Hopp

– Jag önskar mig Sunnanäng och Krigsdagböckerna, säger tjugoåringen.

Vi fikar på ett litet café. Kaviarmackan som jag precis köpt är gjord av marsipan och är en motsägelse i sig. Den salta tanken av kaviar och den söta smaken av marsipan går inte att få ihop.

– Astrid skrev mycket om mat i krigsdagböckerna, sa jag.

Det är som om vi två har gjort Astrid till vår vän. Vi talar om henne som vore hon en gemensam släkting. Kanske är hon det. Man får lite barndom när man läser hennes berättelser. Både sin egen och den hon beskriver i sagorna. Och kanske är det ensamheten som är så viktig att läsa om. Att barn kan känna sig ensamma.

På kvällen slår jag upp Sunnanäng. Jag köpte den nyligen i en barnbokhandel i Ystad. Marit Törnqvist illustrationer är kraftfulla. Redan björkskogen och den kalla snön och de två små barnen som nästan smälter in i den gråvita världen berättar om behovet av värme, mat och gemenskap. Björkarna är höga och jag tänker att de representerar vuxenvärlden som inte längre ser det vuxna kan se. Barnen! Den första illustrationen är en kontrast till omslagets grönska. På omslaget är barnen mitt ibland något paradisiskt vackert; det gröna, de andra barnen och den färgrika grönskan och det spröda vårljuset. Deras kläder röda. Det är som vi får öppna boken för en egen vandring. Genom kylan av ensamhet och ut i gemenskapen som kan vänta oss. Om inte så genom bokens varma armar om oss människor. Och mörkret och ljuset slår in över sidorna och berättelsen. Barkbåtarna finns i sagan och i hoppet om vad barn ska få göra och mörkret som kommer med att de inte får eller kan, sorgen över en död förälder och mörkret som kommer med att inte bli betraktad som ett barn med specifika behov utan som någon man kan krama arbetskraft ur. En berättelse om det som finns och ska finnas men om det mörker som lägger sig över. I fattigdomens dagar, en gång för länge sedan.

Kanske är sagan inte så långt ifrån oss? Fattigdom kan betyda så många saker. Brist på vänner, brist på vuxna, brist på ljusglimtar när proven ligger framför oss och världen ser så dyster ut och när krigen vänder sina ansikten bort från barnen och det behövliga hoppet? Kanske handlar det om den andra sidan av myntet? Att upptäcka något i livet som liknar den gröna oas som vi kan öppna inom oss själva.

Jag ser in i de unga ögonen. Jag ser livet i dem. Mötet med glimten. Leendet som spricker upp i mörkret. Och marsipanmackan som får oss att leka lite med verkligheten.

Av Anne-Marie Körling

 

 

Att hålla inne med bokens handling

”Det dummaste man kan göra när man vill tipsa om en bra bok är att berätta handlingen. Det är ju väldigt sällan den som gör en bok bra; snarare skrämmer man bort läsare som tycker det låter fruktansvärt tråkigt med andra världskrigsminnen (som finns med i Elly Griffiths senaste) eller seriemördare (som i Karin Slaughters nya, en av mina favoriter i år). Ändå återberättar nästan alla av oss handlingen när vi ska rekommendera något riktigt bra.”

Ja, så berättar Lotta Olsson i Dagens Nyheter 20 december 2015 och så får vi en mängd tips av Lotta Olssons tips om spännande läsning

Åh, så vackra illustrationer

– Men åh, sa den jag visade illustrationen för. Men åh så fin bild.

Vi tittar i ”Skorstensjul” av Mårten Sandén och Lina Bodén. Det är den 19:e december och vi öppnar boken på sidan med kapitel 19. Och ja, det är en konstupplevelse att se in i bokens illustrationer. De berättar! Denna omsorg om barnboken. Denna konstupplevelse den bjuder på. Både i text och bild.  Vi börjar dagen med läsupplevelsen och lånar ord av Gunilla Brodrej:

”Att läsa den här boken är som tomtebloss för ögonen och julmust för själen.”

