Att pröva rädslan

Att läsa om och om och om igen möjliggör för mötet med det man är rädd för i boken. Om och om igen. Första gången då man hör det där läskiga i boken vet man inte något om det kommande eller att det kommer att bli bra och att lösningen finns några sidor längre fram men man kan som lyssnare ledsagas av högläsaren som fortsätter läsa med samma lugna röst, tydligen orädd för berättelsens innehåll.

Jag minns när min morbror läste ur Tove Jansson ”Vad tror du hände sen” för oss barn. Vid första läsningen klamrade vi oss fast vid varandra, så rädda, men också räddade av att vara tillsammans och ihop. Och vips på andra sidan var faran över och allt var frid och fröjd. Vi läste om boken många, många gånger. Vi bad och bönade och morbror högläste om och om igen. Vi lärde oss om rädslan, både den yttre och den inre. När vi upptäckte att vi kunde klara av att möta det läskiga kunde vi också tillåta oss att känna rädsla.

Olof Lagercrantz skriver om omläsningens betydelse i Om konsten att läsa och skriva, 1985:

Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. Jag minns en sommar med högläsningen i en ungdomlig krets av Tove Janssons roman Trollkarlens hatt. Knappt var den slut ville alla höra den en gång till.

Det var intressant att studera den förväntansfulla spänning, som infann sig inför vissa känslomässiga höjdpunkter. Mumintrollet blir förvandlat till oigenkännlighet av den magiska kraften i hatten. Han vädjar till sin vänner med de skakar på huvudet. De känner inte igen honom. Mumintrollet är utesluten ur den förtroliga kretsen och finns inte mer. Hjärtat saktar sig av förskräckelse i lyssnarskarans bröst, ty alla vet vad det betyder att vara utanför.

Slutligen i full panik vädjar mumintrollet till sin mor, muminmamman, hon med väskan. Efter ett ögonblick av tvekan –  olidliga spänning! – säger hon:

– Visst är det du mitt mumintroll! Förtrollningen är bruten och mumintrollet återtar sin normala skepnad.

Första gången man läser är det nästan outhärdligt spännande. Andra gånger får man både spänning och trygghet som kommer av att man vet hur det går. Vi tog Trollkarlens hatt en tredje gång.

När jag tänker på böcker jag längtar att läsa om är det just för vissa sceners skull.

Vi var rädda, men rädslan var inte fri utan bunden till något ur boken, rädslan hade en källa, och vi lärde oss hur det kändes att vara rädd på olika sätt. Om vi får sätta ord på det vi känner lär vi oss också något om hur känslorna känns inom oss. Om vi samtalar, lyssnar och berättar och läser om.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Läsa med ficklampa

– Vi läser varenda kväll, säger mamman. Sen berättar mamman mer om lässtunden tillsammans med sonen än om boken. Boken har hon läst många, många gånger.

– Ja, jag vet. Läs så länge han tycker om boken, som du brukar säga, säger hon och tittar på mig. Han tycker så mycket om att läsa med mig. Han lyser med ficklampan …

– Ficklampan?

– Ja, vi läser med ficklampa. Han lyser upp texten och jag läser den och han vet precis när jag läst klart sidan och då lyser han upp den andra texten så att jag kan fortsätta läsa. Vi lyser upp bilderna också.

Läsa med ficklampa. Det riktade ljuset. In mot boken. In i äventyret. Och mammans röst. Fint.

Hej HOPP!

 

Åsa Beckmans dopgåvor till Oscar och alla barn

Alfabetet Anne-Marie Körling fotograferar

Idag är det kungligt dop vilket kan få oss att fundera över dopgåvor. Jag tycker om alfabetet och jag tänker att alla vägar som leder till alfabetet, ordet, meningen är gåvor som är envist och pågående generösa. Det handlar om möjligheterna att bryta cirklar och hitta nya, eller finna styrka där man är och upptäcka annat man inte kände till.

Åsa Beckman skriver i en nyhetskrönika i DN den 27 maj 2016:

Jag skulle låta Pernilla August läsa Kristina Lugns dikt ”Du ska få ett panoramafönster” som bland uppräkningen av gåvor man vill ge ett barn har med den vackra raden ”om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig” och en barnkör skulle sjunga Lalehs ”Goliat” om hur barnen ska göra jorden hel.

Om jag själv varit bjuden (jo jag vet, nu går jag lite för långt) skulle jag som doppresent gett bort Eva Erikssons ABC sa lilla T så att Oscar kan bli fascinerad av de 28 krumelurerna som gör livet roligare, och som kan få honom att tänka stort och djärvt.

Jag skulle ge en trave böcker att bita i, känna på och få lyssna till och därigenom få höra mammas, pappas, farmors och storasysters röster som högläser samma saga om och om igen. För relation och innehåll. För närhet och språk. För kreativiteten. Jag skulle också vilja ge barnen en skola med ett skolbibliotek där man varje dag får möta den gladaste och mest bokkloka bibliotekarie, ja allt det som vuxenvärlden kan skapa och som ryms i att skolbibliotek är A och O.

 

Av Anne-Marie Körling

 

Boksamtal dagen till ära

Skärmavbild 2016-04-23 kl. 08.33.29

Dagen till ära intervjuar jag läraren som sitter vid mitt frukostbord och läser tidning. Jag frågar:

– Vilka är de böcker du läst om flest gånger:

Jag blir nyfiken och frågar om den sistnämnda. Den om Tomanis liv. Läraren blev så lycklig när den kom på tal.

Tomanis liv handlar om två väluppfostrade flickor i ett villaområde. De har femmor i alla ämnen. Så börjar boken. De är smala och välvårdade. En dag får de en bok av sin pappa tror jag. Den boken heter Tomanis liv. De börjar läsa den där boken. De läser och läser och medan de läser förvandlas dom. Plötsligt har de inga femmor längre, de ser inte heller välvårdade ut och en morgon när de vaknar är de förvandlade till tomanisar. En tomanis är blå, har vassa tänder, en klotrund mage och tovigt hår. En tomanis är mycket vig och kan klättra i träd. De är starka. Flickorna som blir förvandlade klättrar i träd, äter körsbär och spottar kärnor på grannarna som går förbi. Hela byn vänder sig mot de här barnen. När mamman går med barnen till affären skriker folk till dem – Vilka är ni som är såna monster. Men mamman vill inte skämmas för sina barn. – Det är mina barn och jag älskar dem. En dag börjar föräldrarna läsa boken. …

Ja, där kanske vi ska sluta. Jag ska nog pinna iväg till biblioteket och låna den. Ja, om jag inte hittar den i bokhandeln eller antikvariatet.

Hej HOPP för boksamtal över en kopp kaffe!

Av Anne-Marie Körling

”Evas kalender 1970”

Som barn önskade jag mig alltid kalendrar i julklapp. Juldagen ägnades mycket tid åt kalendern. Kalendrarna gavs ut av Åhlén & Åkerlund förlags AB, Stockholm. De här böckerna fanns bland mina klasskamrater. Vi pratade mycket om dem.

I somras hittade jag ett tiotal kalendrar från sena sextiotal och tidiga 70-tal. Jag köpte dem för några fjuttiga enkronor. Jag var nyfiken på vad jag läste och vad som förmedlades i dem.

Här är några axplock:

Varje månad inleddes med en dikt. Här är dessa:

  • Erik Blomberg: Människans hem
  • J L Runeberg: Den enda stunden
  • Lars Forsell – en dikt om att ha två sidor
  • Ture Nerman: Den vackraste visan
  • Nils Ferlin: Vilse
  • Karin Boye: Ja, visst gör det ont
  • Arvid Mörne: Stjärnan
  • Einar Malm: Brev
  • Erik Lindorm: Den rätta
  • Bo Bergman: Hjärtat
  • Vilhelm Ekelund: Jag diktar för ingen
  • Bo Bergman: Stadsbarn
  • Nils Ferlin: Sorg

I den dagboken från 1970 fanns en ruta om om hur man gör en blommande tändsticksask  intill en spalt ”en politisk ordlista”.

Den politiska ordlistan innehöll följande ord:

  • bevillning
  • enkel fråga
  • interpellation
  • motion
  • nådiga luntan
  • parlamentarism
  • plenum
  • politik
  • proposition
  • remissdebatt
  • riksdagsberättelse
  • statsdepartementen
  • statsminister
  • Statsrevisorer
  • Statsråd
  • Talman
  • Votering
  • Ålderspresident

Under spalten ”Vad ska vi läsa? har fyra flickor intervjuats om sina favoritböcker. Dessa är:

  • Berthold Brecht: Tolvskillingsoperan
  • Graham Greene: Makten och härligheten
  • Ernest Hemingway: Den gamle och havet
  • Tove Jansson: Muminböckerna (”De mörkrädda hittar alltid hem till slut och de ensamma får vänner”).
  • Bertil Malmberg: Åke och hans vän
  • A. A Milne: Nalle Puh
  • J.D Salinger: Räddaren i nöden
  • Leo Tolstoj: Krig och fred
  • Margaret Mitchell: Borta med vinden
  • John Steinbeck: Vredens druvor
  • Beppe Wolgers: Djur som inte

Under juni månad kunde vi läsa om läppstiftet:

”Läppstiftet får gärna vara ljust och pärlemorskimrande. Drag upp konturerna med pensel, fyll i munnens form, bit av mot en pappersservett och lägg på ännu ett lager. Ofärgat vitaminstift eller läppglans passar den som bara vill ha blanka, naturliga läppar.”

 

Av Anne-Marie Körling

 

Maten i Femböckerna – så himla roliga att läsa

Det var i ett samtal om vår barndoms läsning som vi kom att återknyta till  Fem-böckerna. Det ur ett barnperspektiv eftersom vi läste dem innan vi visste vad man sa om författaren och vad man ansåg om litteraturen. Men när vi berättade om vår läsning så var det också det att vi hade gillat att det fanns så mycket mat i dem. Det åts mycket och ofta i Femböckerna. Mat var inget man fick lägga sig i då jag var barn och inget man tog självmant då man var hungrig. Man fick vänta på att middagen serverades eller att någon ropade in till saft och bulle. Jag var ganska gammal då jag tog mat på egen hand. Därför kom nog berättelserna om maten att också vara ett äventyr. Vi tog fram några fem-böcker och började leta efter beskrivningar om mat.  På var och varannan sida kom beskrivningar fanns dom.

I Fem befriar flygarna av Enid Blyton, 1957, börjar berättelsen på sidan sju. På sidan elva kommer den första frågan:

”- Hur gör ni med maten? Ni kan väl få handla på den där gården?”

som följs av:

”Vi får köpa ägg och mjölk och bröd där. Och Toby säger att deras jordgubbar redan börjat mogna.”

”Ja, då behöver jag inte vara orolig för maten, sa faster Fanny.”

På sidan 12 kan vi fortsätta läsa om maten:

När de fem börjar packa för sin utflykt är de allehanda saker som ska med; sovsäckar, regnrockar, kartor, ficklampor, tändstickor.

”Godis får vi inte glömma.”

Lite senare ned kan vi påminnas om den viktiga maten:

”Dick, fråga Johanna om hon brett smörgåsarna, som hon lovade. Vi kommer inte fram till Tobys gård förrän i eftermiddag, och vi hinner säkert bli hungriga.

Och hunden påminner med sitt voff att de inte får glömma hans hundkex:

”Han säger åt oss att inte glömma hans hundkex”, sa Anne och fnissade. Jag ska hämta dem, Tim, fast jag är säker på att du får äta tillsammans med de andra hundarna på Rundgården. Johanna hade brett en hel hög smörgåsar och lagt i två stora paket och gjort i ordning två stora flaskor saft till dem.”

På sidan 13:

”Här har ni” sa hon och räckte fram alltihop. ”När ni har tuggat igenom alla de här mackorna är ni i alla fall inte hungriga längre. Och här är Tims kex – och ett ben.”

”Tim nosade på alla korgarna för att kontrollera att hans kex och ben var med. När han kände lukten var de var, viftade han med svansen och skuttade glatt runt dem. Fem-gänget var tillsammans igen på väg till nya äventyr.”

På sidan 15

””Jag tänker köpa glass i första by vi kommer till, sa Julian när de hade cyklat nästan en mil. – Två glassar, sa Anne. Åååh, vilken jobbig backe det här var. …”

På sidan 16 får vi läsa hur de köper glass och sitter och njuter av den.  Hela sidan handlar om glassköpet och smaken av glass.

”Det fanns en handelsbod och den hade två sorters glass – jordgubb och vanilj. Framför affären stod en bänk under ett träd och där satte de sig och grävde i glassbägarna med de små träspatlarna. Tim satt tätt intill och tittade på. Han visste att han åtminstone skulle få slicka rent bägarna när de var slut.”

Så fortsätter matäventyret. Jag tänker på maten i litteraturen. Den finns där överallt. Och barnens matsäckar på verkliga utflykterna. Det är något speciellt med dem. Barn som har ryggsäckar med sig till skolans utflykter handskas på egen hand med maten. Ofta vill de äta den genast och ofta tar det lång tid att äta matsäck. Maten är ett band med hemmet och föräldrarnas omsorg men även deras glömska och hastiga skapade matsäck ligger för dagen.

Jag minns att jag läste högt om mat för mina nior. Om middagar vid dukade bord och jag minns att de blev ledsna och inte alls glada.

-Jag längtar efter middagar tillsammans. Vi äter inte ihop så ofta längre. Alla har sitt och ska till sitt. Jag är inte så pratsam av mig men jag älskar att sitta ihop och lyssna till det där pratet som uppstår runt mat.

Jag tänker på Ison Glasgow bok När jag inte hade nåt, 2014 där Isons mamma läser ur kokböcker för att åtminstone i fantasin ge bilder av mat och stilla hungern på ett eller annat sätt. Den verkliga hungern kände de i magen. Den framtida mättnaden skulle komma. De måste bara hålla fantasin och drömmen levande om det dukade bordet och all mat de skulle få äta.

Mat är viktigt. När man inte fått äta sig mätt är den ofantligt angelägen och lusten att beskriva maten kan ha att göra med något som handlar om erfarenheternas begränsningar och lockelsen av överflöd. Den fröjd som kommer med ”Sju sorters kakor” som redan i titeln lovar kakkalas. En annan kakbok lovar ett större utbud med sina 277 olika sorters. Trots det är den som lovar sju en gigantisk storsäljare och tillräckligt lockande med sitt antal.

Viktig är den också i Astrid Lindgrens Krigsdagböckerna 1939-1945, Salikon förlag, där man överallt i boken överallt kan läsa om mat:

Vi hade anka och rödkål och tårta till middag: av stram livsföring märktes ej ett spår. Hemifrån fick jag en härlig låda med diverse matvaror bland annat 2 kg smör. Bättre födelsedagspresent går ej att få för närvarande. Ty det går faktiskt inte att köpa smör i Stockholm just nu på grund av hamstringen. Vi får köpa små klickar åt gången. Annars tror jag det finns gott om smör i landet.”

 

Av Anne-Marie Körling

 

Läskär i en bok och lite tankar kring den

”Ämnet för provet är ”vad jag gjorde i somras”. Jag försöker anteckna, för att förbereda mig, men jag har glömt nästan alla engelska ord. Jag skriver ”i somras” om och om igen, men ingenting annat dyker upp i huvudet. Så småningom är det bara jag kvar.

Jag kommer inte ihåg någonting. Läraren som håller i provet verkar extra elak. Hon pressar mig och rättar mig varje gång jag försöker säga något. Jag vet inte om jag börjar gråta under provet eller precis när jag har gått därifrån men när jag väl börjar kan jag inte sluta.”

Ja, så berättar Dasha, 12 år.

Illustrationerna i denna bok är magiska. Jag föll pladask för dem. De var på grund av illustrationerna jag köpte boken. Men nu är jag lika fast i berättelsen ”Mitt år av längtan” av Dasha Tolstikova. Jag ser att författaren och berättaren i boken har samma namn. Kanske är det en barndomsbeskrivning? En historiebeskrivning? En … ?

Berättelsen är översatt av Karin Berg. Översättare skulle få mer ljus och de skulle lyftas fram lite mer än vi ger dem utrymme till. Man undrar hur de gör och hur de tänker om språket. Illustrationerna är inte översatta av någon. Kanske att jag översätter dem då jag betraktar och grubblar över dem. Jag ger dem ju ett språk. Mitt eget. Så är det med illustrationer.

Jag tänker undervisning när jag läser den. Många skolbilder framkallas. Många samtal står på kö. Jag skulle högläsa detta lilla stycke ur boken. Genom det skulle jag låta eleverna berätta.

 

Av Anne-Marie Körling

Samtal med elevläsfrämjare i skolbiblioteket

Det är andra gången jag Skypar med eleverna som ansvarar för skolbiblioteket. Jag bad att få ett samtal med dem då jag besökte skolbiblioteket och fann det vara i en sådan läsfrämjande ordning med den omsorg som böckerna ska ges och läsningen visas. Det första samtalet handlade om hur man ordnar i ett skolbibliotek och vad eleverna hade för tankar om detta. Denna gång var samtalet initierat av eleverna. Vi diskuterade flera frågor:

  • Hur man får de som inte läser att läsa
  • Hur man synliggör böcker
  • Om Alfons Åberg, mardrömmar och hur man kan tänka kring det
  • Om tema skräckböcker och varför vi läser skräckböcker
  • Om att läsa om böcker och vad omläsning gör med böckerna
  • Om att ord kan bli läskiga beroende vilken genre man läser
  • Om vad nästa samtal ska innehålla – vilket fokus vi ska ha för det
  • Om att följa arbetet i ett skolbibliotek
  • Mammornas läsning utifrån Stina Wirséns mening ur boken ”Vem är stor?

Eleverna gav ett intressant tips då jag frågade om man måste förstå det man läser och hur lång tid man kan ägna boken innan den slukar en med hull och hår. Det kan handla om att stå ut med att boken inte genast avslöjar sig, språket ännu inte är bekant och innehållet syns ”flummigt och man fattar ingenting”. Det här kände eleverna till och berättade att en omläsning av boken skulle kunna vara att då man avslutat boken läser man om det första kapitlet. Då begriper man det man inte begrep då man började. Man får en massa aha-upplevelser och det främmande blir mer bekant. Det man upptäcker när man läser om böcker är att någon detalj man inte förstod första gången då man läste kan bli en ny upptäckt vid omläsningen. En liten detalj som introducerades tidigt men som inte syntes viktig kan ge en aha-upplevelse vid omläsningen. Det betyder att författaren redan berättade så tidigt men att vi som läser den inte förstod för det verkade inte viktigt.

Då det gällde rädslor så kan man aldrig på förhand veta vad man blir rädd för. Nästan allt man läser kan ge mardrömmar för att vissa böcker kan man inte vara ensam hemma och läsa för sig själv. Böckerna är så läskiga och då huset rör sig för vinden blir man rädd för att man är så inne i böckerna. Men som sagt – den rädslan står man liksom ut med – för böckerna slutar ju alltid med en lösning. Ja, så sa eleverna. Ibland kan man lära sig om böckernas innehåll, exempelvis om Alfons Åberg vars böcker alltid slutar med att man något har löst sig och det är alltid något bra. Man måste läsa många Alfons Åberg böcker för att förstå att det farliga inte är så farligt eller att pipan som är borta nog kommer fram till slut.

Vi diskuterade ordet ”korridor” som kan vara ett ord som är jätteläskigt om man läser det i en deckare eller i en skräckbok och när vi fördjupade samtalet om korridor handlade det om att den ofta var lång, den hade många dörrar och de var stängda och kunde öppnas och man måste gå till slutet av korridoren, lämna något bakom sig och våga göra det. Jag fick många tankar om korridorerna i litteraturen och vad de gör med berättelserna. Ju mer vi samtalade om korridorens betydelse för att bli rädd ju tydligare blev korridorens innebörd för att vi just blir rädda. Den är smal, saknar fönster, har många stängda dörrar, leder vidare och man måste gå igenom den. Likaså kan trappor ha betydelse för det där läskiga.

Med tanke på att Stina Wirsén skriver om bokprat mellan Kanin och Nalles mammor i boken ”Vem är stor?” försökte vi oss på att kliva in i barnbokens samtal och undra vilka böcker de talade om. Jag trodde att min mamma, som jag tänkte skulle kunna vara en slags igelkott, talade om alla böcker av Slas. Eleverna berättade:

  • Jag tror mammorna pratar om pluggböcker för att mammorna pluggar
  • Jag tror mammorna pratar om humorböckerna och speciellt om en som någon som heter Jan har skrivit
  • Jag tror mammorna pratar om barnens böcker och kanske om någon deckare de läst
  • Jag tror mammorna pratar om Rowlings böcker och någon detalj ur dem.

Eleverna rekommenderade följande böcker, första bilden är tema läskiga böcker och andra bilden vad de läser själva.

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.52.03

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.34.24

Två samtal ligger framför oss. Ett samtal om högläsning och ett där jag får förmånen att följa eleverna i hur de arbetar i skolbiblioteket. Hej HOPP!

 

Av Anne-Marie Körling

Om igen … läsa om … läsa om och om igen

Jag funderar ofta på böckerna och att läsa om dem. Jag återvänder ofta till böckerna. Denna gång har jag valt att läsa en bok på svenska och sedan läsa om den på engelska. Jag läser ”Förtvivlade människor” på svenska och ”Desperate Characters” på engelska. Olika förord i de olika utgåvorna. Olika omslag också.

I Jonathan Franzens förord till ”Desperate characters” av Paula Fox beskriver Jonathan Franzen hur han läst romanen om och om igen. Jag ringar in Franzens beskrivningar av sina omläsningar och förstår att de har påverkat honom på olika sätt. Varje läsning en unik läsning.  Jag tänker. Efter första läsningen har man förstått boken på ett sätt och läsningen den andra gången behöver inte alls vara samma upplevelse. Det är inte boken som förändrats. Texten är detsamma. Men med omläsningen kommer möjligheten att se lite längre in i texten och upptäcka sådant som man först inte upptäckte. Man är också en annan efter att ha läst boken en första gång, boken kan ha påverkat och gett nya tankar och gör en till en annan. Mycket påverkar boken. Det egna livet kan ha förändrats vilket gör uppmärksamheten annorlunda. Det man vill ha förklaringar till i livet kan plötsligt dyka upp som en mening i boken. Nåja, detta är mina tankar.

Jonathan Franzen skriver i förordet om sin läsning och omläsning:

  1. Första gången Franzen läser boken är 1991 och han blir förälskad i den.
  2. Andra gången berättar boken för Franzen hur han verkligen ska leva sitt liv.
  3. Tredje gången uppmärksammar Franzen hur karaktärerna berättar om sin förnekelse och ger exempel på meningar som synliggör förnekelse.
  4. Fjärde gången hoppas Franzen på svar, vilket svar som helst tycks det mig men finner att läsningen ger honom fler frågor än svar.
  5. Sen kommer ytterligare omläsningar i form av återkommande kortläsningar ”I continued to dip in and out of Desperate Characters” för att återvända till bland annat skönheten i språket. För att slutligen läsa om den igen för att finna romanen ny och okänd för honom. Han har nu läst den minst ”half a dozen times” för att finna att varenda rad i boken är viktig och betydelsebärande.

Jag tänker på alla de böcker jag har läst om. Fler som barn än de jag läser om som vuxen. Jag har läst några böcker mer än 250 gånger och tror mig kunna dem utan och innan för att upptäcka något som jag varit blind för. Som tolvåring kunde jag läsa Fogelströms böcker Mina drömmar stad och de övriga. Jag grät på samma sidor varenda gång. Det fortsätter att förvåna mig. Och nej, jag vågar inte läsa om Mina drömmars stad. Den läsupplevelsen var så stark och jag vill behålla den som jag lämnade den boken en gång.

Av Anne-Marie Körling