Om igen … läsa om … läsa om och om igen

Jag funderar ofta på böckerna och att läsa om dem. Jag återvänder ofta till böckerna. Denna gång har jag valt att läsa en bok på svenska och sedan läsa om den på engelska. Jag läser ”Förtvivlade människor” på svenska och ”Desperate Characters” på engelska. Olika förord i de olika utgåvorna. Olika omslag också.

I Jonathan Franzens förord till ”Desperate characters” av Paula Fox beskriver Jonathan Franzen hur han läst romanen om och om igen. Jag ringar in Franzens beskrivningar av sina omläsningar och förstår att de har påverkat honom på olika sätt. Varje läsning en unik läsning.  Jag tänker. Efter första läsningen har man förstått boken på ett sätt och läsningen den andra gången behöver inte alls vara samma upplevelse. Det är inte boken som förändrats. Texten är detsamma. Men med omläsningen kommer möjligheten att se lite längre in i texten och upptäcka sådant som man först inte upptäckte. Man är också en annan efter att ha läst boken en första gång, boken kan ha påverkat och gett nya tankar och gör en till en annan. Mycket påverkar boken. Det egna livet kan ha förändrats vilket gör uppmärksamheten annorlunda. Det man vill ha förklaringar till i livet kan plötsligt dyka upp som en mening i boken. Nåja, detta är mina tankar.

Jonathan Franzen skriver i förordet om sin läsning och omläsning:

  1. Första gången Franzen läser boken är 1991 och han blir förälskad i den.
  2. Andra gången berättar boken för Franzen hur han verkligen ska leva sitt liv.
  3. Tredje gången uppmärksammar Franzen hur karaktärerna berättar om sin förnekelse och ger exempel på meningar som synliggör förnekelse.
  4. Fjärde gången hoppas Franzen på svar, vilket svar som helst tycks det mig men finner att läsningen ger honom fler frågor än svar.
  5. Sen kommer ytterligare omläsningar i form av återkommande kortläsningar ”I continued to dip in and out of Desperate Characters” för att återvända till bland annat skönheten i språket. För att slutligen läsa om den igen för att finna romanen ny och okänd för honom. Han har nu läst den minst ”half a dozen times” för att finna att varenda rad i boken är viktig och betydelsebärande.

Jag tänker på alla de böcker jag har läst om. Fler som barn än de jag läser om som vuxen. Jag har läst några böcker mer än 250 gånger och tror mig kunna dem utan och innan för att upptäcka något som jag varit blind för. Som tolvåring kunde jag läsa Fogelströms böcker Mina drömmar stad och de övriga. Jag grät på samma sidor varenda gång. Det fortsätter att förvåna mig. Och nej, jag vågar inte läsa om Mina drömmars stad. Den läsupplevelsen var så stark och jag vill behålla den som jag lämnade den boken en gång.

Av Anne-Marie Körling