Fyraåringen om böckerna

På biblioteket hittade jag en liten fyraårig kille som var på väg hem med sin mamma och en trave böcker. Jag frågade vilken bok jag skulle läsa och fyraåringen pekade på boken om mumintrollet. Den skulle jag läsa! När jag tittade på hans böcker ville han ordna med dem och lade dem noga intill varandra. Jag tänkte på detta ordnande. Vi gör ordnar och barn ordnar också. När de låg där i ordning började fyraåringen räkna böckerna. Pekfingret på varje bok

– En, två, tre, fyra, fem, sex.

Han tittade upp. Glad.

Sex olika böcker i en fyraårings väska. Och en högläsande förälder. Och en kommunsatsning på läsfrämjande för alla och envar.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Rektorns brev om läsning och berättande

Genom twitter jag fick jag kontakt med rektorn. Jag skrev och frågade om rektorn kunde berätta om läsande och högläsande. Här är rektorns brev om läsning och berättande:

 

Hej Anne-Marie!

Tack för att du vill höra mina tankar om läsning. Mina tankar om läsning är samma som mina tankar om berättelser och berättande. Att få berätta om vad jag tycker och tänker har fått mig att hamna i många minnen. Det är då berättelserna och känslorna som blir tydliga för mig, men även doften av en del böcker, temperaturen i rummet och vilket väder det var ute.

Jag har inget minne av hur jag lärde mig läsa, ibland känns det som att jag alltid har kunnat det. Så är det naturligtvis inte, det måste ha kommit någon gång. När jag var barn, två till fem år, hade jag det så bra eftersom min mormor och farmor passade mig när mina föräldrar var på jobbet. Jag minns att de alltid läste för mig till förmiddagskaffet – ibland läste de Bamse och väldigt ofta min favoritbok som barn – Patriks snabbverkstad. Då Patriks snabbverkstad handlar om en pojke och hans farmor var det ofta min farmor just, som läste den för mig. Jag vet att både farmor och mormor hjälpte mig att följa med i texten, så att jag visste var de var hela tiden. Det känns som att läsningen kom till mig under de stunderna.

Jag tycker mycket om berättelser och har alltid gjort. Historier skapar bilder i huvudet på människor och får dem att slappna av. När vi har möten av olika slag på skolan har jag som mål att berätta en historia varje gång. Ibland är den självupplevd och ibland är den skriven av någon annan. För mig handlar berättelser om att fly verkligheten och samtidigt förstärka och förtydliga den. En berättelse kan berätta en sanning på ett annat sätt än det är möjligt att säga det rakt ut. Från början handlar det om att jag trivs i en berättande tradition. Min farfar berättade alltid historier, min pappa likaså. Även min mormor var full av berättelser och historier. Nu pratar jag ofta med mina barn om att samla på händelser de varit med om, för att de ska ha historier att berätta.

Berättelserna har alltid varit viktiga – både när jag var lärare och nu när jag är rektor. Målet är att hitta en historia som passar det samlingen ska handla om, då hamnar vi i rätt tankebanor direkt. När jag arbetade med ungdomar var berättelser ofta ett sätt för mig att starta lektionen på, att fånga intresset eller att få dem att lämna det som hänt på rasten. Hittar jag inte en historia som passar, är min upplevelse att det alltid passar med en berättelse. Det skapar en bra gemenskap att skratta, eller beröras av något tillsammans.

På skolan har eleverna en bokklubb. Jag har blivit inbjuden till denna. Där blev jag intervjuad om en bok jag tycker om, hur läsning påverkar mig, vad jag läser nu och vad jag läst tidigare, om jag har favoritord och favoritmeningar. På något sätt hänger allt ihop – när jag får möjlighet att prata med elever, oavsett om det är genom en inbjudan till en bokklubb, på raster eller på lektion, vill jag vara med och skapa bilder via historier och berättelser. Bilderna skapar nya historier och minnen. Utan historier, berättelser och minnen skulle mitt liv bli rätt torftigt och jag tror att det är så för många. Det händer relativt ofta att elever ber mig komma till sin klass och berätta något. Att de frågar, att de vill träffas och att de vill lyssna gör mig väldigt glad. För mig betyder det att de tycker om bilderna det skapar. För mig, egoistiskt, betyder det också att de tycker om mitt sätt att berätta och läsa. Bekräftelse är en drog som är svår att vänja sig av med… Det betyder också att jag får tillfällen att föra in tankar om värderingar och människosyn i eleverna på ett trevligt och otvunget sätt. Jag får ta del av elevernas berättelser och litterära upplevelser. Det handlar därför om respekt mellan åldrarna. Även om vi inte läser samma saker påverkar det vi läser oss själva och därmed varandra när vi lyssnar.

Jag älskar att läsa högt! När mina egna barn var små läste vi föräldrar högt för dem varje dag. Nu är de en bra bit upp i tonåren, men det händer att jag läser för dem ibland ändå – inte alls lika ofta, men det händer. Senast bad min dotter mig att läsa några sidor i en bok hon hade som läsuppgift i skolan. Hon tyckte inte att den gav henne så mycket när hon läste själv. Anledningen var att det var ett deckartema och hon trivs inte i deckargenren. Att få hoppa in mitt i en bok och läsa ett par kapitel gav oss en kväll av diskussioner kring hur man skriver för att uppnå vissa känslor och hur hon hade föredragit att författaren använda språket för att min dotter skulle ha fångats av boken på ett annat sätt.

Att vuxna läser för barn skapar tillfällen till samtal. Jag känner mig också säker på att det skapar både gemenskap och trygghet. Att höra en vuxen röst läsa i lugn och ro skapar band som håller länge. Nu läser mina barn en hel del själva och vi köper gärna böcker till varandra i födelsedagspresent eller julklapp. Ibland byter vi böcker, men ofta har vi en nyfikenhet för varandras böcker och låter varandra berätta om det som lästs. I julas gav ett av mina barn mig en bok av en soldat i andra världskriget. Soldaten skrev dagbok fram till ett år innan han omkom. Vi hade fantastiska diskussioner om dagböcker, krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet tack vare julklappen. Dessa samtal hade vi kanske inte alls haft om jag inte fått boken. Att vuxna läser tyst själva, men visar att de läser påverkar också barn med andra ord. Samtidigt handlar det om det rent mänskliga – att lyssna och att vara nyfikna på varandra.

Jag önskar ibland att jag hade fler svar än jag har. Därför tror jag inte att jag har de stora tankarna om hur en människa börjar läsa, men jag har tankar. Jag vet att jag vill att mina egna barn och de elever jag träffar ska bära med sig en berättande och läsande tradition. När min son var barn hade han en lärare som hade förmågan att alltid träffa rätt när hon gav honom läsläxa. Nu är det många år sedan, men vi skrattar fortfarande åt böckerna om Palles pappa. Vi låg på köksgolvet och skrattade så tårarna rann åt historierna han läste högt för oss. Vill vi få barn att läsa måste vi lyssna på det de läser. Vill vi få barn att berätta måste vi lyssna på det de berättar. Gör vi det kommer vi att få höra många fantastiska berättelser och dela många känslor.

Med vänlig hälsning Patrik

Samtal med killarna i skolbiblioteket

Förra veckan besökte jag Hjulsta grundskola och skolbiblioteket för samtal med bibliotekarie Cilla Dahlén. Vi pratade om skolbibliotekets betydelse och det läsfrämjande arbetet i skolan. Det var många besökare i biblioteket och jag passade på att samtala med några av dem som var där. Jag frågade försiktigt en kille om jag fick störa hans läsning med några frågor. Han var försjunken i en tjock bok och jag blev nyfiken på vad han läste och varför. Han lät mig avbryta hans läsning och blev förvånad över att jag inte kände till författaren eller boken som han läste eftersom både författare och boktitel fanns omnämnda i New York Times lista över böcker och författare att läsa. Boken hade han lånat i skolans bibliotek.

– Jag hittade den i biblioteket. Den är bra. Om du gillar historia och mycket fantasi är den en bra bok. Det är humor lite här och där och det är bra om du behöver skratta. Skratta måste man få göra ibland. Jag gillar böcker som kommer i serier. Gärna triologier. Jag gillar att läsa. Intressanta böcker gillar jag. Mina föräldrar läser inte längre högt för mig men de läste för mig tills jag var ungefär tio år. Jag tycker det är roligare att läsa själv. Mina föräldrar gillar också att läsa. Jag lärde mig läsa genom att skriva. Jag var fyra år. Jag kunde bokstäverna, du vet som m, ä och kunde bokstavera ord. Det var roligt när jag kunde läsa själv. Jag vill bli programmerare.

Den andre jag pratade med arbetade i skolans bibliotek.

– I biblioteket hjälper jag till, alltså om vi inte har lektioner. Jag hjälper de som kommer hit så att de kan använda datorerna. Det är jag som ser till att allt fungerar med dom. Jag tar hand om de nya böckerna, slår in böcker i plats och registrerar in böcker. Det tycker jag är jätteroligt. Bibliotekarien bjöd in oss sjuor att arbeta här. Jag är i biblioteket varje dag, minst en gång varje dag. Bibliotekarien blir som en arbetskamrat. Jag brukar ställa ordning stolar och bord. Jag får springa upp till klassrummet, oftast kommer jag inte för sent, kan få svårt att hinna med det där med skåpen. Jag är inte så säker på hur man hittar böcker men jag vet ungefär var de står. Jag vet var de nya böckerna står och ALMA-pristagarna finns. Jag har lite koll.

Japp. Varje gång jag intervjuar barn och unga lär jag mig något. Nästan alltid blir jag förvånad och förvåningen underhåller jag.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie