Mina lästankar två dagar innan nästa läsambassadör tar vid

Körling ritar 20+5Mina två år som läsambassadör.Två dagar kvar:

På torsdag får vi veta vem som blir den nya. Igår mötte jag föräldrar. En hel sal full av föräldrar som kom för att lyssna till hur, varför och när man ska läsa med sina med och tillsammans med sina barn. Det kändes högtidligt att möta dem. De är viktiga för barnens intresse för böcker och de har röster som de egna barnen älskar. Pappas röst. Mammas röst. Mormor och farfars röst.

Böckerna vimlar av ord. Genom böcker får vi möta ord vi inte visste fanns och ord vi känner till men som används på ett nytt sätt och i ett nytt sammanhang. När vi läser får vi tänka. Tänka och fundera. När vi läser kan vi känna med den vi läser om. Känna och tänka. Att läsa är att resa säger vi ibland. Kostnaden för den resan är liten och ändå kommer vi ut på äventyr vi aldrig kunde föreställa oss. Vi reser i tid och rum. Fram och tillbaka. En grop i marken är en övergång. Berättelser, sagor, faktatexter och vi får läsa och tänka.

Barn som inte kan läsa kan lyssna. Det är att läsa. Då vuxna läser högt blir litteraturen man ännu inte kan läsa på egen hand tillgänglig. Barn kan lyssna till mer avancerade innehåll än de kan läsa själva. Därför ska vi läsa högt för dem. De lyssnar till våra stämmor och de lånar av vårt intresse för det vi läser. Därför behöver vi vara intresserade av boken vi läser. Det gör barn och unga intresserade.

Vi behöver inte säga till barn att de läser fel böcker. De är inga kritiker. De är nyfikna, vetgiriga och intresserade. De finner trygghet i att läsa böcker de känner igen. De läser om böcker de tycker om. Många gånger läser de om böcker. De saknar sina vänner i böckerna för vänskap känner de. De vill ha samma platser där äventyren syns oändliga. Det gör att de kan möta äventyren samtidigt som de känner sig hemma både i språket och i platsen. Det barn läser kan vi ge utrymme för. De ska få läsa och de behöver få läsa. Avsätt gott om tid till stunder där vi kan läsa, i skolan och i hemmet. Be läsningen rum och betydelse genom att avsätta en gemensam tid för läsningen därhemma. Hela familjen läser. Då lånar vi koncentration av varandra. Vi lånar också intresse. Vi får struktur. Vi gör något tillsammans.

Att bekräfta barns böcker kan betyda att läsa högt ur dem. Något stycke för att återge det barn läser på egen hand. Jag läste första kapitlet ur sju av böckerna. Barnen älskade det. – Läs min! – Läs min! – Läs min! På så sätt visade jag respekt för barnens val av böcker och jag lånade ut min nyfikenhet och mitt intresse för böckerna. Barn behöver vår nyfikenhet på det de läser. Vårt intresse förstärker barnens intresse.

Barn och unga är också läsfrämjare. De berättar för varandra om böcker de läst. De visar sidor de funderar kring. De resonerar kring bilderna och vad som händer i dem. De läser tillsammans. Små barn pratar till sig sina tankar. De behöver sina röster för att tänka. Boken är en källa till muntligheten, munterheten och tänkandet. Den egna fantasin som tar vid. De egna tankarna som formas. För att boken berättar.

Vi kan alltid läsa högt för barn och unga. De får grammatiken, de får orden, de får författarens sätt att skriva, de får mångfalden, de får äventyren, de får möjlighet att tänka, de får en stund av här och nu, de får något de själva inte kan läsa, de får lyssna tillsammans. Det tar mindre än 90 sekunder att ge dem en läsupplevelse. Ett kort stycke och tankeverksamheten kittlas.

Mina föregångare; Johan Unenge och Johanna Lindbäck har fortsatt att verka för att barn och unga läser. Johan Unenge sitter med i Läsdelegationen vars uppdrag är att sätta läsandet i fokus. Johanna Lindbäck skriver ungdomsböcker och har podden Bladen brinner. Jag fortsätter att möta lärare, genom böcker och föreläsningar, konsultation och skoluppdrag. Jag har också tagit en tjänst i en skola. Där kan jag omsätta undervisningsidéer, forskning till praktik och verka för att barn får upptäcka böckerna genom samtal men också genom envis läsundervisning där de få lära sig att läsa. Lära sig läsa för att fortsätta att läsa.

Jag vill tacka för förtroendet och uppdraget. Kulturrådet har varit en källa för mig och till dem har jag vänt mig med frågor, idéer och konsultation. Och ALMA vars viktiga innehåll präglas av Astrid Lindgren tankar och delar ut ett pris som är ett av världens största. Jag vill tacka alla som har hört av sig med frågor och berättelser. Jag vill tacka bibliotekarier som berättar att deras arbete är så roligt och så viktigt. Jag vill tacka föräldrar som har frågat och undrat. Jag vill tacka alla barn och alla unga som skickat sms och berättat om hur de läser, när de läser och varför de inte läser. Jag vill tacka för upptäckter som biblioteksrasten och hur unga som själva driver sitt skolbibliotek tänker och gör. Jag vill tacka mamman som berättade om sin son som genom förskolan fick ett lånekort till biblioteket. Han lärde sig tycka om böcker genom förskolan och blev den läsfrämjare som gjorde mamman till en läsare. Jag kan göra listan mycket lång men slutar här.

Några ord lämnar jag till uppdrag för oss alla: Läs så det syns. Läs så det hörs! Besök biblioteken. Tala med en bibliotekarie. Besök bokhandeln. Tala med en bokhandlare. Duka med böcker. Böcker ska vara där barn är. Vardagsprata om läsningen: Vad har vi läst idag? Vad tänkte vi om det vi läste? 

Nu är jag nyfiken på vem som blir nästa läsambassadör. Jag kommer följa arbetet med intresse och värme.

Hej HOPP!

Lite tankar om den Internationella läskunnighetsdagen

Just idag har jag samtalat med en liten flicka som lärde sig läsa då hon var sex år. Det var hennes syster som utbildade henne. Hon hade tjatat och tjatat på sin syster för hon ville så gärna. Nu är hon åtta år och när hennes kompisar inte kan läsa lär hon dem hur. Jag frågar hur det går till. Hon säger att man inte ska titta på allt det som står för då kan man bli lite rädd. Det bästa är att titta på tre ord i taget för då blir man glad när man klarat av dem och då vill man nog fortsätta att läsa.

Detta är dagen då Unesco påminner oss om vikten av att alla får lära sig läsa och skriva. Att lyssna till en bok är också att läsa. Jag tänker på läsarens ordförråd och den som inte läser och som inte får lyssna till böcker får inte heller tillgång till det rika ordförrådet som böckerna vimlar av. Talspråket är inte så ordrikt som skriftspråket. När vi högläser talar vi skriftlikt.

Två barn kommer rusande emot mig på skolgården där jag är. De säger att jag måste komma. De säger;

– Kom fort, hon har ramlat, fallit, ramlat omkull, slagit sig och gjort sig illa.

Så många ord för det som har hänt. Jag skyndar mig dit. Barnet har hunnit ställa sig upp och hunnit torka av sig skolgårdens damm och är beredd att leka igen. Jag tänker på ordförrådet och dess rikedom. Jag tänker på barnens språk som förmedlar, förklarar och beskriver. Jag tänker på svenskämnets kursplan som beskriver vad språket betyder för att tänka, kommunicera och lära. Jag tänker på barnet som kämpar med att lära sig läsa och som ännu inte har tillräckligt många ord att greppa texten med. Ordförrådet är centralt för att läsa. Det kommer då vi läser högt för barn och unga. Och då vi lyssnar till vad barn berättar och är noga med att själva tala på ett rikt och nyanserat sätt.

Det är internationella läskunnighetsdagen. Syftet med denna dag är att uppmärksamma läskunnigheten och påminna om det viktiga arbetet som dagligen behöver göras för att vi en dag om året ska kunna fira den.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Om boken som är läst och böckerna som skulle ha blivit lästa

Många sommarlovsbarn och ungdomar kommer snart tillbaka till skolan. En del har haft sommarlov med läsuppdrag. En del barn har fått veta att de ska träna på att läsa eftersom deras läsfärdighet inte duger och därför har de fått böcker att träna på. Ibland har det gått på tvären med sommarlovsläsningen. För de som redan tycker om att läsa brukar ett läsuppdrag vara kantat med lust och något som man redan är bekant man. Man läser ju annars också. Läsvanorna är etablerade och läslusten en egen drivkraft och motor. De som saknar den måste läsa av fler skäl; de läser inte tillräckligt mycket, deras ordförråd har inte fyllts på ordentligt och de läser alldeles för sällan. Det som är så roligt. Läslistan på förslag ses som en kravlista och så är det med det.

När sommarlovets läsning ska summeras och presenteras i skolan vid terminsstart är det en risk för att skillnaden återigen blir för stor och klyftan till  boken blir större och större. De som har läst sina böcker under sommaren får veta att de gjort rätt och bra. De som inte läst får höra veta att det borde ha läst. Ingenting går att reparera i dåtid. Men ett sätt är att låta eleverna berätta om det man faktiskt har läst, dvs att man inte uppehåller sig vid mängd utan vid innehåll och därmed vid det som faktiskt är läst. Mängden kan låta oss förstå att man haft tid att läsa och att läsningen fungerar. Men den som har läst en bok kan ha haft en läsupplevelse, den är viktig, som gör att läsningen har fått en viktig byggsten. Tala om den bok man har läst och inte de man borde ha läst.

Låt oss se hur vi skulle kunna fråga:

  • berätta om boken du läst?
  • hur hittade du boken?
  • hur kom det sig att du ville läsa den?
  • När det gäller att läsa kan det också innebära att lyssna. Vi läser både med öronen och ögonen – därför ska vi låta berättelsen komma i fokus och inte hur vi läste den.

Att med ett öppet och ickevärderande förhållningssätt vara öppen för läsandet som har ägt rum. Den som aldrig har läst eller kämpat med att läsa har faktiskt läst något. Vi kan uppehålla oss vid det. Prata mer om boken och hur det kom sig att man läste just den. Inte genast pocka på hela det bibliotek som nu går att läsa eller rent av borde vara läst. Det intresse vi visar för boken visar vi därmed också läsaren. Det är att hyvla ned trösklarna till litteraturen. Mängden böcker kommer då vi upptäckt vad en bok har att berätta och lärt oss att läsa för att vi vill. Barn som kämpar med sin läsning måste, precis som barn som läser mängder, få just sin läsning uppmärksammad. Det handlar också om att inkludera lyssnandet och det man lyssnat till. Om man känner att man inte duger för att man ännu inte kan läsa bok efter bok så är risken att man inte upplever sig som någon vars läsande är intressant. Visat intresse är en riktning och det är vi alla förmögna att visa boken och läsaren.

Några lärare bekände under de sista sommardagarna att de inte läst det de skulle ha läst under sommarlovet. Av olika skäl har de inte kunnat läsa det de var tvungna att läsa. Den bok som skulle bidra till det gemensamma pedagogiska avstampet för det kommande läsåret. Nu visar det sig att boken inte är läst. Alldeles för ofta glömdes den bort då väskorna packades och den fanns inte med i  sommarbagaget. Nu sitter klumpen i magen. Rädslan för att vara den enda som inte har läst på. Men reparationen ligger i framtiden och i gemenskapen med andra. Redan titeln på boken kan ge lite pedagogisk vägledning och bjuder vi in varandra i samtalen kan också den som inte har läst få lite insyn i bokens tankegångar. Men då får inte skammen över att  man blivit påkommen ta för stort utrymme i den lyssnande läsaren.

Så kan vi också göra med eleverna. Med en del elever kan vi tala mängd och innehåll. Med andra kan vi tala om boken och vad de handlade om. Men andra kan vi berätta vad vi själv läste under sommaren och vad vi inte läste fast vi borde ha gjort det. Lässamtalen inkluderar också vuxnas läsande. Och ur varje bok som vi har läst under sommaren kan ett stycke läsas upp för att dela läsäventyret mellan sig i klassrummet. Att välja ut ett stycke för det gemensamma är att göras delaktig och att verka för litteraturens spridning. Då berättar vi om innehållet. Det brukar locka.

Och fortsätt hyvla ner trösklarna till litteraturen. Läs så det hörs. Läs så det syns!

Hej HOPP i skolan!

Anne-Marie Körling

Bokstarten som kom av sig ordentligt

Jo, jag talar läsning med de jag kan. Också på offentliga platser och med de jag inte känner. Om ögonkontakten ges och samtalet välkomnas. Som här. På tunnelbanan.

Igår såg jag en liten en, ungefär så där en sjumånaders bebis, i famnen på sin mamma. Jag slog mig ned där. Barnet såg nyfiket på mig och vände sig ömsom till mig och ömsom till mamman. Det föll sig naturligt att samtala. Och jag kom in på den tidiga bokstarten. Den där barnet och mamman kan umgås med böcker och att stunden kan vara något för båda. Mamman såg bekymrad ut. Hon hade varit på BVC och fått veta att hennes barn skulle komma att få läs- och skrivproblem som vuxen. Det kunde man utläsa av att barnet inte kröp eller höll nacken på sådant sätt som barn ska göra. Ja, det vill säga, de barn som i framtiden kommer att läsa på ett riktigt sätt.

Jag höll min bitande ilska för hur mycket man kan utläsa av en liten människa och hur långtgående man kan dra utvecklingen utifrån det man tror sig se och veta. Jag såg mammans oro och allt för tidiga sorg över barnets kommande oförmåga och hur kämpigt han skulle få i sitt framtida liv. Det lilla barnet studerade mitt ansikte, läste av mitt minspel och speglade ett leende för att i nästa stund initiera ett. Jag sa att barnet läste av mig och tack vare mammans närhet kunde barnet se ut mot världen och möta andra. Jag sa också att ett av mina barn inte kröp alls eftersom han hade en annan teknik. Jag sa också att han hade en utmärkt nacke redan som en sjumånaders bebis och att den nacken höll för det läsliv han kom att möta och fortfarande möter.

Jag tänkte att oron är farligare än allt annat. Den oro som gör att vi ska reparera något som ännu inte finns. En sjumånaders bebis ska smaka på böcker, sa jag. Mamman sa att det finns så mycket att oroa sig för och jag vill inte redan nu oroa mig för hur det ska gå i skolan.

Nix pix. Bort allt vad oro gör. Smaka på en bok.

Anne-Marie Körling