser jag inte vidare? Varför skjuter jag boken åt sidan? Vad är det jag inte förstår och varför syns språket mig så främmande? Vi måste fundera över hur vi förstår texterna i ensamhet och i gemenskap. Läsförmåga är något som erövras dagligen genom att vi utmanas i att läsa och tränar i att läsa.

I klassrummen syns lästid som något utmätt. Den är tyst. Kanske är tiden för läsning de sista tio minuterna då det inte finns annat att göra och när klockan ringer ut så slås boken ihop. Lästiden i skolan utgår kanske från de som kan läsa utan att någon egentlig hänsyn tas till dem som inte kan. Undervisningen som kan inkludera alla i lärarens modellande högläsning och åskådliggörande av egna strategier för hur att förstå och hur att tänka där läshastigheten saktar ned för undervisning där flödet anpassas, utmanas i relation till elevernas samtal och frågor. Bokstävernas ljud, ordets uttal, meningens innehåll och styckets avgränsning. Allt det vi kan göra gemensamt. Vi kan ha en läsundervisning där vi inte belastar vår oförmåga utan ansvarar för att delaktighet skapas, underhålls, utvecklas och både breddar och fördjupar. Hur förstår vi? Hur begriper vi det vi läser? Vad bjuder på motstånd? Vad gör vi med detta motstånd? Hur löser vi läsningen? Vad gör samtalet med innehållet? Hur upplever vi det vi läser?

De frågor vi kan ställa ska inkludera oss i samtalet, inte få oss att värdera utan fundera och med respekt lyssna till hur det är att läsa, kunna läsa och delta i texterna för dagen. Eller hur det inte fungerar. Inte genast bedöma utan fundera på det vi får veta. För att mötas i texten och göra på andra sätt så att textmöten kan bli möjliga för alla.

Frågorna kan vara:

  • Kan du läsa?
  • Hur ser du på din läsförmåga?
  • Hur gör du när du inte förstår?
  • Vilka upplevelser har du av det du läser eller det du lyssnar till?
  • Vad behöver du för att kunna läsa?
  • Hur löser du din läsning?
  • Vad betyder att inte kunna läsa den här texten?
  • Vad är enklare att läsa? Vad är svårare?
  • Vad gör det med dig då du förstår?
  • På vilket språk läser du?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Glädjen över att barn läser

”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”

Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.

Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.

Hej HOPP!

Av Anne-Marie Körling

 

Högläsningen tillhör boken

– Läser dina barn något, frågade jag föräldern. Jodå, barnen läste. Nja, inte den yngste. Den yngste måste föräldrarna fortfarande högläsa för varje kväll. Men snart så. Det är skönt när de läser själva.

Kanske är det målet att barnen en dag ska bli självständiga läsare så att högläsningen inte längre behövs för att boken ska nå fram. Då när alla läser själva och ingen längre behöver läsa högt. Jag tänker på de två tonåringar jag hade på var sin sida om mig, som kurade ihop och bad att jag skulle läsa något för dom. Helst en saga från den tid då de var små. Och jag kunde att ana tonårstiden var för krävande och läxhögarna för höga och en flykt in i barndomens tid då gemenskapen kom i närhet och högläsning. Så mycket närhet som kommer kring en bok. Jag har läst för många tonåringar. Samma sak gång på gång. Om jag vågar läsa högt för dem vilar de en stund från kravet att vara stora.

Jag minns då fem lärare kom på besök för att följa mig en dag i klassrummet och då högstadieeleverna kom in med stora jackor, kepsar och allmänt skoltrötta attityder för en lektion i ämnet svenska. Eleverna slog sig ned och lyssnade på folksagor och så några bilderböcker vilka vi delade läsning genom. Lärarna upptäckte hur våra samtal om böckerna involverade tonåringarna i samtal om nuet, tonårstiden, kraven och det där kaxiga som man lagt sig till med och som inte fanns då man var liten. Lärarna undrade hur jag vågade läsa barnböcker för killarna på högstadiet. Och jag minns att jag tänkte att killar från högstadiet har närmare till barnet inom sig än till vuxenvärlden de skyndar att erövra. Hur som helst så läste vi allt tillsammans: barnböcker, ungdomsböcker och ja, böcker helt enkelt. Just denna dag var det bilderbok och folksaga. Killarna lyssnade med stillsamma ansikten och blickar som sökte sig långt bortom skolgårdens gräns.

