Fröken gråter!

Ibland är det känslosamt att högläsa. Rösten sviktar när det blir sorgligt, vackert eller berör på ett lyckligt sätt. Jag har gråtit många gånger då jag högläst. Har inte kunnat hålla tårarna tillbaka.

En bok jag har gråtit många gånger till är Viveca Sundsvalls bok om Eddie och Maxon Jaxon som kom ut 1991. Eddie försöker hålla huvudet kallt och klara av saker som man måste klara av när man inte har en mamma och pappan har det lite trassligt med pengar, öl och arbete. Som vuxen kan man ana hur Eddies pappa kämpar med tillvarons pussel och att sorg och ansvar gnager i honom. Eddies pappa gör det bästa han kan för sina barn men är frånvarande och lite försumlig för livet är inte så där självklart lätt alla gånger. Eddie har en storebror som heter Anders. Det är om dessa pojkar berättelsen handlar men främst är det genom Eddie vi lär känna Anders.

Det är när Eddie får stöd av Axel, läraren, på det där fina sättet som vuxna är förmögna att ge och vara utan att döma eller tro sig vara bättre, utan närvarande och accepterande och lite större, klokare och snällare än vad vuxna kan vara då gråter jag. Därför att det är fint och hoppfullt. Och det gör livet hoppfullt för barn att vuxna kan vara där och göra skillnad genom att våga stanna kvar i det som är besvärligt för barn. Inte slå bakut och säga att ”det blir nog bra” eller släta över och därmed tysta ned det barn som just berättat. Jag gråter också när Anders, storebror, får stanna kvar efter lektionen för att prata med sin lärare. Läraren Axel verkar inte ha bråttom och låter det vara tyst en lång stund. Läraren vill ha med Anders till cirkusen, den som Eddie får besöka tidigare. Och kunde jag skulle jag sträcka ut en hand mot min litterära kollega och säga tack för att du gör, förstår och verkar för barns bästa.

Jag har läst den här berättelsen för många barn och unga. Och rösten spricker varje gång. Så gråter jag lite. Barnen och ungdomarna brukar prata en stund om att jag gråter och så berättar de att de gråter ibland också. Fast för andra saker än att en lärare stannar kvar och verkligen är där barnet är.

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Viveca Sundvall; Eddie och Maxon Jaxon, Rabén & Sjögren, 1991

Nils Holgerssonplaketten 1992 

Det är så med böcker

”Böckerna kom fram i gott skick, Stevenson är så vacker att den får mina orange träbokhyllor att skämmas och jag vågar knappt ta i den mjuka pärmen och det tunga, gräddfärgade papperet. Jag som är van vid amerikanska böcker med kritvitt papper och hårda pappärmar visste inte att böcker kunde vara så angenäma att ta i.”

Så lyder det brev som Helene Hanff skriver till det engelska antikvariat som hon under tjugo år brevväxlat med. Och köpt böcker från.

Det är så med böcker. De vilar i handen. Känns. De har en plats. En bokhandel man besöker, ett antikvariat som blir som en nära vän. Man lär känna igen sig bland bokhyllorna. Man kanske nickar till bokhandlaren. Boken man köper säger något om vem man är eller vilket intresse man har.

Pappret känns olika beroende på vilken tjocklek det har. Det är så med böcker. De kommer med mjuka pärmar eller hårda. Nya utgåvor kommer med nya omslag. I tiden tycks de förändras utanpå. Men innehållet är detsamma innanför. Böcker är konstupplevelser. De uppstår igen med nya omslag. Nästan så vackra att man inte vill vända dem ifrån sig.

Och känslan av en bok. Dess tyngd. 1229 gram väger den bok jag nu läser. Dess faktiska djup 52 mm. Dess innehåll och djup inte möjligt att mäta alls. Det är ett oändligt djup i litteraturen. Jag når till det djup jag är förmögen att famna.

Av Anne-Marie Körling

 

 

Litteratur:

Hanff, Helene: Brev till en bokhandel, 1970

Liedman, Sven-Eric: Karl Marx, en biografi, 2015

Att läsa sig in i gemenskapen

Körling tecknar 2010

Ensamhet.

Ibland är den så där lagom att den inte kullkastar mig. Andra gånger kan den vara för stor och göra mig upptagen av den. När ensamheten är lagom stor, hanterlig, fungerar boken, tidningen och serietidningen som ett fullvärdigt sällskap. Jag läser mig in i gemenskapen.

Jag minns då jag var barn och sprang hem för att jag visste att Kamratposten låg i brevlådan. Min bror sprang när Kalle Anka skulle komma. Och så kröp vi in i våra tidningar, läste och var gemensamma med den värld som vi lärt känna som vår. Vi var för oss själva utan att vara ensamma. Vi sökte avskildheten, den där stunden ihop med tidningen. Det var ingen besvärlig ensamhet. Den sökte vi upp. Den kom med tidningen på posten. Den kom med stunden där vi båda försvann in i våra egna världar. Inte ensamhet i den utsatta formen, utan efterlängtad ensamhet i enskildhet. En läsares rätt att vara i gemenskap med det som kommer ur boken eller tidningen.

Om man inte får eller kan läsa kan man uppleva sig ensam i världen och hänvisad till sig själv. Det obegripliga går inte att begripa. Känslorna saknar språk. En slags isolering. Jag högläste Palle ensam i världen för några nior. Denna barnbok där ensamheten först syns bära på alla möjligheter. Allt som blir möjligt då man ensam är i världen. Inget tar emot. Inga gränser sätts för den enskilde. Ingen frustration över motstånd att härbärgera eller försöka påverka. Lätt och ledigt tar man för sig av det som finns att få.

– Det är en mardröm om världen ser ut så där. Men ibland kan man känna sig så ensam. Som om ingen riktigt bryr sig. Inte ens man själv.

Jag minns hur ett kort stycke ur en bok fick en ung människa att förstå att hen inte var ensam med sina tankar om livet. De spända axlarna sjönk ned i viloläge för en stund och en tillfällig lättnad infann sig. En slags upplöst ensamhet.

En annan gång läste jag om vänskap över generationer. Då handlade berättelsen om att förstå att man är ensam och att det finns uppgifter som man är skyldig sig själv att klara av. Men att det inte utesluter att andra finns där, en armlängd ifrån, och att vänskap inte handlar om vänskap med en jämnårig utan om vänskap som uppstår mellan människor oavsett ålder.

– Vem blir din vän i litteraturen?

 

Av Anne-Marie Körling

Med en bok i handen

Trängseln på tunnelbanan. Tvärstopp i tunneln. Mannen bakom mig knuffar till mig. Jag vänder mig om. Mannen håller inte i sig. Han håller en bok i sina händer. Balanserar för att läsa. Jag blir nyfiken. Försöker se vilken bok det är som fängslar så. Och jag frågar vad det är för bok.

– ”Bön för Tjernobyl … ”

– Jag läser om barnen. ”De sista vittnena.”

– Hemskt. Hur känns det?

– Jag läser fem berättelser åt gången, sen vilar jag, svarade jag.

Ett kort samtal om läsning. Mellan Gamla Stan och T-centralen. Jag tänker på  diktstrofen ”Med en bok i handen …” av Margareta Ekström, 1973