Lite tankar om den Internationella läskunnighetsdagen

Just idag har jag samtalat med en liten flicka som lärde sig läsa då hon var sex år. Det var hennes syster som utbildade henne. Hon hade tjatat och tjatat på sin syster för hon ville så gärna. Nu är hon åtta år och när hennes kompisar inte kan läsa lär hon dem hur. Jag frågar hur det går till. Hon säger att man inte ska titta på allt det som står för då kan man bli lite rädd. Det bästa är att titta på tre ord i taget för då blir man glad när man klarat av dem och då vill man nog fortsätta att läsa.

Detta är dagen då Unesco påminner oss om vikten av att alla får lära sig läsa och skriva. Att lyssna till en bok är också att läsa. Jag tänker på läsarens ordförråd och den som inte läser och som inte får lyssna till böcker får inte heller tillgång till det rika ordförrådet som böckerna vimlar av. Talspråket är inte så ordrikt som skriftspråket. När vi högläser talar vi skriftlikt.

Två barn kommer rusande emot mig på skolgården där jag är. De säger att jag måste komma. De säger;

– Kom fort, hon har ramlat, fallit, ramlat omkull, slagit sig och gjort sig illa.

Så många ord för det som har hänt. Jag skyndar mig dit. Barnet har hunnit ställa sig upp och hunnit torka av sig skolgårdens damm och är beredd att leka igen. Jag tänker på ordförrådet och dess rikedom. Jag tänker på barnens språk som förmedlar, förklarar och beskriver. Jag tänker på svenskämnets kursplan som beskriver vad språket betyder för att tänka, kommunicera och lära. Jag tänker på barnet som kämpar med att lära sig läsa och som ännu inte har tillräckligt många ord att greppa texten med. Ordförrådet är centralt för att läsa. Det kommer då vi läser högt för barn och unga. Och då vi lyssnar till vad barn berättar och är noga med att själva tala på ett rikt och nyanserat sätt.

Det är internationella läskunnighetsdagen. Syftet med denna dag är att uppmärksamma läskunnigheten och påminna om det viktiga arbetet som dagligen behöver göras för att vi en dag om året ska kunna fira den.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

De frivillige högläsaren i Washington berättar:

Washington november 2016.

På skolgården satt de överallt. Högläsarna! Den vuxne och barnet absorberade i något som boken berättade. Högläsarna kom från närliggande arbetsplatser och läste en timme i veckan för några elever, samma varje gång. En timmes lunch med högläsning.  Jag ville lyssna till varför och hur och bad några av dessa högläsare berätta om varför de frivilligt kom till skolan och vad det har betytt för dem personligen. Häromdagen kom detta mail:

Good Afternoon, Ms. Körling:

My name is … and you initiated a conversation with me as I was departing Ross Elementary School where I was doing a Reading Mentor session. You asked me and a fellow mentor “Why do we do this?” Here is my response:

Reading is knowledge and knowledge is power. To ignite the love of reading in a child is one of the greatest gifts you can give. Some of the mentees we are paired with through the Everybody Wins DC Program are already good readers. Therefore, our job is not to teach students how to read but to inspire them to do so. To help them realize that reading is a window into other worlds and places that they would never have the opportunity to visit. As you may notice, the Everybody Wins program is called Reading Mentor Program. So it is just not reading but establishing relationships and friendships with these young people. So it is rewarding on both sides of the spectrum.

The previous paragraph is an elaboration of my short answer I gave you when I was departing the school. But then you said “why do you do this?” You seem to be asking what is my motivation, my reason for getting involved in this program. Love. You love to see a child’s eyes light up when they properly sound out a word correctly. You love to watch the expression on their faces when you dramatically read a story to them in way that they are totally caught up in the story. This is my first year serving in this capacity and I am so glad I decided to do so.

”inte skrämma barn till ångest…”

 

Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som vuxna uppröras av konst. Man måste riva upp en själv som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas. Det gör ingenting i böcker. Ett barn kan hastigt vända sidan i en bok när det inte tycker om innehållet.

Astrid Lindgren

Ur Astrid Lindgren av Agnes_Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato – Modernista Förlag

Det kritiska tomrummet efter favoritboken

 

Körling fotograferar 2016

– Habib var en kompis. Böckerna var som vänner. Jag hittade inga böcker efter böckerna om Habib, berättar en ung läsare.

Det blir ett tomrum när böckerna är slut. Detta tomrum är en kritisk övergång från en bok till en annan. Det gäller att ha tålamod med läsaren och envist ge högläsning som fortsätter att skapa vägar in i böckerna och som rullar ut den röda mattan till självständig läsning och det kommande valet av bok att läsa.

När barn läser något de tycker om knyter de an till boken eller bokserien. Genom att läsa en serie lär läsarna känna författarnas språk, deras sätt att berätta, hur berättelsen är uppbyggd och på ett ungefär hur händelseförloppet är och hur de kommer att sluta vilket betyder en trygg form som ger ett spännande innehåll. När de slutar läsa dessa böcker vet de inte hur de ska hitta böcker som ger dem samma upplevelser. Det gäller att se till böckernas styrka och dragningskraft snarare än till läsarnas ointresse eller ovilja. Det handlar inte om att inte vilja läsa utan om att inte veta var man kan hitta böcker som ger samma känsla och som är lika spännande, roliga eller sorgliga. Ett sätt att motverka till att detta tomrum övergår till att bli permanent är  att inte genast tvinga läsaren att hitta en ny bok utan låta läsaren bekanta sig med många olika böcker för en tid.

Det krävs visad respekt för läsarens läsupplevelse och förståelse för det boken har gett läsaren. Hellre prata en stund om Habib än att överge den lästa boken för en ny. Det handlar om nyfikenhet för den bok eleven läst och det speciella band läsaren etablerat till författaren, bokserien eller boken. Ingen bok är lika bra som den bok man just läst. Tomrummet är inte tomt utan fyllt av känslor av sorg, saknad och längtan efter en bok som är precis lika bra.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Ny podd om läslust och olust att läsa

Podden Läslust och olust

Podd: Den motvilliga läsaren
”Tills jag var tio år avskydde jag att läsa”. Det konstaterar Liv, 18 år, i ett samtal med läsambassadör Anne-Marie Körling i podden Läs för livet. Samtalet rör sig mellan ämnen som tävlingsläsning i skolan, läslust och olust, högläsningsnostalgi och mycket mer.

Mitt läsande

Jag berättar om min läsning.

Jag lärde mig läsa på skolans vis. Det var då jag förstod hur jag skulle läsa. Jag kunde läsa innan jag började i skolan. I skolan blev jag elev. Jag älskade min fröken. Hennes bokstäver på tavlan. Hennes tydliga ljud och hennes gestaltande mun. Hennes övertydliga tunga som lades till tänderna. Vi ljudade. På vägen hem från skolan ljudade jag ordet s-o-l. Jag hade lärt mig läsa på det sätt skolan lärde mig. Ljuda var något nytt för mig. Bokstävernas ljud klingade som musik, varje ljud för sig, men ljuden ihop och så ordet. Jag ljudade alla ord jag mötte på vägen hem. Jag minns det här så väl för då jag kom hem satt mamma i telefon. Hon var ledsen. Hon tystade mig. Jag stod orolig intill henne. Min pappa hade dött.

En värld hade öppnat sig och en annan värld stängdes för alltid. Ordet pappa försvann med min pappa. Det var en besvärande tystnad som uppstod. Det handlade om hänsyn. I böckerna fann jag alla möjliga pappor och jag undrade alltid om min pappa skulle vara som pappan i boken. Jag tröstade mig med litteraturens pappor och fick möta ordet pappa i böckerna. Jag var lika ensam som Pippi Långstrump och jag fick en bild av att det skulle ordna sig. Och jag kände så starkt med Rasmus när han gick på luffen. Att vara två och sjunga sånger tillsammans. Jag kom från ett musikaliskt hem. Min pappa spelade oss godnatt. Inga högläsande böcker. Mjuka pianotoner. Tonerna från pianot kan jag fortfarande höra.