Nej, högläsning hör inte endast till för de som inte kan läsa. Högläsningen tillhör boken. Högläsningen är inte endast för små öron utan för allas öron. Vi är delande och gemensamma. Boken kan fortsätta att bidra till att kontakten mellan oss förtätas.

Av Anne-Marie Körling

”En riktig bok”

Körling fotograferar 2016

Runt skolstarten kom de till bokhandeln. Jag arbetade där ibland. På barnboksavdelningen fanns jag och det var där jag fick frågorna. Kunderna letade helt plötsligt efter ”riktiga” böcker. Barnet de skulle handla till skulle börja i skolan och läsningen skulle nu bli riktig och till det krävdes en riktig bok. Jag visade på en mångfald av illustrerade böcker men dessa avvärjdes som otänkbara. De är inte riktiga. En riktig bok är en bok där textsidorna är utan illustrationer och där texten löper tät från sida till sida. En riktig bok?

Föreställningen om vad en bok är kommer fram i de här små samtalen och synen på de ”oriktiga” böckerna likaså. Kanske är det en oro för det kommande kravet på läsförmåga som gör köparen så selektiv och noggrann. Mitt barnbarn ska börja skolan. Nu väntar den riktiga litteraturen och nu väntar läsförmågan som krävs. Men… kan barnet läsa frågade jag försiktigt. Det kunde inte barnet berättade man men nu var det slut med bilderna och nu var det dags för den löpande texten.

Jag möter det ibland, samma frågor om den där riktiga boken, om det där som kan kallas läsning och betraktas som riktig läsning. Föräldrar som inte vågar låta barnen läsa det som faller barnen in. Frågorna som ställs kring böckerna: Är det ok att han läser kartböcker? Ja, han läser inte så mycket men han läser serier, de räknas väl inte? Ja tänk om han kunde läsa en riktig bok. Och jag tänker på både omsorg om barnens läsbästa och oron för att det inte ska gå vägen.

Jag sålde åtskilliga klassiker under augusti månad. Jag hoppades så att föräldrarna högläste dem för sina blivande läsande barn. Inte att de sattes i händerna på en ensam sjuåring som ännu inte fått ihop bokstäverna till ljud, ord och meningar och därmed skrämmer bort med sitt textomfång. Utmaningarna att läsa kommer med att lära sig läsa och äventyret att läsa kommer med att delta i det en bok kan innehålla och berätta. Om att resa jorden runt i åttio dagar med hela klassen eller tillsammans med föräldern. Det som ges ur böckerna när vi läser dem för de som ska lära sig läsa. Äventyret tillgängligt. Det handlar om att ge en horisont; Detta finns för oss gemensamt idag och en dag längre fram kan du minnas gemenskapen med oss då du läser boken för dig själv.

En läsupplevelse på 90 sekunder

Körling tecknar 2015

Jag har alltid varit nyfiken på hur man får en läsare att bli intresserad av böcker. Då jag vid några tillfällen arbetade i bokhandel förstod jag att det är en komplex sak att intressera för böcker. Läsaren som är i bokhandeln ville inte ha råd i egentlig mening utan ville hellre berätta om det de läst tidigare. Små boksamtal om det lästa var ofta vägen till en ny bok. Det handlar om att börja med den lästa boken eller den bok man lyssnat till på radio eller hört någon annan prata om på teve. Jag har alltid funderat över hur man som läsare blir intresserad av böcker. Som lärare har jag varit nyfiken på hur jag kan bidra till intresse för litteratur och engagera eleverna i läsningen snarare än att tvinga dem.

För många år sedan föreläste jag vid en skola. Innan jag skulle börja ville  skolbibliotekarien säga något. I famnen höll skolbibliotekarien ett tiotal böcker. De var nyinköpta till skolans bibliotek. Böckerna hölls upp och synliggjordes för lärarna. Skolbibliotekarien högläste ur två av böckerna.  Det var inte några långa stycken men man fick en känsla för berättarton, en inblick i bokens persongalleri och fick en händelse att grubbla vidare på. De två böcker ur vilka skolbibliotekarien högläst ur var de böcker lärarna ville låna. Så kan högläsning fungera. Jag bad om ett litet samtal med skolbibliotekarien. Om högläsningens kraft att generöst ge en väg in i litteraturen. Skolbibliotekarien sa att man måste få tid att tala böcker med lärarna. Som sagt, detta var många år sedan.

