Om boken som är läst och böckerna som skulle ha blivit lästa

Många sommarlovsbarn och ungdomar kommer snart tillbaka till skolan. En del har haft sommarlov med läsuppdrag. En del barn har fått veta att de ska träna på att läsa eftersom deras läsfärdighet inte duger och därför har de fått böcker att träna på. Ibland har det gått på tvären med sommarlovsläsningen. För de som redan tycker om att läsa brukar ett läsuppdrag vara kantat med lust och något som man redan är bekant man. Man läser ju annars också. Läsvanorna är etablerade och läslusten en egen drivkraft och motor. De som saknar den måste läsa av fler skäl; de läser inte tillräckligt mycket, deras ordförråd har inte fyllts på ordentligt och de läser alldeles för sällan. Det som är så roligt. Läslistan på förslag ses som en kravlista och så är det med det.

När sommarlovets läsning ska summeras och presenteras i skolan vid terminsstart är det en risk för att skillnaden återigen blir för stor och klyftan till  boken blir större och större. De som har läst sina böcker under sommaren får veta att de gjort rätt och bra. De som inte läst får höra veta att det borde ha läst. Ingenting går att reparera i dåtid. Men ett sätt är att låta eleverna berätta om det man faktiskt har läst, dvs att man inte uppehåller sig vid mängd utan vid innehåll och därmed vid det som faktiskt är läst. Mängden kan låta oss förstå att man haft tid att läsa och att läsningen fungerar. Men den som har läst en bok kan ha haft en läsupplevelse, den är viktig, som gör att läsningen har fått en viktig byggsten. Tala om den bok man har läst och inte de man borde ha läst.

Låt oss se hur vi skulle kunna fråga:

  • berätta om boken du läst?
  • hur hittade du boken?
  • hur kom det sig att du ville läsa den?
  • När det gäller att läsa kan det också innebära att lyssna. Vi läser både med öronen och ögonen – därför ska vi låta berättelsen komma i fokus och inte hur vi läste den.

Att med ett öppet och ickevärderande förhållningssätt vara öppen för läsandet som har ägt rum. Den som aldrig har läst eller kämpat med att läsa har faktiskt läst något. Vi kan uppehålla oss vid det. Prata mer om boken och hur det kom sig att man läste just den. Inte genast pocka på hela det bibliotek som nu går att läsa eller rent av borde vara läst. Det intresse vi visar för boken visar vi därmed också läsaren. Det är att hyvla ned trösklarna till litteraturen. Mängden böcker kommer då vi upptäckt vad en bok har att berätta och lärt oss att läsa för att vi vill. Barn som kämpar med sin läsning måste, precis som barn som läser mängder, få just sin läsning uppmärksammad. Det handlar också om att inkludera lyssnandet och det man lyssnat till. Om man känner att man inte duger för att man ännu inte kan läsa bok efter bok så är risken att man inte upplever sig som någon vars läsande är intressant. Visat intresse är en riktning och det är vi alla förmögna att visa boken och läsaren.

Några lärare bekände under de sista sommardagarna att de inte läst det de skulle ha läst under sommarlovet. Av olika skäl har de inte kunnat läsa det de var tvungna att läsa. Den bok som skulle bidra till det gemensamma pedagogiska avstampet för det kommande läsåret. Nu visar det sig att boken inte är läst. Alldeles för ofta glömdes den bort då väskorna packades och den fanns inte med i  sommarbagaget. Nu sitter klumpen i magen. Rädslan för att vara den enda som inte har läst på. Men reparationen ligger i framtiden och i gemenskapen med andra. Redan titeln på boken kan ge lite pedagogisk vägledning och bjuder vi in varandra i samtalen kan också den som inte har läst få lite insyn i bokens tankegångar. Men då får inte skammen över att  man blivit påkommen ta för stort utrymme i den lyssnande läsaren.

Så kan vi också göra med eleverna. Med en del elever kan vi tala mängd och innehåll. Med andra kan vi tala om boken och vad de handlade om. Men andra kan vi berätta vad vi själv läste under sommaren och vad vi inte läste fast vi borde ha gjort det. Lässamtalen inkluderar också vuxnas läsande. Och ur varje bok som vi har läst under sommaren kan ett stycke läsas upp för att dela läsäventyret mellan sig i klassrummet. Att välja ut ett stycke för det gemensamma är att göras delaktig och att verka för litteraturens spridning. Då berättar vi om innehållet. Det brukar locka.

