Lära sig att läsa – Sida 4 – Läsambassadören

Läsvägar!

Jag läser av läsvägen mellan hemmet och skolan. Löpsedlarna läser jag. Rabatten på maten läser jag. Jag läser om läsk och blaska. Jag tänker på alla ord och meningar. Jag tänker på biologibokens täta text och grammatiken i ämnet svenska. Jag lyssnar till barnet som säger att jag vill inte kunna läsa mer. Läsningen suger säger en tonårskille.

Det suger att läsa! Jag vill förstå. För mig suger det inte att läsa. Tvärtom jag har ett sug efter att läsa. Men när jag går och spanar på texterna mellan hem och skola undrar jag över vad möten med texter kan betyda. Löpsedlarnas krig läser jag om. Jag läser om hunden som bitit en bebis. Jag läser att det är 50% rabatt på något som jag kan köpa och att köttfärsen är från Irland. Jag tänker på faktaboken i skolan. Den jag nyss hörde någon kommentera som en text som man bara läser utan att läsa. En text man äter i sig och tänker inte på vad det egentligen är. Det ska bara in. Innanför på något sätt.

Jag tänker på en dikt jag läst för länge sedan. Den i vilken böckerna gråter i sin olästa ensamhet. Jag tänker på att den som ännu inte har fått möta ett äventyr och ännu inte har fått gråta över någon annan människas öden och sorg inte vet riktigt vad läsning kan betyda. Då blir det fattigt med skyltarna, löpsedlarna och faktatexten.

Jag läser av texten på vägen mellan skolan och hemmet. Löpsedlarna går att läsa med stora bokstäver. Nyss stod jag framför en och pekade på det stora ö som fanns mellan två bokstäver av samma sort. Det är en liten en som älskar bokstäverna. Ännu kan liten inte sätta ihop orden. Varje bokstav är ett äventyr. Jag minns då jag lärde en liten pojke att läsa. Sen kom han och bad mig om att ta bort det han nu kunde. Det är inget roligt att läsa när det bara är tråkiga saker man läser om. Man får mardrömmar. Jag blundar ibland. Som om jag kunde hjälpa honom att sudda bort att han kan läsa. Det är lätta ord på en löpsedel men innehållet är obegripligt svårt. Stora fina bokstäver med svårbegripliga innehåll och öden. Inte alls något för en sjuårings nyfikna läsögon.

Det krävs en läsväg till varje läsande barn. En omvärld som tänker att nu lär sig ett barn läsa och med en värld av olika texter att möta. Kanske en upptäckarläsväg som snirklar sig genom sagoskogar, speglande andra världar eller som skriver ett skönt ord som ”sjumilasteg” och som är lite längre än de där skrikiga orden på löpsedeln. Tänk om löpsedeln en vecka i oktober har fokus på de läsande barnen, då när de gått i skolan en tid och kanske fått så mycket lärdom att läsförmågan gör ögonen hungriga på läsutmaningar. Då kanske en av löpsedlarna handlar om att ”Barnen i skolan nyss läst en bok som var så spännande att biblioteket fick hålla extraöppet för boklånarna”.

Kanske kan vägen till och från skolan lysa upp med något som nu lyser med sin frånvaro.

Av Anne-Marie Körling

Läshälsa – frågor om läsning bör vara med överallt

Jag har träffat många, både unga och äldre, som har haft problem med läsfärdigheterna och läsförståelsen. Det som blir svårt är att läsförmågan tas för given. Därför blir det tyst om hur vi läser och hur vi förstår. Vi frågar inte.

Frågorna lyser med sin frånvaro. De borde komma naturligt överallt där vi talar om hälsa, skola, lärande och välbefinnande. Vid varje möte med elevhälsan kunde frågor om läsningen vara i fokus. Precis som frågor rörande hur vi äter och sover är det.

Då jag talar läsfärdigheter och läsupplevelser med unga människor berättar de att de inte får några frågor om det. Det är tyst om detta innehåll. Också den egna tystnaden i frågan. För vem ska man tala med och vem är intresserad när ingen frågar. De flesta tycks kunna läsa och när böckerna slås upp i klassrummen så berättar allt om att läsa det kan man. Jag har mött äldre personer som berättat att de hankat sig fram i textvärldarna. Jag blir nyfiken på hur man gör och hur man förstår, vilken hjälp man får och vilken hjälp man har kunskap om att man kan få. Då man har det besvärligt med att läsa, vilket vi alla har när texterna är svåra att begripa sig på, och vi hanterar det på olika sätt. Kanske genom att överge dem och göra annat men ana att det är något av vikt i texterna, något jag inte förstår mig på.

Hur mår ett barn som inte förstår eller inte kan delta i det som sker dagligen i skolan? Hur mår den elev som vet att nästa skola kräver läsförståelse som eleven inte äger? När kan man föra fram frågor om vad läsningen betyder och vad den gör med självkänsla, mening och sammanhang. Det handlar om hälsa. Den att kunna läsa eller på annat sätt få tillhöra textvärldarna. När man inte gör det tvivlar man på sig själv. Man är ständigt utanför där andra är innanför. Boken är inget äventyr utan en tegelsten. Inte dum, säger eleven. Men jag har det svårt. Hur ska jag få lära mig att läsa? Jag ser ingen annan väg än att läsfrågor också blir dagliga frågor – lika dagliga som om vi har ätit, sovit eller rört på oss. De ska ställas hos skolans kurator, hos skolsköterskans och i klassrummets samtal om hur vi lär, förstår, tänker, klarar av, sätts inför prov, förstår eller inte förstår. Vi måste och kan fundera över hur vi läser, när vi möter motstånd i vårt läsande, våra strategier och våra undanflykter, varför läser jag inte vidare? Varför skjuter jag boken åt sidan? Vad är det jag inte förstår och varför syns språket mig så främmande? Vi måste fundera över hur vi förstår texterna i ensamhet och i gemenskap. Läsförmåga är något som erövras dagligen genom att vi utmanas i att läsa och tränar i att läsa.

I klassrummen syns lästid som något utmätt. Den är tyst. Kanske är tiden för läsning de sista tio minuterna då det inte finns annat att göra och när klockan ringer ut så slås boken ihop. Lästiden i skolan utgår kanske från de som kan läsa utan att någon egentlig hänsyn tas till dem som inte kan. Undervisningen som kan inkludera alla i lärarens modellande högläsning och åskådliggörande av egna strategier för hur att förstå och hur att tänka där läshastigheten saktar ned för undervisning där flödet anpassas, utmanas i relation till elevernas samtal och frågor. Bokstävernas ljud, ordets uttal, meningens innehåll och styckets avgränsning. Allt det vi kan göra gemensamt. Vi kan ha en läsundervisning där vi inte belastar vår oförmåga utan ansvarar för att delaktighet skapas, underhålls, utvecklas och både breddar och fördjupar. Hur förstår vi? Hur begriper vi det vi läser? Vad bjuder på motstånd? Vad gör vi med detta motstånd? Hur löser vi läsningen? Vad gör samtalet med innehållet? Hur upplever vi det vi läser?

De frågor vi kan ställa ska inkludera oss i samtalet, inte få oss att värdera utan fundera och med respekt lyssna till hur det är att läsa, kunna läsa och delta i texterna för dagen. Eller hur det inte fungerar. Inte genast bedöma utan fundera på det vi får veta. För att mötas i texten och göra på andra sätt så att textmöten kan bli möjliga för alla.

Frågorna kan vara:

Kan du läsa?
Hur ser du på din läsförmåga?
Hur gör du när du inte förstår?
Vilka upplevelser har du av det du läser eller det du lyssnar till?
Vad behöver du för att kunna läsa?
Hur löser du din läsning?
Vad betyder att inte kunna läsa den här texten?
Vad är enklare att läsa? Vad är svårare?
Vad gör det med dig då du förstår?
På vilket språk läser du?

Av Anne-Marie Körling

Glädjen över att barn läser

”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”

Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.

Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.

Hej HOPP!

Av Anne-Marie Körling

Högläsningen tillhör boken

– Läser dina barn något, frågade jag föräldern. Jodå, barnen läste. Nja, inte den yngste. Den yngste måste föräldrarna fortfarande högläsa för varje kväll. Men snart så. Det är skönt när de läser själva.

Kanske är det målet att barnen en dag ska bli självständiga läsare så att högläsningen inte längre behövs för att boken ska nå fram. Då när alla läser själva och ingen längre behöver läsa högt. Jag tänker på de två tonåringar jag hade på var sin sida om mig, som kurade ihop och bad att jag skulle läsa något för dom. Helst en saga från den tid då de var små. Och jag kunde att ana tonårstiden var för krävande och läxhögarna för höga och en flykt in i barndomens tid då gemenskapen kom i närhet och högläsning. Så mycket närhet som kommer kring en bok. Jag har läst för många tonåringar. Samma sak gång på gång. Om jag vågar läsa högt för dem vilar de en stund från kravet att vara stora.

Jag minns då fem lärare kom på besök för att följa mig en dag i klassrummet och då högstadieeleverna kom in med stora jackor, kepsar och allmänt skoltrötta attityder för en lektion i ämnet svenska. Eleverna slog sig ned och lyssnade på folksagor och så några bilderböcker vilka vi delade läsning genom. Lärarna upptäckte hur våra samtal om böckerna involverade tonåringarna i samtal om nuet, tonårstiden, kraven och det där kaxiga som man lagt sig till med och som inte fanns då man var liten. Lärarna undrade hur jag vågade läsa barnböcker för killarna på högstadiet. Och jag minns att jag tänkte att killar från högstadiet har närmare till barnet inom sig än till vuxenvärlden de skyndar att erövra. Hur som helst så läste vi allt tillsammans: barnböcker, ungdomsböcker och ja, böcker helt enkelt. Just denna dag var det bilderbok och folksaga. Killarna lyssnade med stillsamma ansikten och blickar som sökte sig långt bortom skolgårdens gräns.

Nej, högläsning hör inte endast till för de som inte kan läsa. Högläsningen tillhör boken. Högläsningen är inte endast för små öron utan för allas öron. Vi är delande och gemensamma. Boken kan fortsätta att bidra till att kontakten mellan oss förtätas.

Av Anne-Marie Körling