Tid för samtal om böckerna och en stund för författaren att nå ut genom en förmedlande stämma är en generös väg att ge åtminstone en gnutta inblick av det som finns att läsa. Vi kan och vi bör göra detta till en vardaglig gest till unga och till dem som ännu inte vet vad en bok kan ge och betyda. Jag kallar det ”90 sekunders högläsning”. Vad som kan komma med den är en läsupplevelse – om än kort.

För några månader sedan föreläste jag om hur man kan undervisar ur en endaste bok. Det var en lång föreläsning. Jag introducerade 90 sekunders högläsning för de som var där och bad de som lyssnade att i efterhand tänka om det de fått höra. En lyssnare ropade spontant

– Men… jag fattar inte … så mycket man kan få uppleva av en sådan liten stund. Jag trodde du skämtade men nu vet jag. Så enkelt egentligen.

Det enda som krävs är att man har böcker av olika slag och att man väljer ut stycken att läsa ur. I skolan kan man kalla det mikrolässtund om man vill. Man läser inte hela boken utan man läser ett litet stycke ur en bok. Jag kom under många, många år att börja varje lektion med 90 sekunders högläsning. Jag breddade läsvärlden genom det jag läste. Jag läste faktatexter, telefonkatalogens namn i alfabetisk ordning, dikter och skönlitterära böcker. Jag läste allt möjligt och ur en bredare repertoar än jag annars skulle göra om jag höll mig till barn- och ungdomsböcker. Eleverna visste att inget krävdes av dem. Dessa 90 sekunder var en högläsargåva utan krav.

Varje dag tog jag tio böcker med mig in i klassrummet. Varje lektionsstart inleddes med högläsning. Eleverna kom i tid, ville fort komma in i klassrummet och tystnaden som infann sig handlade om att ge utrymme för det som skulle komma ur boken. Över tid kom frågorna om vilken bok den och den händelsen fanns och över tid kom det egna initiativet att läsa. Då kom eleverna åt sin egen vilja att läsa. Det egna engagemanget som skapar rörelsen in i boken.

Om barn och unga ska läsa och hitta till litteraturen måste litteraturen hitta till de unga. Inte alla unga får uppleva sig upphittade av en bok. Det betyder att vi måste ge. Och det utan krav. Boken gör oftast arbetet när den väl får möta unga lyssnare. Över tid lär sig barn och unga att inget krävs av dem annat än att lyssna. Och det gör att de kan komma åt sin egen vilja att läsa för att nyfikenhet är väckt och inte stillad. När barn och unga frågar efter boken jag läst ur berättar jag precis så mycket som de vill veta, oftast vilken bok det är och författarens namn. Jag avvaktar deras följdfrågor.

– Finns den i biblioteket?

– Du får fråga.

Jag lånar inte boken åt eleven. Hela vägen till boken ska kantas av elevens vilja att nå den. Och att hindra mig från att göra jobbet åt eleven är det svåraste jag vet. Jag vill ju så gärna! Men min vilja måste jag hålla på varsam låga.

Jag tittar i boktraven jag har med mig. Hittar ett stycke jag vill läsa. Läser igenom tyst för mig själv. Hittar rösten som ska lyfta berättelsen till de som ska få höra. Jag vill verka för den generositet som kommer med att dela med sig av det man kan. Jag tycker om att läsa.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Med tips från boken och klassens hjälte

Jag läste ”Lillebror och Nalle” för mina nior. Jodå, de lyssnade intensivt. Jag läste om hur lillebrors katt hade hittat en mus. Lillebror var rädd att katten skulle döda musen och ville hindra katten från att lyckas. Och katten lekte med musen som katter gör och allt inför Lillebrors ögon. Mamman visste råd och hämtade en stövel. Stöveln lade hon framför musen. Det svarta hålet i stövelskaftet gjorde att musen kunde springa in där och därmed räddas från katten samtidigt som stöveln fungerade som en möjlighet för mamman att bära bort musen och släppa ut den på en skyddad plats. Allt detta i barnboken.

Några veckor senare kom en av niorna in i klassrummet, sträckte armarna över huvudet och sa nöjt att han blev klassens hjälte på övernattningen de hade haft. Han var så nöjd över sig själv och sin insats och tackade mig för tipset. Jag hade ingen aning om att jag bidragit med något tips och frågade om det. Det var en liten mus som kommit in hos niorna och den hade väckt tumult och skrik.

– Jag hämtade en stövel och gjorde så där som i boken. Musen sprang in i stövelskaftet och … ja, alla tyckte jag var en hjälte som fixade det så bra, sa eleven stolt. Funkade hur bra som helst.