Och fortsätt hyvla ner trösklarna till litteraturen. Läs så det hörs. Läs så det syns!

Hej HOPP i skolan!

Anne-Marie Körling

Bokstarten som kom av sig ordentligt

Jo, jag talar läsning med de jag kan. Också på offentliga platser och med de jag inte känner. Om ögonkontakten ges och samtalet välkomnas. Som här. På tunnelbanan.

Igår såg jag en liten en, ungefär så där en sjumånaders bebis, i famnen på sin mamma. Jag slog mig ned där. Barnet såg nyfiket på mig och vände sig ömsom till mig och ömsom till mamman. Det föll sig naturligt att samtala. Och jag kom in på den tidiga bokstarten. Den där barnet och mamman kan umgås med böcker och att stunden kan vara något för båda. Mamman såg bekymrad ut. Hon hade varit på BVC och fått veta att hennes barn skulle komma att få läs- och skrivproblem som vuxen. Det kunde man utläsa av att barnet inte kröp eller höll nacken på sådant sätt som barn ska göra. Ja, det vill säga, de barn som i framtiden kommer att läsa på ett riktigt sätt.

Jag höll min bitande ilska för hur mycket man kan utläsa av en liten människa och hur långtgående man kan dra utvecklingen utifrån det man tror sig se och veta. Jag såg mammans oro och allt för tidiga sorg över barnets kommande oförmåga och hur kämpigt han skulle få i sitt framtida liv. Det lilla barnet studerade mitt ansikte, läste av mitt minspel och speglade ett leende för att i nästa stund initiera ett. Jag sa att barnet läste av mig och tack vare mammans närhet kunde barnet se ut mot världen och möta andra. Jag sa också att ett av mina barn inte kröp alls eftersom han hade en annan teknik. Jag sa också att han hade en utmärkt nacke redan som en sjumånaders bebis och att den nacken höll för det läsliv han kom att möta och fortfarande möter.

Jag tänkte att oron är farligare än allt annat. Den oro som gör att vi ska reparera något som ännu inte finns. En sjumånaders bebis ska smaka på böcker, sa jag. Mamman sa att det finns så mycket att oroa sig för och jag vill inte redan nu oroa mig för hur det ska gå i skolan.

Nix pix. Bort allt vad oro gör. Smaka på en bok.

Anne-Marie Körling

Också kompisens föräldrar är läsfrämjare

I radioprogrammet Söndagsintervjun där Martin Wicklin samtalar med Benny Fredriksson, ”en av kultursveriges mäktigaste”  kan vi höra hur viktig och betydelsefull en kompis föräldrar kan vara bli då det gäller läsande förebilder. I kompisens hem fanns det böcker. Där fanns också vardagssamtalen om böckerna och generositeten att bjuda på dem.

I boken Åskan av Ulf Stark (2017) finns vännen Bernt, han som vet allt, och han som har något att säga om det mesta. Bernt använder ord som telepati och vet precis vad den lilla stroppen på en basker egentligen används till. Men att kunna och vara den som förmedlar kan göra att man känner sig dum och det är inte en bra känsla:

Jag kände mig dum.

Det gjorde jag ofta när jag pratade med Bernt. För han visste allt. Bägge hans föräldrar var lärare. Dom hade ett helt rum proppfullt med böcker. Sjuhundrafemtiotre stycken. Bernt hade själv räknat dem. Det är inte trevligt att känna sig dum. Man vill åtminstone vara bra på något.

Ulf Stark, Åskan, 2017 s. 8

Jag hade många barn hemma bland våra böcker. Det var kompisar som kom och åt bullar och drack saft och gick på toaletten. Där hade jag en bokhylla med lite av allt. Jag lade vinn om att byta ut och variera bokbeståndet. Efter långa toalettbesök försvann det böcker. Har man börjat läsa och fastnat går det inte att släppa boken. Läsaren vill fortsätta läsa.

 

Av Anne-Marie Körling

Att inte hinna läsa

thumb_IMG_2391_1024

En av de elever jag möter som inte hinner att läsa. En av de elever jag möter som säger att läxorna slukar all tid. Detta är en elev som tidigare läst mycket och ofta. En annan elev hörde av sig via sin pappa och berättade att läsningen hade förändrats eftersom eleven hade prov på det som sades mellan raderna och inte vad boken handlade om. Det egna barnet hade nu blivit en ängslig läsare och lusten som tidigare drev barnet att läsa äventyrades. Pappan frågade – vad göra? Det är svårt att svara specifikt på förälderns fråga eftersom jag inte kan samtala med eleven eller lyssna till elevens berättelse om hur att läsa och hur prestationen ser ut kring läsandet, dvs att kunna svara rätt och korrekt på lärarens frågor. Men jag tänker ofta på läsningen i termer av prestation och läsning i termer av självständiga val. Den förra är kopplad till mål och resultat, dvs, ska främja lärande av specifika innehåll. Den egna läsningen är för att man vill läsa och inte för att man måste.

Då det gäller att läsa så måste eleverna läsa det skolan ger dem att läsa men om vi ska främja både läsfärdigheter och verka läsfrämjande måste vi möjliggöra för eleverna och de egna barnen att läsa det de väljer att läsa, oavsett varför, och skapa tid för den läsningen som möjliggör att man kan läsa det man måste. I skolan behöver det finnas gott om tid för självständig läsning. De böcker eleverna väljer att läsa måste också visas intresse och nyfikenhet och bli en del av berättelsen om vad vi läser i klassrummet. Men då utan att läraren värderar läsningen som sämre eller bättre. Läsningen hämmas av att lärare och vuxna för snabbt talar om att boken är för lätt eller att den är för svår och att eleven inte läser det eleven borde läsa. Vi ska inte skapa känslor av skam rörande våra val av böcker utan möjliggöra för positiva samtal om läsintresse och bokval. Om vi behöver reglera elevernas bokval kan vi skapa undervisning där läraren väljer vad att undervisa om och då bär undervisningen innehållet och gör det möjligt för eleverna att diskutera det via textsamtal.

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Att läsa i skolan handlar om att tillgodogöra sig kunskaper i ämnet men också att få använda sin läsförmåga att läsa för att det betyder något för en själv. Generöst med tid till att läsa och möjliggöra för den sociala aspekten – att vi samtalar om det vi har läst och att vi delar med oss av det vi läser. Och naturligtvis behövs skolbiblioteket med skolbibliotekarien; en plats att läsa på och en plats att läsa både det man vill läsa och det man måste läsa.

Av
Anne-Marie Körling

Att börja med det barn och unga faktiskt läser

En liten kille förstod att jag frågade om böcker som barn tyckte om att läsa och kom fram med boken ”Knacka på” och sa:

– Den du köpa, ok?

Han hade hört mig fråga hans lite äldre bror om samma sak. Brodern gav mig boktipset att läsa ”Hålet” för ”då skulle jag få mycket att tänka på”.

Under alla mina år som lärare har jag intervjuat mina elever om vad de läser, hur de läser och hur de gör för att få tag i det de vill läsa men också vad som gör att de inte läser och varför. Jag har lagt vinn om att visa intresse för vad de läser och inte sätta mig till doms över att de läser det de läser. Ibland har det kliat och ivern att övertyga om den och den boken men jag valde att lägga min iver på att faktiskt läsa högt ur det jag vill att de ska få upp ögonen för. Det genererade i ”90 sekunders högläsning”, dvs att jag flera gånger om dagen läste korta stycken ur böcker för att visa på den mångfald som fanns och för att eleverna skulle få ögonen för vad de själva skulle vilja läsa. Varje dag hade jag med mig en boktrave in i klassrummet. Det genererade intresse för vad som berättades samtidigt som jag kunde sprida författares olika verk till fler.

Barn har rätt att få berätta om det de redan gör. Jag sällar mig till det DN´s Lotta Olsson skriver i Dagens Nyheter om att man måste utgå ifrån vad barn faktiskt läser och samla information om hur deras läsning ser ut. Att tala om att barn ska läsa utan att se över vad de läser är att kliva över ett väsentligt led. Barn läser om de kan och vi ska undersöka vad som intresserar dem. Frågor om läsning tenderar att recensera barns läsning där den inte duger och att den antingen är för lätt eller för svår. Vi bör rikta vår nyfikenhet mot vad det är barn läser och varför de läser det de läser och även när de inte längre tycker om att läsa och lyssna till varför det blev så. I skolan värderas boken alldeles för snabbt med att vara för lätt eller för svår och berättar då mer om läsarens förmåga och inte om läsarens intresse.

