Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver lika väl som vuxna uppröras av konst. Man måste riva upp en själv som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas. Det gör ingenting i böcker. Ett barn kan hastigt vända sidan i en bok när det inte tycker om innehållet.
Astrid Lindgren
Ur Astrid Lindgren av Agnes_Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato – Modernista Förlag
På andra sidan dörren kan jag höra brevbäraren kämpa med att få igenom paketet men så; Duns. Ljudet från brevlådan känner jag igen. En bok har anlänt.
Idag slår jag in två böcker för att skicka till några jag tänker på. Boken är röd och på omslaget står bland annat ordet himmel. En elefant, tung och stor, springer med lätta steg, och jag får en känsla av att elefanten svävar. Runt ena benet har elefanten ett ankare vilket säger att den har en hamn.
En hamn i läsarens händer!
Av Anne-Marie Körling
Idag är det 2 april 2016 och HC Andersen firar vi kanske idag. Jag firade det med att plocka fram alla mina böcker av H C Andersen. Jag har ett band bestående av sex böcker, en av dem är på vift, så jag utgår från de fem jag har. Här är sagor och berättelser från 1835-74. Jag har aldrig fram till denna dag läst ”Den gamla gatlyktan”, den som börjar med orden
Har du hört historien om den gamla gatlyktan? Den är kanske inte så enastående rolig, men en gång tål den väl att höras. Det var en sådan bra gammal gatlykta, som hade tjänstgjort i många, många år men nu skulle den kasseras. Det var sista kvällen den satt på sin stolpe och lyste över gatan, och den kände sig som en gammal balettdansös som dansar sista kvällen och vet att i morgon ska hon pensioneras.
Nej, den hade jag inte läst, inte ens en endaste gång. Så svaret på HC Andersens fråga var fram till idag, nej. Inte heller hade jag hört om Stoppnålen, som var så fin, så fin:
Jag är för fin för denna världen! sade hon när hon satt i rännstenen. Mitt goda samvete har jag, och det är alltid en liten glädje.
Inte heller har jag tidigare fått höra sagan om ”Det gamla huset” men jag anar att där finns embryot till ”Den ståndaktige tennsoldaten” för i berättelsen om huset får man veta att tennsoldaten som bor där inte står ut:
Jag står inte ut! sa tennsoldaten. Jag har gråtit tenn! Här är så sorgligt och trist!
Jag har många gånger läst ”Den lilla flickan med svavelstickorna” och gråtit floder alla gånger jag fått höra den läsas upp.
Flickans små händer kändes nästan nödda av köld.
Jag har heller inte tidigare fått höra ”Berättelsen om en mor” och det gör mig glad. Jag inser att jag skulle blivit så rädd, så rädd både som barn och som nybliven mamma.
En höna av en fjäder kan man tycka. Det är när vi förstorar upp saker och ting. HC Andersens saga ”Det är alldeles säkert” tyckte jag mycket om då jag hörde den en gång. Den började så här:
Det var en förfärlig historia! sade en höna och detta var ändå i den del av staden där historien inte hade inträffat. Det var en förfärlig historia i hönshuset, jag törs inte sova ensam i natt, det är för väl att vi är många här på pinnen! och så berättade hon, så att fjädrarna reste sig på de andra hönsen och tuppen lät kammen sloka. Det är alldeles säkert. Men vi skall börja med att det hände sig i ett hönshus i andra ändan av staden. Solen gick ned …
och när berättelsen berättas från höns till uggla, duva, fladdermus och berättelsen går vidare och vidare för att slutligen bli så förvanskad att av en fjäder kan det bli till fem höns! Väldigt aktuell saga och kan läsas i sin helhet.
Det är roligt att läsa hur HC Andersen bygger upp intresset till varför man ska läsa det man läser eller kanske till och med låta bli. Det gör han i sagan om ”Hjärtesorgen” som inleds:
Det är egentligen en historia i två delar vi kommer med här. första delen kunde man lika gärna undvara – men den ger förkunskaper och de är bra att ha!
Idag är ju mopsen en populär hund och därför kanske vi ändå ska fortsätta läsa om ”Hjärtesorgen”. Första delen avslutas
Han bits inte, sade frun. Han har inga tänder. Han är som en medlem av familjen, trofast och argsint, men det är bara för att mina barnbarn retar honom. De leker bröllop och så vill de ha honom till tärna och det tär på hans krafter, den gamle skrotten. Och hon lämnade sina papper och tog mopsen på sin arm. Detta var första delen – som nog kunde undvaras.
Den andra delen inleds med
Mopsen dog!
Slutligen kommer jag att tänka jag på uttrycket ”kejsarens nya kläder” som vi använder lite här och lite där. Det uppenbara sägs inte förrän ett barn uttrycker det. Men om barn och unga inte vet sagans ursprung eller har fått lyssna till den så är det dags för en liten högläsningsstund där vi faktiskt går till källan och gör en berättelse av ett använt uttryck. Vi gör mer av uttrycket. Vi läser sagan. Vi läser HC Andersen.
Av Anne-Marie Körling
Eleven hade förlorat sin hund.
– Jag vet inte hur jag ska tänka, sa eleven.
– Behöver du några ord att tänka med? frågade jag. Eleven nickade. Jag frågade om det fanns några ord inom eleven. Eleven skakade på huvudet.
– Det är tomt. Inga ord.
Jag tänkte på alla berättelser om hundar och känslorna kring dem. På rasten gick jag till skolbiblioteket och hämtade ”Sagan om den lilla farbrorn”. Nästa lektion slog jag mig ned hos eleven och frågade om jag fick läsa högt ur boken och då eleven sa ja läste jag om den lilla farbrorns sorg:
”Då knep det till i lilla farbrorns bröst och världen blev suddig omkring honom.”
– Så känns det, sa eleven. Världen blir suddig när jag tänker på min hund.
Sorgen ger inga stora perspektiv. Den drar sig inåt. Gör magen till en valnöts storlek och det som pågår hos andra syns ske genom ett raster. Att få möta andras känslor kan gestalta det man själv känner men saknar ord för. Det kan vara tröst. Vi kan låna av litteraturen och genom litteraturen ges möjlighet att spegla och tänka om det vi känner. Då får sorgen en aning konturer. Allt i egen takt.
Av Anne-Marie Körling
Litteratur denna gång:
Denna berättelse är också publicerad här.
Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Eriksson.