I hemmet fanns det många bokhyllor. Min mamma köpte mycket böcker. Ibland ville hon tvinga mig att läsa en bok och lade en tiosedel någonstans i boken. Den skulle jag få om jag kunde argumentera för att boken var uruselt dålig. Jag läste för att få den där tian. Men jag fick den aldrig. Jag kunde aldrig säga att boken var dålig. Jag var som uppslukad av det jag läste. Ibland sa min mamma att boken den och den tillhörde de böcker som jag absolut inte skulle läsa. Hon visade väldigt precis var hon placerade dem, ja, högst upp på bokhyllan, och om jag äventyrligt nog skulle försöka mig på att läsa den så avrådde hon å det bestämdaste och för att vara mer exakt så var sidan 63 inget för mig. Jag klättrade naturligtvis upp i bokhyllan och bläddrade genast fram till sidan hon sagt absolut nej till.

Jag läste mycket. Jag skämdes över att jag läste det andra inte läste. Jag läste psykologiböcker som väldigt ung och jag läste vuxenromaner som jag inte förstod. En av de hemskaste läsupplevelserna var Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten”. Den kunde jag inte läsa ut. Den gav mig mardrömmar och jag önskade att jag aldrig någonsin börjat läsa den. Jag läste om böcker. Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm läste jag om och om igen. Jag lärde mig att läsa om och om igen. Samma värld men ändå visade läsningen på något nytt vid varje omläsning.

Jag har alltid funderat över vad det betyder för mig att läsa. Jag har inga självklara svar på frågan om varför jag läser. Det oroar mig minde. Jag vill äga mina frågor. Ibland är läsningen slö och jag bläddrar utan egentligt engagemang, andra gånger kan jag inte slita mig från boken utan läser bortom förankring i tid och rum. Några gånger har enstaka textrader dragit mig tillbaka till livet igen. En enda strof har kommit att ge mig en livboj. Jag läser för att jag vill förstå mig själv. Jag läser för jag vill lära mig om det jag inte kan. Jag vet inte varför jag läser. Jag vet att jag läser. Ordval kan ge mig skönhetsupplevelser. Jag kan stanna upp vid ett ord eller ett litet stycke och njuta. Det är en skönhetsupplevelse jag inte kan vara utan. Jag förundras över språket. Läsningen har blivit mer betydelsefull ju äldre jag blir. Jag kan inte förklara det. Jag känner lycka för en stund. Och språket är en slags pensel i mitt inre. Något målas fram som jag kan ana konturerna av. Läsningen väcker upp, påminner, förstärker och förskräcker. Jag läser också om sådant jag aldrig någonsin önskar fanns och som jag måste känna till. Jag läser med en penna i handen. Jag för dialog med det jag läser. Mina böcker kan inte lånas ut. De har kapslat in mig och jag har alldeles för många egna meningar som avslöjar mina tankar och mina känslor. Böcker jag återvänder till är fullproppade med anteckningar och funderingar. Ibland köper jag två böcker av samma titel. Jag pratar med böckerna. Böckerna har gjort något med ensamheten. Jag känner mig aldrig riktigt ensam. Den där totala ensamheten syns försvunnen.

Som när jag denna vackra världsbokdag läser:

Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.

Ur Niklas Rådströms bok ”En Marialegend” utgiven av Albert Bonnier Förlag 2016

Detta språk. Denna exakthet. Denna formulering. Och bakom, genom och ur orden en explosion av tankar.

Av

Anne-Marie Körling

 

 

 

Kylskåpet surrar kring oss läsande

Från Lunds stadsbibliotek 2016

När läsare läser tillsammans infinner sig en slag annan tystnad.  Jag minns min mamma. Hon var så tyst men så levande över tidningens spalter. Hon rynkade pannan, skrattade till, mumlade en aning som om hon inte höll med. Jag kan minnas den där tystnaden när hon åter försvann in i den djupa koncentrationen. Jag satt intill och läste mina serietidningar. Samma mjuka tystnad.

Hemma sitter vi nu och läser. Någon läser en tidning. Någon annan läser i mobilen. Jag läser min bok. Så bryts tystnaden för några minuter. Vi pratar intensivt. Om ditt och datt. Plötsligt är det tyst igen. Vi har återknutit till vår läsning.

Kylskåpet surrar.

Av Anne-Marie Körling

Det någon annan tänkt en gång är här och nu för läsaren

Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro.

Olof Lagercrantz; Om konsten att läsa och skriva, 1986. Läs gärna boken.