Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

De frivillige högläsaren i Washington berättar:

Washington november 2016.

På skolgården satt de överallt. Högläsarna! Den vuxne och barnet absorberade i något som boken berättade. Högläsarna kom från närliggande arbetsplatser och läste en timme i veckan för några elever, samma varje gång. En timmes lunch med högläsning.  Jag ville lyssna till varför och hur och bad några av dessa högläsare berätta om varför de frivilligt kom till skolan och vad det har betytt för dem personligen. Häromdagen kom detta mail:

Good Afternoon, Ms. Körling:

My name is … and you initiated a conversation with me as I was departing Ross Elementary School where I was doing a Reading Mentor session. You asked me and a fellow mentor “Why do we do this?” Here is my response:

Reading is knowledge and knowledge is power. To ignite the love of reading in a child is one of the greatest gifts you can give. Some of the mentees we are paired with through the Everybody Wins DC Program are already good readers. Therefore, our job is not to teach students how to read but to inspire them to do so. To help them realize that reading is a window into other worlds and places that they would never have the opportunity to visit. As you may notice, the Everybody Wins program is called Reading Mentor Program. So it is just not reading but establishing relationships and friendships with these young people. So it is rewarding on both sides of the spectrum.

The previous paragraph is an elaboration of my short answer I gave you when I was departing the school. But then you said “why do you do this?” You seem to be asking what is my motivation, my reason for getting involved in this program. Love. You love to see a child’s eyes light up when they properly sound out a word correctly. You love to watch the expression on their faces when you dramatically read a story to them in way that they are totally caught up in the story. This is my first year serving in this capacity and I am so glad I decided to do so.

”inte skrämma barn till ångest…”

 

Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som vuxna uppröras av konst. Man måste riva upp en själv som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas. Det gör ingenting i böcker. Ett barn kan hastigt vända sidan i en bok när det inte tycker om innehållet.

Astrid Lindgren

Ur Astrid Lindgren av Agnes_Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato – Modernista Förlag

Det kritiska tomrummet efter favoritboken

 

Körling fotograferar 2016

– Habib var en kompis. Böckerna var som vänner. Jag hittade inga böcker efter böckerna om Habib, berättar en ung läsare.

Det blir ett tomrum när böckerna är slut. Detta tomrum är en kritisk övergång från en bok till en annan. Det gäller att ha tålamod med läsaren och envist ge högläsning som fortsätter att skapa vägar in i böckerna och som rullar ut den röda mattan till självständig läsning och det kommande valet av bok att läsa.

När barn läser något de tycker om knyter de an till boken eller bokserien. Genom att läsa en serie lär läsarna känna författarnas språk, deras sätt att berätta, hur berättelsen är uppbyggd och på ett ungefär hur händelseförloppet är och hur de kommer att sluta vilket betyder en trygg form som ger ett spännande innehåll. När de slutar läsa dessa böcker vet de inte hur de ska hitta böcker som ger dem samma upplevelser. Det gäller att se till böckernas styrka och dragningskraft snarare än till läsarnas ointresse eller ovilja. Det handlar inte om att inte vilja läsa utan om att inte veta var man kan hitta böcker som ger samma känsla och som är lika spännande, roliga eller sorgliga. Ett sätt att motverka till att detta tomrum övergår till att bli permanent är  att inte genast tvinga läsaren att hitta en ny bok utan låta läsaren bekanta sig med många olika böcker för en tid.

Det krävs visad respekt för läsarens läsupplevelse och förståelse för det boken har gett läsaren. Hellre prata en stund om Habib än att överge den lästa boken för en ny. Det handlar om nyfikenhet för den bok eleven läst och det speciella band läsaren etablerat till författaren, bokserien eller boken. Ingen bok är lika bra som den bok man just läst. Tomrummet är inte tomt utan fyllt av känslor av sorg, saknad och längtan efter en bok som är precis lika bra.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Ny podd om läslust och olust att läsa

Podden Läslust och olust

Podd: Den motvilliga läsaren
”Tills jag var tio år avskydde jag att läsa”. Det konstaterar Liv, 18 år, i ett samtal med läsambassadör Anne-Marie Körling i podden Läs för livet. Samtalet rör sig mellan ämnen som tävlingsläsning i skolan, läslust och olust, högläsningsnostalgi och mycket mer.

Mitt läsande

Jag berättar om min läsning.

Jag lärde mig läsa på skolans vis. Det var då jag förstod hur jag skulle läsa. Jag kunde läsa innan jag började i skolan. I skolan blev jag elev. Jag älskade min fröken. Hennes bokstäver på tavlan. Hennes tydliga ljud och hennes gestaltande mun. Hennes övertydliga tunga som lades till tänderna. Vi ljudade. På vägen hem från skolan ljudade jag ordet s-o-l. Jag hade lärt mig läsa på det sätt skolan lärde mig. Ljuda var något nytt för mig. Bokstävernas ljud klingade som musik, varje ljud för sig, men ljuden ihop och så ordet. Jag ljudade alla ord jag mötte på vägen hem. Jag minns det här så väl för då jag kom hem satt mamma i telefon. Hon var ledsen. Hon tystade mig. Jag stod orolig intill henne. Min pappa hade dött.