Redan under mitt första år som lärare bestämde jag mig för att följa elevernas läsning och började anteckna deras val av böcker och intervjua dem om berättelsens innehåll. I stort sett förde jag återkommande samtal med varje elev och noterade deras läsutveckling och säkerställde att de var fortsatt knutna till lusten att läsa.

Här nedan är några axplock av böcker mina elever läste under det första året jag hade dem, en helt ny klass för mig, där jag såg till att säkerställa egen tid att läsa och utifrån egna val av vad att läsa. De böcker jag noterade var också de böcker kring vilka jag och eleven samtalade. Samtalen var individuella och syftade till att lyssna till hur eleven läste och vad berättelsen handlade om och hur eleven tänkte kring det lästa.  Samtalen tog ungefär en halvtimme, ibland längre, och var inriktade att verka för samtalet. Mitt mål var att stärka elevernas möte med litteraturen och etablera dagliga läsvanor vilket gjordes möjligt genom att eleverna fick rikligt med tid att läsa på.

Så här såg mina anteckningar ut, här syns några elever och ett urval av deras val av böcker. Detta är alltså de individuella samtalen och de böcker om vilka vi samtalade. Eleverna skrev egna boklistor där de förde upp alla texter de läste; också tidningsartiklar, KP, kursböcker, skönlitteratur och dikter, dvs allt de läste. Detta för att skapa överblick men också gemenskap. Det man vet något om kan man utgå ifrån. De gemensamma samtalen om elevernas böcker syns inte heller här.

ELEV x årkurs 4

  • 30/9-2008 – Sju timmar till midnatt av Michael Ende
  • 24/10-2008 – Pirr i magen och klump i halsen av Thor
  • Under samma vecka; Ottesen; Drakherren och Sagan om Sigurd
  • 4/12-2008 – Lydias hemlighet av Finn Zetterholm
  • 14/1-2009 – Ivos äventyr av Kerstin G Larsson
  • 28/1-2009 – Miljonären Mårtensson av Viveca Sundvall
  • 17/3-2009 – Testamentet av Laura Trenter
  • 24/3-2009 – Det gnistrande svärdet av Börje Isaksson
  • 27/4-2009 – Kemi direkt (eleven läser boken efter att jag högläst den och läser ur den i omgångar under vårterminen, läser ut den i början av juni)
  • 5/5-2009 – Det gyllene drakhuvudet av Börje Isaksson

ELEV x, årskurs 4

  • 10/11-2008 – Sagan om Sigurd av Ottesen
  • 28/11-2008 – Den försvunna hästen av Pia Hagmar
  • 15/12-2008 Under en veckas tid flera böcker- Drakherren/Sagan om Sigurd/Adam och Eva/Mette avslutningsfest/Djävulspelet
  • 12/1-2009 – Fröken Europa av Kerstin Gavander
  • 14/1-2009 – Här är en liten gris av Ulf Nilsson
  • 29/1-2009 – Legenden om Sally Jones av Wegelius
  • Under lovet har eleven läst: Najaden sång/Kittyböcker/Den osynliga/Eddie och Maxon Jackson, kommentarer av föräldrarna
  • 17/3-2009 – Skarpa silverklon och Kattpiraterna av Stilton
  • 19/3-2009 – Olycksfågeln av Camilla Läckberg
  • 24/4-2009 – Fotografen samt hela serien om Enya
  • 5/5-2009 – Den utvalda av Ryp
  • 19/5-2009 – Miljömonster och planetplundrarna av Ryp
  • 12/6-2009 – Fem söker en skatt av Enid Blyton
  • 13/6-2009 – Stockholm med öppna ögon av Tomas Halling

ELEV x, årskurs 4

  • 30/9-2008 – Flores och Blanzefor av Ulf Sindt
  • 3/10-2008 – Kalla kårar
  • 21/10-2008 – Sju timmar till midnatt av M. Ende
  • 23/10-2008 – Lilla syster kanin av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
  • 14/11-2008 – Lillebror och Nalle av Weislander
  • 15/11-2008 – Jag ska bli rektor när jag blir stor – Frippe Nilsson
  • 3/12-2008 – När Hitler stal den skära kaninen av Kerr
  • Under veckan också Legenden om Sally Jones av Wegelius samt Kattbreven av Elsie Johansson
  • 5/12-2008 – Läser om Legenden om Sally Jones
  • 28/1-2009 – Harry Potter och den vises sten (pratar om boken med A-M flera gånger under läsningen).
  • 18/2-2009 – Läser flera böcker om Harry Potter – nu Harry Potter och den flammande bägaren
  • 15/4-2009 – Läser böcker på engelska ex Little red hen
  • Fortsätter med Harry Potter …

ELEV x, årskurs 4

  • Under september 2008: Karl Gran ensam hemma av Ollars, G samt Tzatiski och kärleken
  • 24/10-2008 – Drakherren av Ottesen
  • 19/11-2008 – High school musical av Hapka
  • 5/12-2008 – läser två böcker på spanska La princas y la arveja och La nina de los cerillos
  • 29/1-2009 – Julias bok av Gunilla Dahlbäck
  • 9/2-2009 – En faktabok om Argentina
  • 20/2-2009 – Tjejtjusaren Sune
  • 17/3-2009 – Fredda 10 år av Dahlbäck samt Anna Larssons hemliga dagbok.
  • 24/3-2009 – Seines skatt av  Moni Nilsson-Brännström
  • 5/5-2009 – Läser folksagor bland annat Kejsarens nya kläder

Jag antecknade dagligen det som rörde elevernas läsintresse och hur deras läsning utvecklades. Några exempel på dessa anteckningar ser du här:

x läste för sitt fadderbarn, jag satt med och lyssnade och fick uppleva hur x läsning också lockade andra elever att lyssna. Det var en fin stund med böckerna och x och jag samtalade om hur x lyckades fånga läsarna och vad x tror att det berodde på.

En annan notering löd:

x berättar att x läser textremsorna på filmer och tv och att x ofta hinner läsa hela textremsorna. X har diskuterat Charlie and the Choclate factory med mig. Att läsa på engelska intresserar denna elev och x tycker om språket, gillar att upptäcka ord och vågar pröva att uttala dem när jag frågar.

Ytterligare en annan notering om en elevs läsförmåga

Faddrarna skrattar när x läser högt för dem. X bjuder hela tiden in faddrarna i boken och efteråt samtalar vi om hur man får de yngre att intressera sig för det man läser. x kommenterar den egna läsningen med att det är mycket man lär sig av det man läser och när jag frågar om vad berättar eleven om bokens innehåll. X sms:ar också boktips till mig. När eleven läser är eleven djupt inne i boken och kan oftast inte sluta att läsa. Tar med sig boken ut på rasten.

Jag förde anteckningar varje dag. Om hur eleverna läste matematiktexter, förstod texterna i historieboken, om hur de läste och hur de löste sin läsning. Jag ville lära mig om det vi gjorde dagligen. När man antecknar upptäcker man mönster och dessa är intressanta att studera. Anteckningarna var och är avsedda att stötta undervisningens utveckling och undersöka vad barn läser när de får välja att läsa. Högläsningen handlar om att få kontakt med litteratur och vad den har att ge när man ger ut den men inte kräver att eleverna ska prestera något av den. Samtalen om vad böckerna har handlat om har lett vidare till den egna viljan att läsa.

Vägen till den självständiga läsningen har gått via högläsningen. Och eleverna fick också skriva om sin läsning. Här om den engelska läsningen, årskurs fyra:

– Jag tyckte att det gick bra när jag läste. Jag rättade mig själv när jag inte förstod vad det var jag läste och gick tillbaka och läste om. Jag känner mig nöjd med min läsning och att det gick så bra att läsa.

 

Av

Anne-Marie Körling

 

 

 

Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.

Fyraåringen om böckerna

På biblioteket hittade jag en liten fyraårig kille som var på väg hem med sin mamma och en trave böcker. Jag frågade vilken bok jag skulle läsa och fyraåringen pekade på boken om mumintrollet. Den skulle jag läsa! När jag tittade på hans böcker ville han ordna med dem och lade dem noga intill varandra. Jag tänkte på detta ordnande. Vi gör ordnar och barn ordnar också. När de låg där i ordning började fyraåringen räkna böckerna. Pekfingret på varje bok

– En, två, tre, fyra, fem, sex.

Han tittade upp. Glad.

Sex olika böcker i en fyraårings väska. Och en högläsande förälder. Och en kommunsatsning på läsfrämjande för alla och envar.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Rektorns brev om läsning och berättande

Genom twitter jag fick jag kontakt med rektorn. Jag skrev och frågade om rektorn kunde berätta om läsande och högläsande. Här är rektorns brev om läsning och berättande:

 

Hej Anne-Marie!

Tack för att du vill höra mina tankar om läsning. Mina tankar om läsning är samma som mina tankar om berättelser och berättande. Att få berätta om vad jag tycker och tänker har fått mig att hamna i många minnen. Det är då berättelserna och känslorna som blir tydliga för mig, men även doften av en del böcker, temperaturen i rummet och vilket väder det var ute.

Jag har inget minne av hur jag lärde mig läsa, ibland känns det som att jag alltid har kunnat det. Så är det naturligtvis inte, det måste ha kommit någon gång. När jag var barn, två till fem år, hade jag det så bra eftersom min mormor och farmor passade mig när mina föräldrar var på jobbet. Jag minns att de alltid läste för mig till förmiddagskaffet – ibland läste de Bamse och väldigt ofta min favoritbok som barn – Patriks snabbverkstad. Då Patriks snabbverkstad handlar om en pojke och hans farmor var det ofta min farmor just, som läste den för mig. Jag vet att både farmor och mormor hjälpte mig att följa med i texten, så att jag visste var de var hela tiden. Det känns som att läsningen kom till mig under de stunderna.

Jag tycker mycket om berättelser och har alltid gjort. Historier skapar bilder i huvudet på människor och får dem att slappna av. När vi har möten av olika slag på skolan har jag som mål att berätta en historia varje gång. Ibland är den självupplevd och ibland är den skriven av någon annan. För mig handlar berättelser om att fly verkligheten och samtidigt förstärka och förtydliga den. En berättelse kan berätta en sanning på ett annat sätt än det är möjligt att säga det rakt ut. Från början handlar det om att jag trivs i en berättande tradition. Min farfar berättade alltid historier, min pappa likaså. Även min mormor var full av berättelser och historier. Nu pratar jag ofta med mina barn om att samla på händelser de varit med om, för att de ska ha historier att berätta.

Berättelserna har alltid varit viktiga – både när jag var lärare och nu när jag är rektor. Målet är att hitta en historia som passar det samlingen ska handla om, då hamnar vi i rätt tankebanor direkt. När jag arbetade med ungdomar var berättelser ofta ett sätt för mig att starta lektionen på, att fånga intresset eller att få dem att lämna det som hänt på rasten. Hittar jag inte en historia som passar, är min upplevelse att det alltid passar med en berättelse. Det skapar en bra gemenskap att skratta, eller beröras av något tillsammans.

På skolan har eleverna en bokklubb. Jag har blivit inbjuden till denna. Där blev jag intervjuad om en bok jag tycker om, hur läsning påverkar mig, vad jag läser nu och vad jag läst tidigare, om jag har favoritord och favoritmeningar. På något sätt hänger allt ihop – när jag får möjlighet att prata med elever, oavsett om det är genom en inbjudan till en bokklubb, på raster eller på lektion, vill jag vara med och skapa bilder via historier och berättelser. Bilderna skapar nya historier och minnen. Utan historier, berättelser och minnen skulle mitt liv bli rätt torftigt och jag tror att det är så för många. Det händer relativt ofta att elever ber mig komma till sin klass och berätta något. Att de frågar, att de vill träffas och att de vill lyssna gör mig väldigt glad. För mig betyder det att de tycker om bilderna det skapar. För mig, egoistiskt, betyder det också att de tycker om mitt sätt att berätta och läsa. Bekräftelse är en drog som är svår att vänja sig av med… Det betyder också att jag får tillfällen att föra in tankar om värderingar och människosyn i eleverna på ett trevligt och otvunget sätt. Jag får ta del av elevernas berättelser och litterära upplevelser. Det handlar därför om respekt mellan åldrarna. Även om vi inte läser samma saker påverkar det vi läser oss själva och därmed varandra när vi lyssnar.

Jag älskar att läsa högt! När mina egna barn var små läste vi föräldrar högt för dem varje dag. Nu är de en bra bit upp i tonåren, men det händer att jag läser för dem ibland ändå – inte alls lika ofta, men det händer. Senast bad min dotter mig att läsa några sidor i en bok hon hade som läsuppgift i skolan. Hon tyckte inte att den gav henne så mycket när hon läste själv. Anledningen var att det var ett deckartema och hon trivs inte i deckargenren. Att få hoppa in mitt i en bok och läsa ett par kapitel gav oss en kväll av diskussioner kring hur man skriver för att uppnå vissa känslor och hur hon hade föredragit att författaren använda språket för att min dotter skulle ha fångats av boken på ett annat sätt.

Att vuxna läser för barn skapar tillfällen till samtal. Jag känner mig också säker på att det skapar både gemenskap och trygghet. Att höra en vuxen röst läsa i lugn och ro skapar band som håller länge. Nu läser mina barn en hel del själva och vi köper gärna böcker till varandra i födelsedagspresent eller julklapp. Ibland byter vi böcker, men ofta har vi en nyfikenhet för varandras böcker och låter varandra berätta om det som lästs. I julas gav ett av mina barn mig en bok av en soldat i andra världskriget. Soldaten skrev dagbok fram till ett år innan han omkom. Vi hade fantastiska diskussioner om dagböcker, krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet tack vare julklappen. Dessa samtal hade vi kanske inte alls haft om jag inte fått boken. Att vuxna läser tyst själva, men visar att de läser påverkar också barn med andra ord. Samtidigt handlar det om det rent mänskliga – att lyssna och att vara nyfikna på varandra.

Jag önskar ibland att jag hade fler svar än jag har. Därför tror jag inte att jag har de stora tankarna om hur en människa börjar läsa, men jag har tankar. Jag vet att jag vill att mina egna barn och de elever jag träffar ska bära med sig en berättande och läsande tradition. När min son var barn hade han en lärare som hade förmågan att alltid träffa rätt när hon gav honom läsläxa. Nu är det många år sedan, men vi skrattar fortfarande åt böckerna om Palles pappa. Vi låg på köksgolvet och skrattade så tårarna rann åt historierna han läste högt för oss. Vill vi få barn att läsa måste vi lyssna på det de läser. Vill vi få barn att berätta måste vi lyssna på det de berättar. Gör vi det kommer vi att få höra många fantastiska berättelser och dela många känslor.

Med vänlig hälsning Patrik

Samtal med killarna i skolbiblioteket

Förra veckan besökte jag Hjulsta grundskola och skolbiblioteket för samtal med bibliotekarie Cilla Dahlén. Vi pratade om skolbibliotekets betydelse och det läsfrämjande arbetet i skolan. Det var många besökare i biblioteket och jag passade på att samtala med några av dem som var där. Jag frågade försiktigt en kille om jag fick störa hans läsning med några frågor. Han var försjunken i en tjock bok och jag blev nyfiken på vad han läste och varför. Han lät mig avbryta hans läsning och blev förvånad över att jag inte kände till författaren eller boken som han läste eftersom både författare och boktitel fanns omnämnda i New York Times lista över böcker och författare att läsa. Boken hade han lånat i skolans bibliotek.

– Jag hittade den i biblioteket. Den är bra. Om du gillar historia och mycket fantasi är den en bra bok. Det är humor lite här och där och det är bra om du behöver skratta. Skratta måste man få göra ibland. Jag gillar böcker som kommer i serier. Gärna triologier. Jag gillar att läsa. Intressanta böcker gillar jag. Mina föräldrar läser inte längre högt för mig men de läste för mig tills jag var ungefär tio år. Jag tycker det är roligare att läsa själv. Mina föräldrar gillar också att läsa. Jag lärde mig läsa genom att skriva. Jag var fyra år. Jag kunde bokstäverna, du vet som m, ä och kunde bokstavera ord. Det var roligt när jag kunde läsa själv. Jag vill bli programmerare.

Den andre jag pratade med arbetade i skolans bibliotek.

– I biblioteket hjälper jag till, alltså om vi inte har lektioner. Jag hjälper de som kommer hit så att de kan använda datorerna. Det är jag som ser till att allt fungerar med dom. Jag tar hand om de nya böckerna, slår in böcker i plats och registrerar in böcker. Det tycker jag är jätteroligt. Bibliotekarien bjöd in oss sjuor att arbeta här. Jag är i biblioteket varje dag, minst en gång varje dag. Bibliotekarien blir som en arbetskamrat. Jag brukar ställa ordning stolar och bord. Jag får springa upp till klassrummet, oftast kommer jag inte för sent, kan få svårt att hinna med det där med skåpen. Jag är inte så säker på hur man hittar böcker men jag vet ungefär var de står. Jag vet var de nya böckerna står och ALMA-pristagarna finns. Jag har lite koll.

Japp. Varje gång jag intervjuar barn och unga lär jag mig något. Nästan alltid blir jag förvånad och förvåningen underhåller jag.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie