Eldsjälspriset 2017 tilldelas Ulla Rhedin

Svenska Barnboksakademins Eldsjälspris 2017 tilldelas Ulla Rhedin med  denna härliga och viktiga motivering:

Ulla Rhedins blick är alltid i barnets ögonhöjd. Hon är en outtröttlig och entusiastisk föreläsare som öppnat ögonen på tusentals förskollärare och andra pedagoger som arbetar med barn och barns läsning. Hon är en skarp, kunnig och kärleksfull kritiker som gett många egensinniga nordiska bilderboksskapare, debutanter såväl som rutinerade, mod och lust att arbeta vidare. Hon är en unik forskare som analyserat och beskrivit bilderbokens innersta väsen. Utan Ulla Rhodin hade inte bilderboken, och dess läsare, befunnit sig på den höga konstnärliga nivå som de gör idag. Därför får hon Svenska barnboksakademins Eldsjälspris 2017.

Väldigt roligt och mycket välförtjänt. Grattis Ulla Rhedin. Må vi alla verka i din anda; i barnets ögonhöjd.

P1340590

Hej HOPP!

Anne-Marie

Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.

”inte skrämma barn till ångest…”

 

Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som vuxna uppröras av konst. Man måste riva upp en själv som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas. Det gör ingenting i böcker. Ett barn kan hastigt vända sidan i en bok när det inte tycker om innehållet.

Astrid Lindgren

Ur Astrid Lindgren av Agnes_Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato – Modernista Förlag

En hamn i läsarens händer

På andra sidan dörren kan jag höra brevbäraren kämpa med att få igenom paketet men så; Duns. Ljudet från brevlådan känner jag igen. En bok har anlänt.

Idag slår jag in två böcker för att skicka till några jag tänker på. Boken är röd och på omslaget står bland annat ordet himmel. En elefant, tung och stor, springer med lätta steg, och jag får en känsla av att elefanten svävar. Runt ena benet har elefanten ett ankare vilket säger att den har en hamn.

En hamn i läsarens händer!

 

Av Anne-Marie Körling

H C Andersen idag och något om hans sagor

Idag är det 2 april 2016 och HC Andersen firar vi kanske idag. Jag firade det med att plocka fram alla mina böcker av H C Andersen. Jag har ett band bestående av sex böcker, en av dem är på vift, så jag utgår från de fem jag har. Här är sagor och berättelser från 1835-74. Jag har aldrig fram till denna dag läst ”Den gamla gatlyktan”, den som börjar med orden

Har du hört historien om den gamla gatlyktan? Den är kanske inte så enastående rolig, men en gång tål den väl att höras. Det var en sådan bra gammal gatlykta, som hade tjänstgjort i många, många år men nu skulle den kasseras. Det var sista kvällen den satt på sin stolpe och lyste över gatan, och den kände sig som en gammal balettdansös som dansar sista kvällen och vet att i morgon ska hon pensioneras.

Nej, den hade jag inte läst, inte ens en endaste gång. Så svaret på HC Andersens fråga var fram till idag, nej. Inte heller hade jag hört om Stoppnålen, som var så fin, så fin:

Jag är för fin för denna världen! sade hon när hon satt i rännstenen. Mitt goda samvete har jag, och det är alltid en liten glädje.

Inte heller har jag tidigare fått höra sagan om ”Det gamla huset” men jag anar att där finns embryot till ”Den ståndaktige tennsoldaten” för i berättelsen om huset får man veta att tennsoldaten som bor där inte står ut:

Jag står inte ut! sa tennsoldaten. Jag har gråtit tenn! Här är så sorgligt och trist!

Jag har många gånger läst ”Den lilla flickan med svavelstickorna” och gråtit floder alla gånger jag fått höra den läsas upp.

Flickans små händer kändes nästan nödda av köld.

Jag har heller inte tidigare fått höra ”Berättelsen om en mor” och det gör mig glad. Jag inser att jag skulle blivit så rädd, så rädd både som barn och som nybliven mamma.

En höna av en fjäder kan man tycka. Det är när vi förstorar upp saker och ting. HC Andersens saga ”Det är alldeles säkert” tyckte jag mycket om då jag hörde den en gång. Den började så här:

Det var en förfärlig historia! sade en höna och detta var ändå i den del av staden där historien inte hade inträffat. Det var en förfärlig historia i hönshuset, jag törs inte sova ensam i natt, det är för väl att vi är många här på pinnen! och så berättade hon, så att fjädrarna reste sig på de andra hönsen och tuppen lät kammen sloka. Det är alldeles säkert. Men vi skall börja med att det hände sig i ett hönshus i andra ändan av staden. Solen gick ned …

och när berättelsen berättas från höns till uggla, duva, fladdermus och berättelsen går vidare och vidare för att slutligen bli så förvanskad att av en fjäder kan det bli till fem höns! Väldigt aktuell saga och kan läsas i sin helhet.

Det är roligt att läsa hur HC Andersen bygger upp intresset till varför man ska läsa det man läser eller kanske till och med låta bli. Det gör han i sagan om ”Hjärtesorgen” som inleds:

Det är egentligen en historia i två delar vi kommer med här. första delen kunde man lika gärna undvara – men den ger förkunskaper och de är bra att ha!

Idag är ju mopsen en populär hund och därför kanske vi ändå ska fortsätta läsa om ”Hjärtesorgen”. Första delen avslutas

Han bits inte, sade frun. Han har inga tänder. Han är som en medlem av familjen, trofast och argsint, men det är bara för att mina barnbarn retar honom. De leker bröllop och så vill de ha honom till tärna och det tär på hans krafter, den gamle skrotten. Och hon lämnade sina papper och tog mopsen på sin arm. Detta var första delen – som nog kunde undvaras.

Den andra delen inleds med

Mopsen dog!

Slutligen kommer jag att tänka jag på uttrycket ”kejsarens nya kläder” som vi använder lite här och lite där. Det uppenbara sägs inte förrän ett barn uttrycker det. Men om barn och unga inte vet sagans ursprung eller har fått lyssna till den så är det dags för en liten högläsningsstund där vi faktiskt går till källan och gör en berättelse av ett använt uttryck. Vi gör mer av uttrycket. Vi läser sagan. Vi läser HC Andersen.

 

Av Anne-Marie Körling

 

En mening tröst

Körling fotograferar 2015

Eleven hade förlorat sin hund.

– Jag vet inte hur jag ska tänka, sa eleven.

– Behöver du några ord att tänka med? frågade jag. Eleven nickade. Jag frågade om det fanns några ord inom eleven. Eleven skakade på huvudet.

– Det är tomt. Inga ord.

Jag tänkte på alla berättelser om hundar och känslorna kring dem. På rasten gick jag till skolbiblioteket och hämtade ”Sagan om den lilla farbrorn”. Nästa lektion slog jag mig ned hos eleven och frågade om jag fick läsa högt ur boken och då eleven sa ja läste jag om den lilla farbrorns sorg:

”Då knep det till i lilla farbrorns bröst och världen blev suddig omkring honom.”

– Så känns det, sa eleven. Världen blir suddig när jag tänker på min hund.

Sorgen ger inga stora perspektiv. Den drar sig inåt. Gör magen till en valnöts storlek och det som pågår hos andra syns ske genom ett raster. Att få möta andras känslor kan gestalta det man själv känner men saknar ord för. Det kan vara tröst. Vi kan låna av litteraturen och genom litteraturen ges möjlighet att spegla och tänka om det vi känner. Då får sorgen en aning konturer. Allt i egen takt.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur denna gång: 

Denna berättelse är också publicerad här.

Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Eriksson.

 

Åh, så vackra illustrationer

– Men åh, sa den jag visade illustrationen för. Men åh så fin bild.

Vi tittar i ”Skorstensjul” av Mårten Sandén och Lina Bodén. Det är den 19:e december och vi öppnar boken på sidan med kapitel 19. Och ja, det är en konstupplevelse att se in i bokens illustrationer. De berättar! Denna omsorg om barnboken. Denna konstupplevelse den bjuder på. Både i text och bild.  Vi börjar dagen med läsupplevelsen och lånar ord av Gunilla Brodrej:

”Att läsa den här boken är som tomtebloss för ögonen och julmust för själen.”

 

”Sagornas stickbok” och namnen på kapitlen

Jag brukar läsa namnen på kapitlen noggrant i alla böcker jag tittar i. Jag funderar över hur man satt dem och vad de gör med mitt intresse. Ofta listar jag kapitlen genom att skriva av dem. Då upptäcker jag mönster. Kanske kan det vara så att författaren har valt att ha tre ord i varje rubrik eller att vissa rubriker hör ihop på ett finurligt sätt. Hur som helst så kittlar de på olika sätt med sitt efterföljande innehåll. Jag föll pladask då jag läste innehållsförteckningen i ”Sagornas stickbok” av Celia B Dackenberg:

  • Det var en gång en liten kofta
  • Pappan, katten och flickan i den röda klänningen
  • Ängsull och blomster
  • Ränderna går aldrig ur
  • Mammans hus och Mymlans blus
  • Ylle mellan raderna
  • T som i tröja
  • Trädgårdskoftan och stormtröjan
  • Estlandsvantar och Bullerbytröjor
  • Hurra för raggsockan!
  • Superhjältinna med korviga strumpor
  • Sagofastern med stickstrumpan
  • Luvan och äventyret
  • Rosenvantarna från Frostmofjället
  • Bilderbokens mamma
  • Magiska nystan
  • Vem tog nystanet?
  • med flera

När jag läser rubrikerna kan jag fundera över vilka barnböcker som hör samman med dem. Kanske delar jag litteraturen med författaren till boken, kanske får jag upptäcka böcker jag inte läst, kanske upptäcker jag att jag har andra bokval att lägga till.

Hur som helst – när vi läser och funderar över våra vänner i litteraturen – kan vi  gör det kan vi fundera över vilka kläder som kommer med dem vi läser om – och vill vi – kan vi pröva att skapa dem.

Av Anne-Marie Körling