En värld hade öppnat sig och en annan värld stängdes för alltid. Ordet pappa försvann med min pappa. Det var en besvärande tystnad som uppstod. Det handlade om hänsyn. I böckerna fann jag alla möjliga pappor och jag undrade alltid om min pappa skulle vara som pappan i boken. Jag tröstade mig med litteraturens pappor och fick möta ordet pappa i böckerna. Jag var lika ensam som Pippi Långstrump och jag fick en bild av att det skulle ordna sig. Och jag kände så starkt med Rasmus när han gick på luffen. Att vara två och sjunga sånger tillsammans. Jag kom från ett musikaliskt hem. Min pappa spelade oss godnatt. Inga högläsande böcker. Mjuka pianotoner. Tonerna från pianot kan jag fortfarande höra.

I hemmet fanns det många bokhyllor. Min mamma köpte mycket böcker. Ibland ville hon tvinga mig att läsa en bok och lade en tiosedel någonstans i boken. Den skulle jag få om jag kunde argumentera för att boken var uruselt dålig. Jag läste för att få den där tian. Men jag fick den aldrig. Jag kunde aldrig säga att boken var dålig. Jag var som uppslukad av det jag läste. Ibland sa min mamma att boken den och den tillhörde de böcker som jag absolut inte skulle läsa. Hon visade väldigt precis var hon placerade dem, ja, högst upp på bokhyllan, och om jag äventyrligt nog skulle försöka mig på att läsa den så avrådde hon å det bestämdaste och för att vara mer exakt så var sidan 63 inget för mig. Jag klättrade naturligtvis upp i bokhyllan och bläddrade genast fram till sidan hon sagt absolut nej till.

Jag läste mycket. Jag skämdes över att jag läste det andra inte läste. Jag läste psykologiböcker som väldigt ung och jag läste vuxenromaner som jag inte förstod. En av de hemskaste läsupplevelserna var Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten”. Den kunde jag inte läsa ut. Den gav mig mardrömmar och jag önskade att jag aldrig någonsin börjat läsa den. Jag läste om böcker. Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm läste jag om och om igen. Jag lärde mig att läsa om och om igen. Samma värld men ändå visade läsningen på något nytt vid varje omläsning.

Jag har alltid funderat över vad det betyder för mig att läsa. Jag har inga självklara svar på frågan om varför jag läser. Det oroar mig minde. Jag vill äga mina frågor. Ibland är läsningen slö och jag bläddrar utan egentligt engagemang, andra gånger kan jag inte slita mig från boken utan läser bortom förankring i tid och rum. Några gånger har enstaka textrader dragit mig tillbaka till livet igen. En enda strof har kommit att ge mig en livboj. Jag läser för att jag vill förstå mig själv. Jag läser för jag vill lära mig om det jag inte kan. Jag vet inte varför jag läser. Jag vet att jag läser. Ordval kan ge mig skönhetsupplevelser. Jag kan stanna upp vid ett ord eller ett litet stycke och njuta. Det är en skönhetsupplevelse jag inte kan vara utan. Jag förundras över språket. Läsningen har blivit mer betydelsefull ju äldre jag blir. Jag kan inte förklara det. Jag känner lycka för en stund. Och språket är en slags pensel i mitt inre. Något målas fram som jag kan ana konturerna av. Läsningen väcker upp, påminner, förstärker och förskräcker. Jag läser också om sådant jag aldrig någonsin önskar fanns och som jag måste känna till. Jag läser med en penna i handen. Jag för dialog med det jag läser. Mina böcker kan inte lånas ut. De har kapslat in mig och jag har alldeles för många egna meningar som avslöjar mina tankar och mina känslor. Böcker jag återvänder till är fullproppade med anteckningar och funderingar. Ibland köper jag två böcker av samma titel. Jag pratar med böckerna. Böckerna har gjort något med ensamheten. Jag känner mig aldrig riktigt ensam. Den där totala ensamheten syns försvunnen.

Som när jag denna vackra världsbokdag läser:

Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.

Ur Niklas Rådströms bok ”En Marialegend” utgiven av Albert Bonnier Förlag 2016

Detta språk. Denna exakthet. Denna formulering. Och bakom, genom och ur orden en explosion av tankar.

Av

Anne-Marie Körling

 

 

 

Kylskåpet surrar kring oss läsande

Från Lunds stadsbibliotek 2016

När läsare läser tillsammans infinner sig en slag annan tystnad.  Jag minns min mamma. Hon var så tyst men så levande över tidningens spalter. Hon rynkade pannan, skrattade till, mumlade en aning som om hon inte höll med. Jag kan minnas den där tystnaden när hon åter försvann in i den djupa koncentrationen. Jag satt intill och läste mina serietidningar. Samma mjuka tystnad.

Hemma sitter vi nu och läser. Någon läser en tidning. Någon annan läser i mobilen. Jag läser min bok. Så bryts tystnaden för några minuter. Vi pratar intensivt. Om ditt och datt. Plötsligt är det tyst igen. Vi har återknutit till vår läsning.

Kylskåpet surrar.

Av Anne-Marie Körling

Det någon annan tänkt en gång är här och nu för läsaren

Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro.

Olof Lagercrantz; Om konsten att läsa och skriva, 1986. Läs gärna boken.

Samtal med elevläsfrämjare i skolbiblioteket

Det är andra gången jag Skypar med eleverna som ansvarar för skolbiblioteket. Jag bad att få ett samtal med dem då jag besökte skolbiblioteket och fann det vara i en sådan läsfrämjande ordning med den omsorg som böckerna ska ges och läsningen visas. Det första samtalet handlade om hur man ordnar i ett skolbibliotek och vad eleverna hade för tankar om detta. Denna gång var samtalet initierat av eleverna. Vi diskuterade flera frågor:

  • Hur man får de som inte läser att läsa
  • Hur man synliggör böcker
  • Om Alfons Åberg, mardrömmar och hur man kan tänka kring det
  • Om tema skräckböcker och varför vi läser skräckböcker
  • Om att läsa om böcker och vad omläsning gör med böckerna
  • Om att ord kan bli läskiga beroende vilken genre man läser
  • Om vad nästa samtal ska innehålla – vilket fokus vi ska ha för det
  • Om att följa arbetet i ett skolbibliotek
  • Mammornas läsning utifrån Stina Wirséns mening ur boken ”Vem är stor?

Eleverna gav ett intressant tips då jag frågade om man måste förstå det man läser och hur lång tid man kan ägna boken innan den slukar en med hull och hår. Det kan handla om att stå ut med att boken inte genast avslöjar sig, språket ännu inte är bekant och innehållet syns ”flummigt och man fattar ingenting”. Det här kände eleverna till och berättade att en omläsning av boken skulle kunna vara att då man avslutat boken läser man om det första kapitlet. Då begriper man det man inte begrep då man började. Man får en massa aha-upplevelser och det främmande blir mer bekant. Det man upptäcker när man läser om böcker är att någon detalj man inte förstod första gången då man läste kan bli en ny upptäckt vid omläsningen. En liten detalj som introducerades tidigt men som inte syntes viktig kan ge en aha-upplevelse vid omläsningen. Det betyder att författaren redan berättade så tidigt men att vi som läser den inte förstod för det verkade inte viktigt.

Då det gällde rädslor så kan man aldrig på förhand veta vad man blir rädd för. Nästan allt man läser kan ge mardrömmar för att vissa böcker kan man inte vara ensam hemma och läsa för sig själv. Böckerna är så läskiga och då huset rör sig för vinden blir man rädd för att man är så inne i böckerna. Men som sagt – den rädslan står man liksom ut med – för böckerna slutar ju alltid med en lösning. Ja, så sa eleverna. Ibland kan man lära sig om böckernas innehåll, exempelvis om Alfons Åberg vars böcker alltid slutar med att man något har löst sig och det är alltid något bra. Man måste läsa många Alfons Åberg böcker för att förstå att det farliga inte är så farligt eller att pipan som är borta nog kommer fram till slut.

Vi diskuterade ordet ”korridor” som kan vara ett ord som är jätteläskigt om man läser det i en deckare eller i en skräckbok och när vi fördjupade samtalet om korridor handlade det om att den ofta var lång, den hade många dörrar och de var stängda och kunde öppnas och man måste gå till slutet av korridoren, lämna något bakom sig och våga göra det. Jag fick många tankar om korridorerna i litteraturen och vad de gör med berättelserna. Ju mer vi samtalade om korridorens betydelse för att bli rädd ju tydligare blev korridorens innebörd för att vi just blir rädda. Den är smal, saknar fönster, har många stängda dörrar, leder vidare och man måste gå igenom den. Likaså kan trappor ha betydelse för det där läskiga.

Med tanke på att Stina Wirsén skriver om bokprat mellan Kanin och Nalles mammor i boken ”Vem är stor?” försökte vi oss på att kliva in i barnbokens samtal och undra vilka böcker de talade om. Jag trodde att min mamma, som jag tänkte skulle kunna vara en slags igelkott, talade om alla böcker av Slas. Eleverna berättade:

  • Jag tror mammorna pratar om pluggböcker för att mammorna pluggar
  • Jag tror mammorna pratar om humorböckerna och speciellt om en som någon som heter Jan har skrivit
  • Jag tror mammorna pratar om barnens böcker och kanske om någon deckare de läst
  • Jag tror mammorna pratar om Rowlings böcker och någon detalj ur dem.

Eleverna rekommenderade följande böcker, första bilden är tema läskiga böcker och andra bilden vad de läser själva.

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.52.03

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.34.24

Två samtal ligger framför oss. Ett samtal om högläsning och ett där jag får förmånen att följa eleverna i hur de arbetar i skolbiblioteket. Hej HOPP!

 

Av Anne-Marie Körling