 

”Sagornas stickbok” och namnen på kapitlen

Jag brukar läsa namnen på kapitlen noggrant i alla böcker jag tittar i. Jag funderar över hur man satt dem och vad de gör med mitt intresse. Ofta listar jag kapitlen genom att skriva av dem. Då upptäcker jag mönster. Kanske kan det vara så att författaren har valt att ha tre ord i varje rubrik eller att vissa rubriker hör ihop på ett finurligt sätt. Hur som helst så kittlar de på olika sätt med sitt efterföljande innehåll. Jag föll pladask då jag läste innehållsförteckningen i ”Sagornas stickbok” av Celia B Dackenberg:

  • Det var en gång en liten kofta
  • Pappan, katten och flickan i den röda klänningen
  • Ängsull och blomster
  • Ränderna går aldrig ur
  • Mammans hus och Mymlans blus
  • Ylle mellan raderna
  • T som i tröja
  • Trädgårdskoftan och stormtröjan
  • Estlandsvantar och Bullerbytröjor
  • Hurra för raggsockan!
  • Superhjältinna med korviga strumpor
  • Sagofastern med stickstrumpan
  • Luvan och äventyret
  • Rosenvantarna från Frostmofjället
  • Bilderbokens mamma
  • Magiska nystan
  • Vem tog nystanet?
  • med flera

När jag läser rubrikerna kan jag fundera över vilka barnböcker som hör samman med dem. Kanske delar jag litteraturen med författaren till boken, kanske får jag upptäcka böcker jag inte läst, kanske upptäcker jag att jag har andra bokval att lägga till.

Hur som helst – när vi läser och funderar över våra vänner i litteraturen – kan vi  gör det kan vi fundera över vilka kläder som kommer med dem vi läser om – och vill vi – kan vi pröva att skapa dem.

Av Anne-Marie Körling

”Språket är så vackert och jag blir så rädd”

– Du vet, språket är så vackert i boken och jag har inte ett sådant vackert språk själv. Först blev jag rädd och tänkte hela tiden på att det var ett vackert språk och inte ett språk jag själv hade. Sen läste jag vidare och då grep handlingen tag i mig och sen tänkte jag inte mer på språket utan jag var helt inne i det jag läste. Jag har tänkt på det där med rädslan. Varför blir man så rädd?

– Det viktigaste är nog att vi fortsätter att läsa. Att vi vågar vara rädda utan att låta rädslan ta överhanden. Språket kryper närmare oss under tiden vi läser och ju mer vi läser desto mer gör historien sig påmind. Vi måste vara modiga då vi läser. Det är som att möta något okänt. Efter två kapitel är det inte längre så. Då är vi vänner med texten och vågar vara där. Då är vi i samma språk som vi först var rädda för. Då blir det språket vårt gemensamma. Det vi läser och det vi får läsa blir något för oss. Utan att vi tänker på det.

Ja, så svarade jag.

Läsfrämjande ord och med dem läsfrämjande frågor

Liten ordlista för läsfrämjande:

  • gynna
  • underlätta
  • uppmuntra
  • stimulera
  • glädje
  • lust
  • läsupplevelse
  • generositet
  • högläsning
  • utgivning
  • aktivitet
  • intention
  • lässamtal
  • bibliotek
  • tillgängliggöra

Det finns fler ord. Ibland kan det vara bra att gå igenom ordlistan och ta orden till sig. Med orden kommer frågorna:

  • Hur har jag bidragit till att stimulera barn och unga att läsa eller upptäcka litteratur?
  • På vilket sätt lät jag barnen upptäcka biblioteket?
  • Hur gör jag böckerna tillgängliga för de som ännu inte läser?
  • På vilket sätt har jag underlättat för barnet att läsa?

Jag har utgått från ”Med läsning som mål. Om metoder och forskning på det läsfrämjande området.”  Kulturrådets skriftserie 2015:3. Det fina är att den går att ladda ned. Gör det!

Åh dessa barnboksföräldrar

Jag läste för barnet. Om Alfons. Barnet tyckte om Alfons. Blev glad i hela kroppen.  Sedan läste jag för barnen. Vi tyckte alla om Alfons. Barnen växte om Alfons och jag växlade perspektiv. Jag tycker om Alfons men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på mitt eget föräldraskap har blicken följt Alfons Åbergs pappa. Jag tycker om pappan. Jag tänker att jag kanske är lite som pappan. Ibland lite disträ. Vill vara en stund för mig själv. Läsa tidning. Njuta lite lugn och ro när alla matvaror är där de ska vara. Humma lite medhummande åt det som barnet säger, berättar eller pratar om. Låna ut hammare och säga att det blir bra för att sedan upptäcka att jag sagt ja till lite mer än jag borde. Men, men. Alfons pappa kan och då kan jag. Och när Mumintrollens mamma packar för familjens utflykt då ler jag stort, stort åt omsorgen eftersom hon packar för alla eventuella händelser. Eller när Mimmi (En ettas dagbok av Viveca Sundsvall)  sent på kvällen ropar åt sin mamma att alla barn ska ha med sig lussebullar nästa dag och den där känslan som infinner sig i att man måste, vill och ska vara en god förälder och när bokens text låter mig veta att mamman bakar in på sena natten för att det ska bli bullar åt det egna barnet.

Det är skönt att spegla sig i andra föräldrar, också de tecknade och de påhittade. Låna lite av dem, stanna upp och inte rusa iväg. Inte bli arg så det ryker för att den egna orken eller tjatet gör något med en. Att man inte kan hålla sin irritation. Som när klockan går olika i våra liv. Barnet i sin tid. Jag i min. Vi måste skynda för att vi måste till dagis och skola. I själva verket också till jobbet och arbetet. Och när jag tänker på föräldrarna i böckerna så tänker jag att jag aldrig någonsin jagat iväg något av barnen in i en snickarboa. Vi hade ingen sådan. Men lika arg som Emils pappa kunde jag bli. Emilpappaaaaaaaaaarg! Lika mild och fundersam som mamma Alma kunde jag också vara. Stå vid mina barns sängar och se hur deras små kinder såg så där varma ut som sömn och täcke gör med barns kinder. Och all den kärlek som bultar i föräldrahjärtat kunde jag dela med Ronja Rövardotters mamma. Och så nynnande jag en sång.

Numera är jag farmor. Nu gluttar jag lite extra på hur en farmor är när hon är med Alfons. Det här gör läsningen spännande för mig, ett nytt perspektiv. Och boken jag läste för mina egna barn, det vällästa exemplaren ger mig nya infallsvinklar. Sen skrattar jag på samma ställen som jag skrattade för trettio år sedan. Älskade, älskade barnbok.

Av Anne-Marie Körling

Lässamtal på ett café

Boken låg uppslagen intill tallriken. Mannen åt potatis och berättelser. Jag frågade om boken han läste. Han visade omslaget och sa:

– Jag läser mycket.

Han fortsatte läsa. En spännande bok.

Jag minns en annan gång jag frågade läsaren om läsningen. En kvinna satt alldeles försjunken i en bok. Hon var bortom kontakt. Jag tänkte att den boken ville jag veta något om. Just en sådan bok ville jag läsa. Jag knackade försiktigt på hennes axel och frågade:

– Vad läser du?

Hon vaknade upp till nutiden och just där vi båda fanns, på ett café i Edinburgh.  Hon berättade att boken kunde hon inte slita sig från. Och så berättade hon om boken. En person intill oss blev så nyfiken på det vi pratade om så plötsligt var vi tre i ett samtal om läsning. Vi talade engagerat och ställde nyfikna frågor om böckerna vi läst och ytterligare en person flikade in något i samtalet. Det slutade med att servitrisen också deltog och när hela fiket var engagerat i läsfrågor, böckernas världar och vad vi läser kom till slut kocken ut.

På vägen hem slog det mig att jag glömt fråga om boken. Den jag ville köpa. Den jag ville läsa.

Anne-Marie Körling