Nu läser jag boken ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det är en farlig resa jag läser om. Havet är stort och kallt, vinden stark och ”Gaffelbommen hade gått av. Ja, det var det som hade hänt och nu åkte seglet i sjön.” Jag är ingen sjöman och har ingen sjövana. Orden som reling kan jag, däck och bärga vet jag betydelsen av. För att staga upp båtens färd uppmanas att ”Ordna med ett drivankare!”

Jag läser vidare. Förstår faran med seglet och gaffelbommen. Författaren Frida Nilsson förklarar:

”Ett drivankare var nånting man slängde i vattnet om man behövde tvinga sin båt att gå lugnare. Det bästa var att man kunde göra ett av en hink och en lång tamp – …”

Jag lämnar boken, äventyret, sagan för en stund. Vill förstå drivankarets betydelse och söker på ordet. Jodå, det stämmer med berättelsens förklaring och ordet finns. Jag funderar på själva ordet ”drivankare” och lär mig att ordet kan förklara en del också. Driv och driva måste jag förstå för att ge ordet drivankare betydelse men också ankare och vad som menas med det. Jag läser. Jag lär mig. Äventyret är stort. Kanske till och med större!

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur denna gång:

 

Vara rädda ihop och det där läskiga i boken

– Det ska vara lite läskigt, bad eleverna. Det är roligt när det är läskigt. Då får man sitta nära och vara rädda tillsammans. Det är jättemysigt att vara rädda ihop. Kan du läsa för oss?

Jag tänker på det läskiga i böckerna när jag börjar läsa ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det där läskiga som gör att man måste få veta vad som kommer att hända. Barnboken i sig slutar ju med att det går väl och det lär man sig då man har läst mängder med böcker. Det kommer gå väl. En elev jag träffade hade aldrig läst en hel bok. Det fanns aldrig tid att läsa en hel bok, varken i skolan eller någon annanstans. Jag läste för dessa nior så att de kunde upptäcka att böckerna gjorde att man ville läsa dem. Jag läste någon riktigt spännande och slutade mitt i. Inte ett ord av engagemang visade eleverna. De lämnade klassrummet i mol tystnad. Inte en fråga om boken. Några månader senare kom en av eleverna fram och frågade:

– Dog han?

Jag gav honom boken jag högläst ur. Han läste vidare för att få svar på sin fråga. Ivrigt ville han veta. När han förstod att den boken berättade om inte dog utan överlevde pustade han ut och berättade det för de andra i klassen.

– Han dog inte!

Sagornas hjältar går igenom en mängd hemska saker. Det är ibland gastkramande spännande. Men i sagans form möter man rädslan för att den går att möta och att vi människor måste möta den. Men vi vet också att vi kommer klara oss. Hjälten kommer det att gå väl för. Också läsaren kommer det gå väl för.  Men vi möter vår egen rädsla. I boken får vi känna den.

Jag gick omkring i klassrummet. Kände att någon gick bakom mig. Vände mig om och såg eleven gå med boken i hand, djupt koncentrerad på innehållet men efter mig i hasorna. Jag hörde ett litet ”puh” och barnet försvann till sin plats och fortsatte läsa.

Minns när mitt egna barn läste för sig själv. Plötsligt kom barnet ut och satte sig vid köksbordet, alldeles intill mig, till synes utan att vilja prata. Boken framför sig och blicken ivrigt läsande.

Jag frågade om böckerna de läste. De var så spännande. Så läskiga ibland. Hjärtat hoppade och rädslan …

– Jag måste sitta nära dig för det är så läskigt. Men nu är det bra igen. Dom klarade sig. Allt är bra.

– Det var så spännande och jag måste vara nära dig för att våga läsa vidare, berättade eleven. Den bok eleven läste blev en bok som alla de andra eleverna också ville läsa. En bok som man inte kan överge blir en bok som talar för sig själv. Ibland kan den egna läsningen kräva lite kontakt och närhet när spänningen blir olidlig och andhämtningen påverkad.

Jag fortsätter i boken jag läser. Det är isande kallt i texten. Och jag vet att jag kommer möta ondskan och jag vet att en syster kommer att rädda det som räddas ska. Däremellan äventyret, farorna, känslorna och modet.

”Den fick mina ord att stanna i halsen. De kanske var rädda för att komma fram. De kanske visste vad det var för en omåttlig elakhet som låg bi där i det yrvakna havet. De tre masterna var raka som spett.”

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Nilsson, Frida: Ishavspirater, Natur & Kultur, 2015