Fyraåringen om böckerna

På biblioteket hittade jag en liten fyraårig kille som var på väg hem med sin mamma och en trave böcker. Jag frågade vilken bok jag skulle läsa och fyraåringen pekade på boken om mumintrollet. Den skulle jag läsa! När jag tittade på hans böcker ville han ordna med dem och lade dem noga intill varandra. Jag tänkte på detta ordnande. Vi gör ordnar och barn ordnar också. När de låg där i ordning började fyraåringen räkna böckerna. Pekfingret på varje bok

– En, två, tre, fyra, fem, sex.

Han tittade upp. Glad.

Sex olika böcker i en fyraårings väska. Och en högläsande förälder. Och en kommunsatsning på läsfrämjande för alla och envar.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Rektorns brev om läsning och berättande

Genom twitter jag fick jag kontakt med rektorn. Jag skrev och frågade om rektorn kunde berätta om läsande och högläsande. Här är rektorns brev om läsning och berättande:

 

Hej Anne-Marie!

Tack för att du vill höra mina tankar om läsning. Mina tankar om läsning är samma som mina tankar om berättelser och berättande. Att få berätta om vad jag tycker och tänker har fått mig att hamna i många minnen. Det är då berättelserna och känslorna som blir tydliga för mig, men även doften av en del böcker, temperaturen i rummet och vilket väder det var ute.

Jag har inget minne av hur jag lärde mig läsa, ibland känns det som att jag alltid har kunnat det. Så är det naturligtvis inte, det måste ha kommit någon gång. När jag var barn, två till fem år, hade jag det så bra eftersom min mormor och farmor passade mig när mina föräldrar var på jobbet. Jag minns att de alltid läste för mig till förmiddagskaffet – ibland läste de Bamse och väldigt ofta min favoritbok som barn – Patriks snabbverkstad. Då Patriks snabbverkstad handlar om en pojke och hans farmor var det ofta min farmor just, som läste den för mig. Jag vet att både farmor och mormor hjälpte mig att följa med i texten, så att jag visste var de var hela tiden. Det känns som att läsningen kom till mig under de stunderna.

Jag tycker mycket om berättelser och har alltid gjort. Historier skapar bilder i huvudet på människor och får dem att slappna av. När vi har möten av olika slag på skolan har jag som mål att berätta en historia varje gång. Ibland är den självupplevd och ibland är den skriven av någon annan. För mig handlar berättelser om att fly verkligheten och samtidigt förstärka och förtydliga den. En berättelse kan berätta en sanning på ett annat sätt än det är möjligt att säga det rakt ut. Från början handlar det om att jag trivs i en berättande tradition. Min farfar berättade alltid historier, min pappa likaså. Även min mormor var full av berättelser och historier. Nu pratar jag ofta med mina barn om att samla på händelser de varit med om, för att de ska ha historier att berätta.

Berättelserna har alltid varit viktiga – både när jag var lärare och nu när jag är rektor. Målet är att hitta en historia som passar det samlingen ska handla om, då hamnar vi i rätt tankebanor direkt. När jag arbetade med ungdomar var berättelser ofta ett sätt för mig att starta lektionen på, att fånga intresset eller att få dem att lämna det som hänt på rasten. Hittar jag inte en historia som passar, är min upplevelse att det alltid passar med en berättelse. Det skapar en bra gemenskap att skratta, eller beröras av något tillsammans.

På skolan har eleverna en bokklubb. Jag har blivit inbjuden till denna. Där blev jag intervjuad om en bok jag tycker om, hur läsning påverkar mig, vad jag läser nu och vad jag läst tidigare, om jag har favoritord och favoritmeningar. På något sätt hänger allt ihop – när jag får möjlighet att prata med elever, oavsett om det är genom en inbjudan till en bokklubb, på raster eller på lektion, vill jag vara med och skapa bilder via historier och berättelser. Bilderna skapar nya historier och minnen. Utan historier, berättelser och minnen skulle mitt liv bli rätt torftigt och jag tror att det är så för många. Det händer relativt ofta att elever ber mig komma till sin klass och berätta något. Att de frågar, att de vill träffas och att de vill lyssna gör mig väldigt glad. För mig betyder det att de tycker om bilderna det skapar. För mig, egoistiskt, betyder det också att de tycker om mitt sätt att berätta och läsa. Bekräftelse är en drog som är svår att vänja sig av med… Det betyder också att jag får tillfällen att föra in tankar om värderingar och människosyn i eleverna på ett trevligt och otvunget sätt. Jag får ta del av elevernas berättelser och litterära upplevelser. Det handlar därför om respekt mellan åldrarna. Även om vi inte läser samma saker påverkar det vi läser oss själva och därmed varandra när vi lyssnar.

Jag älskar att läsa högt! När mina egna barn var små läste vi föräldrar högt för dem varje dag. Nu är de en bra bit upp i tonåren, men det händer att jag läser för dem ibland ändå – inte alls lika ofta, men det händer. Senast bad min dotter mig att läsa några sidor i en bok hon hade som läsuppgift i skolan. Hon tyckte inte att den gav henne så mycket när hon läste själv. Anledningen var att det var ett deckartema och hon trivs inte i deckargenren. Att få hoppa in mitt i en bok och läsa ett par kapitel gav oss en kväll av diskussioner kring hur man skriver för att uppnå vissa känslor och hur hon hade föredragit att författaren använda språket för att min dotter skulle ha fångats av boken på ett annat sätt.

Att vuxna läser för barn skapar tillfällen till samtal. Jag känner mig också säker på att det skapar både gemenskap och trygghet. Att höra en vuxen röst läsa i lugn och ro skapar band som håller länge. Nu läser mina barn en hel del själva och vi köper gärna böcker till varandra i födelsedagspresent eller julklapp. Ibland byter vi böcker, men ofta har vi en nyfikenhet för varandras böcker och låter varandra berätta om det som lästs. I julas gav ett av mina barn mig en bok av en soldat i andra världskriget. Soldaten skrev dagbok fram till ett år innan han omkom. Vi hade fantastiska diskussioner om dagböcker, krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet tack vare julklappen. Dessa samtal hade vi kanske inte alls haft om jag inte fått boken. Att vuxna läser tyst själva, men visar att de läser påverkar också barn med andra ord. Samtidigt handlar det om det rent mänskliga – att lyssna och att vara nyfikna på varandra.

Jag önskar ibland att jag hade fler svar än jag har. Därför tror jag inte att jag har de stora tankarna om hur en människa börjar läsa, men jag har tankar. Jag vet att jag vill att mina egna barn och de elever jag träffar ska bära med sig en berättande och läsande tradition. När min son var barn hade han en lärare som hade förmågan att alltid träffa rätt när hon gav honom läsläxa. Nu är det många år sedan, men vi skrattar fortfarande åt böckerna om Palles pappa. Vi låg på köksgolvet och skrattade så tårarna rann åt historierna han läste högt för oss. Vill vi få barn att läsa måste vi lyssna på det de läser. Vill vi få barn att berätta måste vi lyssna på det de berättar. Gör vi det kommer vi att få höra många fantastiska berättelser och dela många känslor.

Med vänlig hälsning Patrik

Detta om nyttan att läsa

Jag tycker inte om böcker om grodor eller hundar, men jag tycker om böcker om blommor.

Eleonore, 4 år, Barn- och ungdomsbokskatalogen 2016/17

Vi talar ofta om nyttan av att läsa.  Nytta förklaras i ordboken med ”något som har fördelaktig, kvarstående verkan på visst område”. Med de orden skulle vi kunna tala om nyttan att verka som läsfrämjare och fundera över vad som gör att barn och unga läser efter att ha träffat oss. Och om inte, undersöka varför?

Den långsiktiga effekten av det läsfrämjande arbetet är att möjliggöra för barn och unga att bli läsare. Det handlar såväl om läsförmåga, dvs att kunna läsa, som att de fortsätter ges möjlighet att fortsätta att läsa och att de slutligen kommer till den punkt där de självmant läser och uppskattar att läsa. För att det är roligt och viktigt för läsaren. Hur vi gör detta kan bland annat handla om att läsa högt ur böcker barn och unga inte ännu kan läsa på egen hand som att värdera den fria läsning positivt.

I kunskapsöversikten Med läsning som mål skriver litteraturvetare Jonas Andersson om detta:

Att läsning förklaras ”nyttig” uppfattas ofta som att den reduceras till att vara enbart nyttig. Men att en verksamhet för med sig ”nytta”, utesluter inte att den har ett värde i sig själv. Detta gäller inom parentes sagt inte bara litteraturen, utan all kulturutövning. Som idéhistorikern David Karlsson (2010) påpekat bygger frågan om kulturen har ett egenvärde eller är nyttig på en falsk motsättning. Det handlar inte om antingen eller. En uppdelning mellan autoteliska och instrumentella kulturer kan verka klargörande, men riskerar samtidigt att överskugga det faktum att kulturella verksamheter och både har ett egenvärde och ett instrumentellt nyttovärde. Sålunda ligger det inget motsägelsefullt i att betrakta litteraturläsning som en verksamhet med egenvärde, samtidigt som man ger det ytterligare legitimitet genom att hänvisa till exempelvis läsningens goda utbildningsmässiga och samhälleliga effekter. En nyttoeffekt av litteraturläsning i form av exempelvis ökad läsfärdighet är dessutom i sin tur ett instrument och en förutsättning för att bland annat kunna ta del av litteraturens eventuella egenvärde.

Att extensiv, fri läsning kan ha goda effekter på språkutveckling är känt sedan länge. I en avhandling om frivillig läsning hos elever i grund- och gymnasieskolan redogör exempelvis Du Toit (2004) för forskning som påvisat positiva effekter av fri läsning såsom utökad vokabulär, förbättrad skrivförmåga, bättre resultat på lästester och mer positiva attityder till läsning överlag.

Ur Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3

Jag intervjuade en femtonåring för några månader sedan. Detta är elevens berättelse om att läsa i skolan:

Man säger ju att ungdomar inte läser men då tycker jag att man ska låta ungdomar läsa och att det ska få vara roligt att läsa. Vi ska få läsa mer skönlitteratur  och inte mindre. Det är jättekul att läsa men det kan man bara lära sig genom att läsa. Det är till och med så att det blir roligare och roligare ju mer man läser och ju äldre man blir för man lär känna författarna och kan känna igen hur de skriver och vad de skriver om.

Ur Körling: Ovan trädtopparna, 2016

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

Läsfrämjarintervju med bokbussbibliotekarien

Körling frågar bibliotekarien Johanna Vestfält, Krokom 

Hur är det att vara bibliotekarie?

Jag fick frågan förra veckan av en person som själv beskrev sitt arbete som ensidigt, ostimulerande och tråkigt. Stackare! Mitt svar på samma fråga är det motsatta! Det är mångsidigt (jag får hjälpa läsovana barn att hitta en spännande bok, se till att nyanlända har böcker på lättläst svenska, hjälpa studenter att få sin kursbok och lära elever att använda Legyms) stimulerande (tänk att få vara med och bidra till mer läsning!) utvecklande (det finns så mycket mer för mig att lära!)

 

Bokbussen – vad innebär arbetet?

Vi möter många låntagare varje månad, alltifrån elever på en liten skola till pensionärer som slutat köra bil och därmed inte tar sig till närmaste filial. På bokbussen blir kontakten med låntagarna ofta mer personlig än på kommunbiblioteket. Och det är ett mycket socialt arbete. En del glömmer bort att låna för att den månatliga pratstunden med oss är minst lika viktig.

Bokbussen är också väldigt viktig för kommunens elever. De flesta skolor saknar skolbibliotek och för dem är bokbussen det enda bibliotek de besöker under en månad.

Vi lyfter många böcker, tipsar om många böcker och lånar ut många böcker på vår buss.

 

Vad lär du dig om läsarnas intresse?

Det är klart att jag lär känna människors läsintresse och ofta prickar rätt med det vi tar med oss på bussen. Om jag får frågan om en viss genre, brukar jag ta med mig fler i samma och skylta med eller visa för låntagaren. På så sätt kanske låntagaren hittar något mer som hen inte räknat med. Men jag blir stundom påmind om att det inte alltid går att veta vad någon annan tycker om. Därför är det viktigt att tänka brett.

 

Hur förbereder du dig?

På de skolor vi besöker lånas det ut mycket böcker. Det kräver en hel del förarbete av oss. Vi måste ha med oss tillräckligt och fyller därför hyllorna men också backar som vi har på golvet. Vi behöver också ha ett hum om vilka åldersgrupper vi ska träffa. Och inte minst försöker vi att sprida nyinköpta böcker till alla skolturer så att det blir en bra fördelning av det nya.

Hur ser du landskapen förändras, årstiderna?

Landskapets skiftningar märker vi väl. Det går en månad mellan varje tur och mycket kan ha hänt däremellan. Detta är också något vi ofta kommenterar. Om solen skiner och fåglarna kvittrar en vårvinterdag, kan vi visserligen inte höra kvittret och skulle kanske helt av allt vilja sitta och njuta på en fjälltopp, men uppskattar ändå solljuset genom bussfönstret. Och nästa sväng kanske snön är helt borta. Då pratar vi om det. Jag tycker om att uppmärksamma dessa förändringar, att notera dem.

Hur handskas man med läsarnas lite mer privata val av böcker?

På ett större bibliotek med självbetjäning kan du vara helt anonym om du så önskar. På en bokbuss utan självbetjäning ska varje titel scannas av oss. Detta kan vara bokbussens nackdel.

Jag kommenterar aldrig valet av bok när låntagaren kommer till min lånedisk. Det är ett sätt för mig att visa respekt.

Vilka böcker skulle du önska fanns i bokbussen?

Jag önskar att vi hade en hel avdelning med böcker på andra språk än svenska. Alltfler frågar efter sådana och vi tar med oss från huvudbiblioteket efter behov. Men redan till hösten kommer min önskan att uppfyllas: Vi får en ny bokbuss och kommer att ha en flerspråksavdelning då.

Jag önskar också att vi alltid hade del 1 av alla fantasyserier för barn. De är alltid utlånade men ack så viktiga!

Hur många böcker innehåller er buss?

Ca 2000

Vilka böcker lägger ni fram och hur gör ni era val?

För oss gäller det att ha med sig det vi tror passar för dagen. Med erfarenhet anar vi ungefär vad som faller låntagarna på läppen men det är klart att vi inte säkert kan veta. Jag tycker det är viktigt att både vara följsam (dvs att skylta med säkra kort) och utmana smakerna lite, (t.ex. med serieromaner som inte lånas av så många hos oss… än!). Om jag har snappat upp att en elev tycker om att läsa om superhjältar, brukar jag ta med mig flera sådana och föreslå, eller lägga fram i hyllan.

 Vad förvånar dig i ditt arbete?

Jag förvånas ständigt över hur fort veckorna går. Det händer ofta att jag och min kollega undrar om vi åkt till fel ort… vi var ju här bara för nån vecka sedan! Kanske är det för att det är så roligt som det går fort, jag vet inte!

 Hur upplever du ditt arbete?

Förutom mångsidigt, stimulerande och utvecklande är mitt arbete viktigt, eftersom det innebär en möjlighet att påverka. Jag kan med mitt arbete se till att det finns böcker som passar alla i våra hyllor, åtminstone sträva efter det. Jag kan tillgängliggöra läsning på olika sätt (läsning med öronen, ögonen eller fingertopparna). Jag kan lyfta fram normbrytande böcker. Med rätt bok kan jag som förmedlare av litteratur faktiskt öppna dörrar och förändra.

 

Tack för intervjun. Hej HOPP! 

Till frukost: Två bilderböcker, en macka och svart kaffe

Svart kaffe. Obligatoriskt. Macka inte. Men en bok till frukost tillhör det uppvaknande jag behöver. Idag läste jag Eva Staaf och Emma AdBåges bok Tilly som trodde att … Den köpte jag för att bokhandlaren skrivit en liten fin berättelse om boken och vips var den köpt. Den andra boken jag läste till kaffesörplandet var Andreas Palmaer och Ingela P Arrhenius Hamstern är borta! och den fick mig att sätta kaffet i halsen. Min hamster försvann en gång då jag var nio år. Som jag letade! Som jag letade! Den återfanns tre dagar senare av en hund.

Frid och fröjd och god frukost.

Hej HOPP,

Anne-Marie

 

Frida Hyvönen om Roald Dahls häxorna

Söndagsintervjun i P1 lyssnar jag noggrant till. Ofta är det barndoms-skildringarna som fångar mitt intresse. Händelser som banat vägen för något eller som format eller på något annat sätt bidragit till livsberättelserna och hur vägarna skapats och stigarna från eller till har mejslats fram. Jag antecknar och lyssnar. Denna söndag intervjuar Martin Wicklin den prisbelönta musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen.

Det är fint att lyssna till hur barndomsrummet såg ut med sina prång och vinden med sitt äventyrliga sågspån och damm. Och mammans högläsning ur Roald Dahls Häxorna och de frågor som väcktes hos den lilla Frida en gång för länge sedan. Och musiken som ett sätt att umgås och att göra något tillsammans i familjen med ett piano centralt i rummet. Att hitta på något för att kommunicera med varandra. Att hänga med kompisar handlade om att fnissa och skratta så man kissar på sig.

Jag tänker på att berättelserna, högläsningen, kan vara i centrum för gemenskapen. Och skrattet som kommer ur dem. Skönt häng helt enkelt.

Läsrapport från biblioteksrasten

Läraren skickar en hälsning via mail. Och jag vill dela det med flera. Det handlar om biblioteksrasten:

Biblioteksrasten idag:
– Jag älskar Rolf!
(Om Rolfböckerna. Elev i 1:an)
– Vilken tur att det är biblioteksrast just på onsdagar! (Elev i 4:an, som alltid kommer och tränar på engelska glosor).
– Jag står här och läser på alla böckerna på baksidan, tills jag hittar en jag vill läsa.
(Elev i 2:an, står vi boksnurran.)
Och i soffan sitter en elev uppkrupen under hela biblioteksrasten och lyssnar på boken ”De två tornen” av Tolkien i sin legimus-app.

Hej HOPP!

Elevernas läsfrågor och skolchefens lässvar

Att satsa på att stimulera läsintresse kan betyda att barn får ställa frågor om läsning och vad vuxna läser. Det har eleverna i årskurs ett gjort. De skrev ett brev till Barn- och utbildningschefen Magnus Wetterqvist för att berätta om klassens läsning och fråga om vad en chef läser. Jag fick ta del av svaret och fick också lov att publicera det här. Så här svarade  skolchefen Magnus Wetterqvist, Mullsjö kommun, på eleverna mail:

Hej alla elever i 1 ABC!

Vad härligt att se och höra att ni tycker det är så roligt att låna och läsa böcker. Ni undrar vad jag gillar för böcker? Jag tycker om olika typer av böcker. Just nu läser jag en bok som handlar om en man som var premiärminister i England för många år sedan. Han hette Winston Churchill. Han dog när jag var 6 år gammal och jag tittade på hans begravning på TV och har sedan dess varit intresserad av honom. Han var bl.a. en jätteduktig talare och konstnär.

När det gäller barnböcker älskar jag Karlsson på taket och Emil i Lönneberga av Astrid Lindgren. De har varit mina favoriter sedan jag själv lärde mig att läsa. Jag tycker om texter som beskriver vanliga människor med humor och värme. Jag tycker också om att man leker med orden genom att t.ex. rimma.

En annan härlig sak med att läsa är att man kan fantisera hur t.ex. människor som böckerna handlar om ser ut. Ibland blir man nästan lite besviken när man ser en film som bygger på en bok för det ser inte alls ut som man hade tänkt sig.

Hoppas ni nu får många härliga upplevelser med de böcker ni har lånat!

Med vänlig hälsning, Magnus Wetterqvist,

Barn och utbildningschef Mullsjö Kommun

Från en kille till en annan

I en bokhandel i Edinburgh stod en kille bland barn- och ungdomsböckerna. Han letade bland sina favoritböcker. Jag frågade honom om vilken bok han skulle rekommendera mig att läsa. Han tog genast fram en av sina favoriter. Jag köpte den.

För några dagar sedan lämnade jag den vidare till en kille jag mötte i en trappuppgång. Från en kille till en annan. Killen i bokhandeln blev glad över att få tala om de böcker han gillade och killen i trappuppgången blev glad över att få en bok som han gillade.

Vad läser ni? frågade jag

Körling fotograferar 2017

– Vad läser ni, frågar jag.

– Vi läser ”Mitt bland stjärnorna”! berättar föräldern. Och boken är så fin, ger mig så många tankar, berör mig så, filosofisk bok detta. Tänk, att det är en bok för barn och så tycker jag så mycket om den. Tur att man har barn.

Föräldern älskar boken för sin egen del. Barnen älskar också boken föräldern läser. Det hör nog ihop.