Frida Hyvönen om Roald Dahls häxorna

Söndagsintervjun i P1 lyssnar jag noggrant till. Ofta är det barndoms-skildringarna som fångar mitt intresse. Händelser som banat vägen för något eller som format eller på något annat sätt bidragit till livsberättelserna och hur vägarna skapats och stigarna från eller till har mejslats fram. Jag antecknar och lyssnar. Denna söndag intervjuar Martin Wicklin den prisbelönta musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen.

Det är fint att lyssna till hur barndomsrummet såg ut med sina prång och vinden med sitt äventyrliga sågspån och damm. Och mammans högläsning ur Roald Dahls Häxorna och de frågor som väcktes hos den lilla Frida en gång för länge sedan. Och musiken som ett sätt att umgås och att göra något tillsammans i familjen med ett piano centralt i rummet. Att hitta på något för att kommunicera med varandra. Att hänga med kompisar handlade om att fnissa och skratta så man kissar på sig.

Jag tänker på att berättelserna, högläsningen, kan vara i centrum för gemenskapen. Och skrattet som kommer ur dem. Skönt häng helt enkelt.

Bokrea med barn och unga

Det är bokrea och den börjar imorgon. Och bokrean innebär att det är billigt att köpa böcker. Det brukar kallas en bokfest. Och låt det få vara en sådan. Bokrean kan börja med att få titta i katalogen, kanske ihop med en vuxen eller en kompis om man är i skolan, och lekfullt närma sig böckerna genom att tänka att den här boken skulle morfar nog gärna läsa, den här boken skulle nog min bästa kompis gilla och den här boken skulle jag vilja att läraren läser i skolan. Barn gillar kataloger. För äldre läsare kan det vara en idé att lägga ut katalogerna på toaletten så att man i lugn och ro kan bläddra i dem. Ögat letar alltid efter något läsbart så det är ett tips.

Väl i bokhandeln – gör bokrean ihop – och gör det till ett nyfiket undersökande av de böcker som finns att köpa. Var nyfiken på det barnet väljer, och undvik att alltför snabbt säga något nedsättande om barnets val eller att barnet redan har för många böcker. Visa nyfikenhet och se varje möjlighet till den gemenskap som kommer med samtalen. Barn kan ha mött böckerna hos kompisarnas hem, i skolan och i lärarens högläsning vilket gör att när de ser dessa böcker känner de igen dem. Därför ska vi visa intresse för barnets val av böcker. Det vi vill att de ska läsa – läs högt.

Men också minnas att vi alltid själva krånglar med vad barn ska läsa och inte läsa. Vi vill gärna ha ett pedagogiskt finger med i spelet eller en övervakande blick över barns bokval. Det vi kan göra är att låta barn möta böcker där böcker säljs eller lånas ut och lita på att både bibliotekarier och bokhandlare har kunskaper om böckernas innehåll. Därför kan vi alltid prata med en bibliotekarie och bokhandlare om våra funderingar och höra vad de tänker oh anser. De har stor kunskap om böcker och vi kan alltid vända oss till dem för samtal. Det är också viktigt att barn och unga ser att dessa personer finns och att de själva läser och vill främja mötet med böcker hos oss besökare. Dagstidningar har namnkunniga recensenter som brukar presentera fina guldkorn och är också en väg i att hitta i bokmängden.

Vårt eget intresse för böcker måste vi visa och att vi är intresserade av att hitta något som vi tycker om att läsa – det är också vad vuxna gör som får barn att också göra. Här är läsande vuxna förebilder och vi måste vara medvetna om att vi är det. Därför kan man ta med sig sina barn och ungdomar till bokhandeln och själv med stort nöje botanisera i vad som finns att läsa. Barn ser oss och gör som vi gör.

Man kan också leka lekar. Som att leka leken – välj tre böcker som du vill ha – välj ut tre böcker som du tror att jag vill att du ska läsa – då har vi plötsligt sex böcker att samtala om. Vi kan också leka att vi ska bjuda in mormor, farfar, grannen, kompisen, kompisens brorsa och tänka att vi ska köpa böcker åt dom. Det gör att vi tänker utifrån andra som vi tänker ska läsa och genom en sådan lek kan vi upptäcka böcker som vi kanske inte själva skulle hitta. Jag intervjuade en person som berättade att bokrean var helig därför det var då mormor kom och hämtade och så bar det av till bokrean. Mötet med böckerna var en sak mellan mormor och barnbarn. Och oj så många böcker mormor köpte till sig själv och till sina barnbarn. Det kanske då främst handlar om att ge besöket tid.

De böcker vi inte köper kan vi alltid låna. Skriv upp och visa att de böcker som barnen vill ha är viktiga för oss och att vi ska gå till biblioteket för att låna dem. Och där det inte finns bokhandlare så finns rean på nätet eller ett visst urval kan finnas i matvaruaffären. Hur som helst. Försök att söka upp rean och visa att du som vuxen gör det.

En liten bild jag har är handlar om den lilla fyraåring som i bokhandeln började hjälpa till att plocka in böckerna i hyllorna. Han arbetade noggrant och ställde böckerna så fint han kunde. En bit bort såg man bokhandlaren göra samma sak. Det är också ett möte med böcker; att få röra vid dem och hjälpa till att ordna med dem.

Som vid alla möten med böcker – ladda mötet med nyfikenhet och intresse. Prata om böckerna; om hur de ser ut,  hur de känns, hur tunga de är och vilket ord de börjar med och gör mötet med böckerna till något roligt.

Av Anne-Marie Körling

 

 

 

”Barnböcker är så vackra”

Den vill jag ha! Barnböcker är vackra. Edinburgh 2017.
Den vill jag ha! Barnböcker är vackra. Edinburgh 2017.

Att ta med vuxna in i barnböckernas världar är väldigt roligt. När de inte läser barnböcker längre behöver de påminnas. Det fungerar alldeles utmärkt att locka dem till ett varv på en barnboksavdelning och säga att man själv har ett ärende dit. Väl där minns man inte längre vilken bok man sökte efter och så blir man kvar där en stund under det att man småpratar om ditt och datt och plockar med böckerna för att de lockar en att göra det. Ett annat sätt är att duka fram lite barnböcker till kaffet. Då ligger de där och lockar med sina vackra illustrationer och sina kluriga innehåll.

– Jag visste inte att barnböckerna var så fina och så viktiga också för mig, sa någon jag fört än hit och än dit för att jag själv är så glad i böckerna. – Jag tror jag vill läsa mer och upptäcka mer. De är så otroligt fina de där böckerna.

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och  begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling

 

Den högläsande radiorösten och sagan om vädret

Då jag var barn bäddades jag ned då jag var sjuk. Jag låg i en säng hos mormor och morfar. Vid feber fick jag inte kliva upp utan serverades lunch från en bricka. Mormor lade sin mormorshand på min panna, bäddade om lakan och täcke och så låg jag där jag låg.

Det fanns ett litet rum intill köket hos mormor och morfar. Pigkammaren kallades rummet. Där låg jag. Dörren till köket lämnade mormor en aning på glänt och genom dörrspringan såg jag mormor svischa förbi i ögonblickssekvenser. Hon bakade. Hon lagade. Drack kaffe. Och så lyssnade hon på radio. Alltid radio. Radiorösten berättade. Jag lyssnade.

Land- och sjöväderrapporten var det allra bästa. Långt senare förstod jag att det var sjövädret jag lyssnat till. Som barn älskade jag orden ”Doggers bankar”, Långe Jan och ”utsikterna morgonkväll”, ”Norska havet” och ”Hallands väderöar”. Det var många ostar med och ibland var osten syd och ibland var osten någon annan stans. Det hände att osten vred sig. Min fantasi dansade in i sjöväderrapportörens uppläsning. Det fina var också att jag fick lyssna om och om igen, och många, många gånger. Samma röst tycktes det mig och liknande innehåll. Som en dikt med fantasieggande ord. Min fantasi fick lekutrymme.

Jag låg i en säng och lyssnade, tänkte, funderade och fantiserade. Jag ropade på mormor och frågade vem det var som bankade men hon lät mig behålla äventyret genom att inte genast berätta. Hon lät mig ha mina frågor kvar. De sprack inte genast upp i kunskap.

– Mormor, vill du vara med i min klubb? Bjuröklubben?

Än idag blir jag lugn som en filbunke då radiorösten förklarar att det finns ”utsikter för morgondagen” och att det ”mest är god sikt”.

 

Av Anne-Marie Körling


 

 

Loa Falkman om läsning

Sitter på tåget och läser Kupé (Juni Nr 06 2016), tidningen SJ ger ut. När tåget saktar in i Skövde läser jag om Loa Falkman. Han berättar att han lyssnar mest på tystnaden och läser med visst motstånd på ”grund av en släng dyslexi.”

Det slår mig att vi ofta talar musik när vi berättar vad vi lyssnar till. Att lyssna till tystnaden är en alldeles utmärkt utmaning. Jag sitter i den tysta avdelningen. Varje knäpp hörs. Varje harkling likaså. Inga mobiler ringer upp, inga samtal att ta del av. Jag funderar över hur vi talar om det vi lyssnar till. Vi lyssnar till musik, till nyheterna men hur talar vi om att läsa ljudböcker?

 

Att växa så det knakar

Jag läser här och jag läser där. Och plötsligt hittar jag en rad som hör ihop med en annan rad. Min hjärna exploderar av tankar. Det där mötet. Och när texterna möts kan jag fundera över hur jag kopplar dem samman? Vad gör det med mina tankar? Varför tycker jag att de hör ihop? Två texter. Genom dem kan jag fundera på den fråga som uppstår hos mig. Detta med att växa? Vad kan litteraturen betyda för den som växer? I den där övergången mellan barn och ungdom?

Som lärare ser jag elever växa upp. Jag ser den känsliga och smygande övergången från barn till tonåring. Jag hör om dem i föräldrarnas frågor – Har det hänt något? Hen drar sig undan in på sitt rum? De kortfattade svaren och de uppblossande humöret? Vad händer? Ibland är den där övergången påskyndad och barnet tvingas bli äldre fortare än vad det egentligen önskar. Hemma leker barnet fortfarande, kanske befriad med ett litet syskon som leker utan att grubbla på om leken är för barnslig eller inte. Och detta att utåt pröva det nya och den kommande identiteten. Och denna växtvärk. Inte bara i det yttre utan också i den inre.

I Dagens Nyheter idag intervjuas Cajsa von Zeipel av Behrang Behdjou. Hon berättar:

– Jag gick nyligen igenom en period som var ungefär som när man går från barn till tonåring. Man passerar mentala barriärer och får distans till den man var. Samtidigt kan man inte rymma från sin identitet, så man får fiska upp – okej, vad är det jag vill behålla av mig själv? Och vad måste jag få in för nya ingredienser för att jag inte totalt ska ledsna på mig själv? I det har jag varit de två sista åren och nu känns det som att jag är befriad från någonting.

Och då tänker jag på det jag läste i Niklas Rådströms ”En Marialegend” där författaren med några väl beskrivande ord sätter ord på växandets dilemma:

Denna den tidiga ungdomens vilsna irrande mellan upprorets vilja att göra världen ny och barnets önskan att allt ska bestå i sitt om än slitna så ändå tryggt välbekanta paradisiska tillstånd.

Och hur växandet syns i den behövliga process som handlar om att i egen takt få packa ned sin barndom i flyttkartonger, välja om nallen ska hänga med en stund till, bästa legobygget stå kvar och påminna om leken och den långsamma yttre förändringen som syns i barnets rum.

Högläsa för och läsa för sig själv

När jag arbetade som lärare valde jag alltid att läsa böcker som kan ackompanjera den identitetsutveckling som kommer med frågan – Vem är jag nu? Jag högläste bland annat folksagor där övergången från en värld till en annan blir tydlig. Sen letade jag i biblioteken efter böcker för elevernas självständiga läsning. En trave om dagen bar jag in i klassrummen. Högläste 90 sekunder ur dem – varje lektionsstart – och därigenom satte jag böckerna i omlopp bland eleverna och läsarna.

En rolig undervisning var att läsa samtliga böcker om Alfons Åberg. Det blev så tydligt att eleverna var i färd med att lämna barndomen och identifiera sig med vuxna och ta deras perspektiv då vi läste dem. Plötsligt blev pappan tydlig. Hur är det att vara pappa? Får man aldrig läsa tidningen ifred? Det där paradisiska tillståndet där pappan gör allt för sitt barn; hämtar nallen, vatten och … Vad händer om pappan inte sätter gränser när Alfons blir tonåring? Ja, eleverna frågade, undrade och tänkte. De bytte perspektiv och ville prata lite med Alfons Åbergs pappa. Om det kommande och det föränderliga i att ha ett tonårsbarn. Och den egna frustrationen av att både vilja ha en pappa som gör allt och en pappa som sätter gränser.

Frågor som ”Vem är jag nu?” ryms i litteraturen och i det yttre mötet att få fiska lite nya och andra perspektiv och i mötet med litteraturen få något förklarat, beskrivet och speglat. Att böckerna behövs för de ungas identitetsfrågor, vilket Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter igår. Att få växa så det knakar och att få spegla sig i litteraturen men också utforska vilka andra är och hur de gör och tänker.

Det här sommarlovet har jag fruktat i flera år – eller i alla fall det senaste året. Varför då? Jo, för att det här är min sista sommar som oförstört och oskyldigt litet barn.

ur ”Den här sommaren kan bli min död” av Malin Sten, 2015.

Av

Anne-Marie Körling