Ibland är det känslosamt att högläsa. Rösten sviktar när det blir sorgligt, vackert eller berör på ett lyckligt sätt. Jag har gråtit många gånger då jag högläst. Har inte kunnat hålla tårarna tillbaka.
En bok jag har gråtit många gånger till är Viveca Sundsvalls bok om Eddie och Maxon Jaxon som kom ut 1991. Eddie försöker hålla huvudet kallt och klara av saker som man måste klara av när man inte har en mamma och pappan har det lite trassligt med pengar, öl och arbete. Som vuxen kan man ana hur Eddies pappa kämpar med tillvarons pussel och att sorg och ansvar gnager i honom. Eddies pappa gör det bästa han kan för sina barn men är frånvarande och lite försumlig för livet är inte så där självklart lätt alla gånger. Eddie har en storebror som heter Anders. Det är om dessa pojkar berättelsen handlar men främst är det genom Eddie vi lär känna Anders.
Det är när Eddie får stöd av Axel, läraren, på det där fina sättet som vuxna är förmögna att ge och vara utan att döma eller tro sig vara bättre, utan närvarande och accepterande och lite större, klokare och snällare än vad vuxna kan vara då gråter jag. Därför att det är fint och hoppfullt. Och det gör livet hoppfullt för barn att vuxna kan vara där och göra skillnad genom att våga stanna kvar i det som är besvärligt för barn. Inte slå bakut och säga att ”det blir nog bra” eller släta över och därmed tysta ned det barn som just berättat. Jag gråter också när Anders, storebror, får stanna kvar efter lektionen för att prata med sin lärare. Läraren Axel verkar inte ha bråttom och låter det vara tyst en lång stund. Läraren vill ha med Anders till cirkusen, den som Eddie får besöka tidigare. Och kunde jag skulle jag sträcka ut en hand mot min litterära kollega och säga tack för att du gör, förstår och verkar för barns bästa.
Jag har läst den här berättelsen för många barn och unga. Och rösten spricker varje gång. Så gråter jag lite. Barnen och ungdomarna brukar prata en stund om att jag gråter och så berättar de att de gråter ibland också. Fast för andra saker än att en lärare stannar kvar och verkligen är där barnet är.
Av Anne-Marie Körling
Litteratur:
Viveca Sundvall; Eddie och Maxon Jaxon, Rabén & Sjögren, 1991
