Om boken får vara med!

Ison När jag inte hade nått

Idag var jag på utbildning. Under varje rast satt jag och läste. Min bok låg framme på bordet under lektionerna. Så fort jag fick en möjlighet läste jag.

Vi var fjorton i rummet. Av fjorton personer kom tre att aktivt fråga om boken. Två fotograferade av den för att kanske läsa den.

Jag tycker om den egna aktiviteten kring boken. Att jag läser är min alldeles egna aktivitet. De två som frågade var aktiva att fråga. De som fotograferade av bokens omslag var också aktiva. Och den som försiktigt frågade om det var kurslitteratur var också aktiv. Allt sån´t skapar boken om boken får vara med.

Av Anne-Marie Körling

 

”Unputdownable” och vänliga bokhandlare

Körling fotograferar 2016Lässkyltar Körling fotograferar 2016LässkyltarLässkyltarLässkyltarLässkyltar

Går alltid in i bokhandeln varhelst jag är. Läser av boktitlarna och skyltarna. Läser av miljön och hur böckerna läggs fram och med vilken omsorg. Ibland frågar jag bokhandlare om bokhandeln. Eller var jag hittar boken jag inte hittar.

Jag läser på hemsidor att bokhandlarna är synnerligen vänliga och det är vänliga ögon jag ser in i då jag frågar om boken. Jag tänker att det är bra att veta att bokhandlarna är vänliga för bokfrågor kan vara besvärliga. Man kan ha glömt titeln och behöver många minuter för att berätta vad man tror att boken man söker ska handla om. Och hoppas att bokhandlaren kan klura ut vilken bok det är man så gåtfullt berättar om. Eller så vill man berätta lite om boken man tänker köpa för att man är så spänd på att få läsa den. Det är fint när bokhandlarna är vänliga och tålmodiga.

Nyss frågade jag om en bok jag inte fann för att se bokhandlaren försvinna in till uppackningen för att hämta den. Sen talade vi om boken vi hade mellan oss. Den jag köpte. Den bokhandlaren skulle läsa. Jag undrade så på vilket bord boken jag köpte skulle ha legat och jag tänkte på vilken skylt som skulle omsluta den. Jag tror jag skulle lägga den ensam på ett bord, sätta dit en stol och utmana till spontanläsning här och nu. Skylten skulle uppmärksamma den synlige läsarens aktivitet:

”Läsaren har försvunnit i 60-talet och befinner sig nu i en lägenhet där en katt får en avgörande roll. Det är läsaren som gör boken.” 

Av Anne-Marie Körling

Skyltarna är från Waterstones Picadilly samt Hatchards, Picadilly

Högläsningen tillhör boken

– Läser dina barn något, frågade jag föräldern. Jodå, barnen läste. Nja, inte den yngste. Den yngste måste föräldrarna fortfarande högläsa för varje kväll. Men snart så. Det är skönt när de läser själva.

Kanske är det målet att barnen en dag ska bli självständiga läsare så att högläsningen inte längre behövs för att boken ska nå fram. Då när alla läser själva och ingen längre behöver läsa högt. Jag tänker på de två tonåringar jag hade på var sin sida om mig, som kurade ihop och bad att jag skulle läsa något för dom. Helst en saga från den tid då de var små. Och jag kunde att ana tonårstiden var för krävande och läxhögarna för höga och en flykt in i barndomens tid då gemenskapen kom i närhet och högläsning. Så mycket närhet som kommer kring en bok. