Läsfrämjarkalendern lucka 1: Drottningen börjar läsa

Jag läste nyss Alan Bennets Drottningen vänder blad, Ordfront förlag 2015 som handlar om hur drottningen blir läsare.

Så här gick det till enligt romanen:

  • Drottningen upptäcker av en händelse, har med hennes hundar att göra, en bokbuss som har parkerat intill drottningens slott.
  • Drottningen ”tittar in” och bekantar sig med miljön och böckerna
  • Drottningen får lyssna till en person som berättar om sitt eget läsande
  • Drottningen får berätta om sina intressen
  • Drottningen får känna lite på böckerna utan att genast uppmanas att läsa dem
  • Drottningen lånar en bok
  • Drottningen får senare hjälp att leta efter något som passar drottningen att läsa
  • Drottningen får visad förståelse för att hon inte behöver usla läsupplevelser (”ännu en usel läsupplevelse, säg George Eliot eller sen en Henry James, så skulle hon kanske – som den oerfarne läsaren hon var – ha blivit avskräckt från läsning för all framtid, och då skulle det inte ha funnits någon historia att berätta. Böcker, skulle hon ha tänkt, är detsamma som arbete” (s15)).
  • Drottningen skrattar högt då hon läser
  • Drottningen läser mer och hennes vardagsvanor förändras
  • Drottningen upptäcker att man kan läsa var som helst och inte på en bestämd plats
  • Drottningen upptäcker under sin läsning att det finns mer att läsa. Hon börjar skriva läslistor över böcker som hon vill läsa
  • Drottningen upptäcker att en bok leder till andra böcker
  • Drottningen börjar fråga andra om deras läsning och deras val böcker
  • Drottningen upptäcker att hon kan vara en läsande förebild för andra som inte ännu läser
  • Drottningen upptäcker att läsning inte är ett tidsfördriv utan att det handlar om andra liv och andra platser
  • Drottningen upptäcker att böcker inte anpassar sig utan att ”Alla läsare var jämbördiga”
  • Drottningen får uppmaningen att sprida information om att hon läser. Hon motsäger sig detta. Hennes läsning skulle inte utnyttjas i högre syfte utan att hon läser för sitt eget nöjes skull och inte för ”samhällelig plikt”
  • Drottningen börjar läsa med pennan i hand, och uttrycker därmed sina egna tankar om det hon läser
  • Drottningen använder liknelser ur litteraturen; i samtal och diskussioner
  • Drottningen blir nyfiken på dem som skriver böckerna men upptäcker efter några möten att den bästa platsen att möta författare är i deras romaner
  • Drottningen börjar högläsa vid offentliga framföranden
  • Drottningen prövar att göra på samma sätt som det är beskrivet i böckerna och är inte överens med författaren då det gäller hur man dricker te och äter kakor
  • Drottningen upptäcker böckernas röst och inser att hon själv ingen har eftersom hon inte själv skriver
  • Drottningen börjar skriva om det hon själv vill
  • Drottningen får nya idéer både om sitt skrivande och hennes fortsatta livsinriktning är ett öppet slut

Byt ut ”drottningen” mot barnet, tonåringen eller någon annan som står på tröskeln till berättelserna och aktiviteten att läsa.

 

De frivillige högläsaren i Washington berättar:

Washington november 2016.

På skolgården satt de överallt. Högläsarna! Den vuxne och barnet absorberade i något som boken berättade. Högläsarna kom från närliggande arbetsplatser och läste en timme i veckan för några elever, samma varje gång. En timmes lunch med högläsning.  Jag ville lyssna till varför och hur och bad några av dessa högläsare berätta om varför de frivilligt kom till skolan och vad det har betytt för dem personligen. Häromdagen kom detta mail:

Good Afternoon, Ms. Körling:

My name is … and you initiated a conversation with me as I was departing Ross Elementary School where I was doing a Reading Mentor session. You asked me and a fellow mentor “Why do we do this?” Here is my response:

Reading is knowledge and knowledge is power. To ignite the love of reading in a child is one of the greatest gifts you can give. Some of the mentees we are paired with through the Everybody Wins DC Program are already good readers. Therefore, our job is not to teach students how to read but to inspire them to do so. To help them realize that reading is a window into other worlds and places that they would never have the opportunity to visit. As you may notice, the Everybody Wins program is called Reading Mentor Program. So it is just not reading but establishing relationships and friendships with these young people. So it is rewarding on both sides of the spectrum.

The previous paragraph is an elaboration of my short answer I gave you when I was departing the school. But then you said “why do you do this?” You seem to be asking what is my motivation, my reason for getting involved in this program. Love. You love to see a child’s eyes light up when they properly sound out a word correctly. You love to watch the expression on their faces when you dramatically read a story to them in way that they are totally caught up in the story. This is my first year serving in this capacity and I am so glad I decided to do so.

Det som en gång gjorde läsningen rolig

p1300954

– Nä, jag kan inte rita, säger någon jag talar med.

– Vad kan du rita? frågar jag.

– Streckgubbar, ja du vet … jag är ju ingen konstnär direkt… jag ritar som när jag gick i skolan.

Jag tänker på allt det vi kunde en gång men inte fortsatte med. Det vi slutade med stannade av och vi kan det vi sist kunde. Vi kan rita streckgubbar. Jag spelade piano som barn men bönade och bad om att få sluta. Idag spelar jag det sista stycket jag fick lära mig. Det jag kunde spela då det kan jag spela idag. Jag hade behövt draghjälp att fortsätta. Ofta tänker jag på barn och unga som säger att läsning suger eller att det inte är roligt och att någonting har de fått lyssna till eller en gång själva läst. Jag behöver veta något om vad som hände. Därför har jag ställt dessa frågor till barn och unga:

  • Berätta om det du läste sist?
  • Berätta om det du läser nu?
  • Berätta om något du skulle vilja kunna läsa?

Jag behöver information om hur det ser ut med läsningen och läsintresset. Låt oss säga att jag pratar med någon som inte läser och inte är intresserad av att läsa men som genom frågorna ges möjlighet att berätta något om sin läsning en gång för länge sedan. Jag frågar då om den boken, berättelsen, tidningen, novellen, artikeln eller vad det än kan vara:

  • Berätta, vad handlade den om?
  • Berätta, hur kom det sig att du läste den?
  • Du minns den, varför tror du att den lämnade avtryck?
  • Skulle gärna vilja läsa det du läst, kan du visa mig det du läst?

De som säger att de inte gillar att läsa behöver få gå tillbaka till det de en gång tyckte om och det de faktiskt läste. Eftersom jag vill att de ska få upptäcka vad läsning är och vad det kan betyda vill jag väcka läsintresset där det en gång fanns. Om vi endast frågar om det man läser nu är risken stor att vi ingenting får veta. Vi måste gå tillbaka till något som har uppfattats ha läsvärde för läsaren. Om jag breddar repertoaren av frågor kommer jag att möjliggöra för samtal om läsning:

– Alltså jag läste Bamse. Jag tyckte jättemycket om det där snälla som var i Bamse.

Det är en läsinformation vi får. Och för att börja måste vi visa intresse för det som lästes en gång för att skapa gemenskap och återskapa kontakten med vad läsningen en gång betydde för läsaren. Vi kan börja där:

– Låt oss titta i en Bamsetidning.

 

Att visa intresse för barns val av böcker

Vi vill att barnen ska vara intresserade. Vi säger till dem att vara uppmärksamma och tysta. Men det omvända intresset? Då vi är tysta och lyssnar? För läsfrämjande aktiviteter är barnens bokval lika viktiga som de böcker vi presenterar i klassrum och bibliotek.

Om jag väljer ut några böcker för att berätta om dem ger jag barn en möjlighet att upptäcka just de böcker jag håller fram. Det väcker ofta intresse om jag också högläser lite ur dem så att berättelsen går att lyssna till och bidrar till mersmak. Samma sak borde gälla för elevernas egna val av böcker. Vi kan lyssna till varför barnen läser det de läser och vad som fick dem intresserade. Det betyder att vi samlas för att dela med oss av varandras böcker. Då visar vi intresse för barnens läsning.

Låt oss tänka att en lärare kommer till biblioteket med en klass för att lyssna till bibliotekariens utvalda böcker att läsa och upptäcka. När det är gjort får barnen tid att låna egna böcker. Därefter lämnar klassen biblioteket. Vi skulle kunna lägga till en stund för det omvända intresset som betyder att vi avsätter tid där barnen får visa upp de böcker de har valt att läsa. Det betyder att vi knyter samman säcken med innehållet vi intresserar oss för. I en sådan avslutande presentation deltar alla. Också lärare och bibliotekarie har böcker som de vill läsa. Läsning är något för alla.

Intresse är läsfrämjande.

Av Anne-Marie Körling

Att gå omkring bland böcker

Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.
Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.

Att ta barnen och ungdomarna till böckerna, till bibliotek och boklådor. Där de kan upptäcka böckerna och strosa in bland avdelningarna. Se på omslag som kan vara rena skönhetsupplevelser men också boktitlar som skriker, viskar och lockar. Är vi bland böckerna så gör böckerna väsen av sig på sina egna sätt. Vi lockas plocka upp böcker. Vi lockas att läsa boktitlar vi inte tänkte fanns och vi ser omslag vi trodde aldrig fanns. Böckerna gör en del av arbetet. Vi måste ta barnen och ungdomarna till platserna där böckerna är.

Jag tänker på hur bokhandeln och biblioteket ger inblickar och utblickar. Att få lära sig vara på dessa platser och själv få finna sina vägar till litteraturen.

Min erfarenhet av litteraturpromenaderna är många och långa. Jag har också tagit mina elever till både biblioteket och bokhandeln. För att se, få uppleva och förstå att böckerna har platser och på dessa platser finns det yrkesverksamma som ger vägledning in och ut ur böckerna. Själv går jag på måfå in till avdelningarna jag inte är så hemma i. En dag fann jag en bok som kom att påverka mig mycket just för att jag var på min ovana plats i bokhandeln. Jag köpte den. Omslaget var det första jag såg, och jag tyckte om det jag såg, jag lyfte boken och började läsa lite här och lite där. Ingen i bokhandeln säger något om hur man får läsa och jag vänder och vrider på boken på det sätt jag själv vill upptäcka den. Det enda som krävs av mig är att jag är rädd om böckerna och behandlar dem med varma händer och nyfiken blick.

Barn och unga måste få vara där böcker är, se oss strosa själva, botanisera utan förutbestämda åsikter om vad att läsa, utan för att själva äventyret börjar med att det finns att läsa och platserna berättar det.

Litterära kartan till bokhandeln och biblioteket

Books are our bag

Jag läser i Dagens Nyheter att tolv oberoende boklådor på Södermalm i Stockholm inleder ett nytt samarbete: Boksöder. Initiativtagaren till detta är Julia Gillberg på The English Bookshop. Boklådorna länkas samman med en karta, en bokhandelspromenad, vilket gör att bokhandelskunderna kan följa en karta och besöka dem alla. Jag tycker idén är lysande. Den där promenaden kan bli social och gemensam. Ta en promenad, besök bokhandlarna, prata böcker med den du går med, kliv in i bokhandeln, botanisera, läs lite här, läs lite där och köp en bok. Rör dig in mot bokhandeln, in mot boken, in i gemenskapen.

Jag har ofta talat om kartan till biblioteket. Elever ska gå till biblioteket. Ofta med förmaningarna att uppföra sig, sköta sig, inte prata, inte springa, inte röra. Det gör att biblioteksbesöken laddas med förmaningar och inte med den gemenskap man kan känna när man har ett gemensamt mål och en väg att gå för att nå dit. Jag brukar säga att vägen ska kantas med upptäckter och att vi bör göra den promenaden till en del av besöket. Vi vuxna kan pröva att gå vägen mellan skola och bibliotek och undersöka vad som finns att läsa på vår promenad. Ibland blir jag bedrövad när jag läser det som erbjuds. Det är löpsedlar som skriker ut med lättlästa versaler om mord, krig och ond bråd död. Det är affärernas marknadsföring som säger köp, köp, köp. Då det gäller att få lära sig att läsa och få upptäcka vad det finns att läsa är vägen till biblioteket ofta ganska bedrövlig. Det vill säga om vi inte läser och berättar om vägarnas namn, kvarterens namn och gör något mer av det som beskriver var vi är. Det är nästan skönt att komma fram till biblioteket och upptäcka att det finns så mycket annat att läsa, en hel värld att upptäcka.

Jag tänker alltid – i den bästa av världar – att vi får en karta med olika stopp – här ska vi upptäcka en text, ett meddelande eller en liten notis som gör oss till nyfikna läsare, berättande läsare och där vi medvetet ger barn och unga en litterär promenad – på väg mot vårt mål: Biblioteket. Vi gör promenaden med läsning som mål.

Av Anne-Marie Körling

Första delen i en bokserie och att vänta på en fortsättning

Många barn och unga jag har talat med berättar att de tycker om att läsa böcker som ingår i serier. Läsarna säger att de blir bekanta med hur författaren berättar och att de liksom bara kan läsa på. Det svåra med att läsa en serie med böcker är att de tar slut och att läsaren då känner sig lite sorgsen över det. Ett sätt kan vara att man får förslaget att läsa om samma serie igen och det har många läsare också gjort. Man upptäcker nya saker som man inte upptäckt vid första läsningen.

Jag läser nu första delen Ficktjuvens vän av Bo R Holmberg del 1 med undertiteln Hittebarnet. Den boken avslutas med ett kapitel ur nästa del vilket inleds med:

Här slutar första delen av Hittebarnet, Ficktjuvens vän. Men berättelsen om Örn är inte slut. Alla frågor har Örn har inte fått svar på (och inte du heller). Hur ska han få tag i Marta? Och vilka är hans föräldrar? Inom kort kommer den andre delen i serien, med titeln Den blodröda manteln. Redan nu kan du läsa det första kapitlet i boken …

Tycker man om första delen vill man gärna läsa vidare i nästa del vilket man tillåts göra redan i den första delen. Man får det första kapitlet i del två men innan det författarens brev, eller förlagets, vilket jag tycker är tilltalande och jag läser vidare i det kommande. Detta kan vara ett sätt att locka läsaren till nästa bok och att ge en övergång till fortsatt läsning. Det fina med serier är också att man får vänta tills fortsättningen kommer och det gör att man kan få längta och därmed påverkas det egna engagemanget. Att vänta på något är inte så dumt.

Av Anne-Marie Körling

H C Andersen idag och något om hans sagor

Idag är det 2 april 2016 och HC Andersen firar vi kanske idag. Jag firade det med att plocka fram alla mina böcker av H C Andersen. Jag har ett band bestående av sex böcker, en av dem är på vift, så jag utgår från de fem jag har. Här är sagor och berättelser från 1835-74. Jag har aldrig fram till denna dag läst ”Den gamla gatlyktan”, den som börjar med orden

Har du hört historien om den gamla gatlyktan? Den är kanske inte så enastående rolig, men en gång tål den väl att höras. Det var en sådan bra gammal gatlykta, som hade tjänstgjort i många, många år men nu skulle den kasseras. Det var sista kvällen den satt på sin stolpe och lyste över gatan, och den kände sig som en gammal balettdansös som dansar sista kvällen och vet att i morgon ska hon pensioneras.

Nej, den hade jag inte läst, inte ens en endaste gång. Så svaret på HC Andersens fråga var fram till idag, nej. Inte heller hade jag hört om Stoppnålen, som var så fin, så fin:

Jag är för fin för denna världen! sade hon när hon satt i rännstenen. Mitt goda samvete har jag, och det är alltid en liten glädje.

Inte heller har jag tidigare fått höra sagan om ”Det gamla huset” men jag anar att där finns embryot till ”Den ståndaktige tennsoldaten” för i berättelsen om huset får man veta att tennsoldaten som bor där inte står ut:

Jag står inte ut! sa tennsoldaten. Jag har gråtit tenn! Här är så sorgligt och trist!

Jag har många gånger läst ”Den lilla flickan med svavelstickorna” och gråtit floder alla gånger jag fått höra den läsas upp.

Flickans små händer kändes nästan nödda av köld.

Jag har heller inte tidigare fått höra ”Berättelsen om en mor” och det gör mig glad. Jag inser att jag skulle blivit så rädd, så rädd både som barn och som nybliven mamma.

En höna av en fjäder kan man tycka. Det är när vi förstorar upp saker och ting. HC Andersens saga ”Det är alldeles säkert” tyckte jag mycket om då jag hörde den en gång. Den började så här:

Det var en förfärlig historia! sade en höna och detta var ändå i den del av staden där historien inte hade inträffat. Det var en förfärlig historia i hönshuset, jag törs inte sova ensam i natt, det är för väl att vi är många här på pinnen! och så berättade hon, så att fjädrarna reste sig på de andra hönsen och tuppen lät kammen sloka. Det är alldeles säkert. Men vi skall börja med att det hände sig i ett hönshus i andra ändan av staden. Solen gick ned …

och när berättelsen berättas från höns till uggla, duva, fladdermus och berättelsen går vidare och vidare för att slutligen bli så förvanskad att av en fjäder kan det bli till fem höns! Väldigt aktuell saga och kan läsas i sin helhet.

Det är roligt att läsa hur HC Andersen bygger upp intresset till varför man ska läsa det man läser eller kanske till och med låta bli. Det gör han i sagan om ”Hjärtesorgen” som inleds:

Det är egentligen en historia i två delar vi kommer med här. första delen kunde man lika gärna undvara – men den ger förkunskaper och de är bra att ha!

Idag är ju mopsen en populär hund och därför kanske vi ändå ska fortsätta läsa om ”Hjärtesorgen”. Första delen avslutas

Han bits inte, sade frun. Han har inga tänder. Han är som en medlem av familjen, trofast och argsint, men det är bara för att mina barnbarn retar honom. De leker bröllop och så vill de ha honom till tärna och det tär på hans krafter, den gamle skrotten. Och hon lämnade sina papper och tog mopsen på sin arm. Detta var första delen – som nog kunde undvaras.

Den andra delen inleds med

Mopsen dog!

Slutligen kommer jag att tänka jag på uttrycket ”kejsarens nya kläder” som vi använder lite här och lite där. Det uppenbara sägs inte förrän ett barn uttrycker det. Men om barn och unga inte vet sagans ursprung eller har fått lyssna till den så är det dags för en liten högläsningsstund där vi faktiskt går till källan och gör en berättelse av ett använt uttryck. Vi gör mer av uttrycket. Vi läser sagan. Vi läser HC Andersen.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Att skylta i tomma hyllor

Ha tålamod i Edinburgh

Bokhandeln i Edinburgh skyltar om. Det gäller att ha tålamod. Om man inte har tålamod så kan man söka upp bokhandlaren och fråga. Vad kommer att hända på de tomma hyllorna? Bokhandlaren kan le lite hemlighetsfullt och berätta att det kommer hända spännande saker, fina titlar ska visas fram och de kommer att vara tilltalande för många men än så länge är de böcker som ska stå på bokhyllorna hemliga för kunderna. Välkomna åter.

Gissa om man blir nyfiken!

 

Av Anne-Marie Körling

Massor av saker som gör att intresset tar slut

Jag läser DN 20 mars 2016 där Johan Esk skriver en söndagskrönika som handlar om sport och framgångarna.  Jag behöver tänka på det jag läser. Därför citerar jag:

Det finns en sak som är given när man ska förklara vad det är som gör att en talang blir stjärna. Och det är att det inte finns en enda given väg som fungerar. Däremot är det massor av saker som gör att den kan ta slut. Det mest grymma med alla talangvägar är att vuxenvärlden dillar i ungdomar att det som kanske finns där framme är viktigt och gör livet lyckligt.

Jag tänker på hur och att vi lär barn att läsa. Och jag tänker på att en del av dem upptäcker böckerna och andra gör det inte. Det är massor av saker som gör att läsintresset tar slut. Vi borde försöka lista ut vad det är som gör att vi lär oss att läsa men inte njuter av att fortsätta läsa. Det är något med engagemanget. Vem äger det? Vem vill läsa? Om det inte blir ett eget engagemang läser vi för någon annan. Jag intervjuade en person som sa att:

– Så fort någon vill att jag ska läsa får jag det svårt. Det blir en konflikt. Det drabbar boken jag ska läsa. Jag vill inte läsa den.

Det är något med orden ”måste” och ”ska”.

 

Av Anne-Marie Körling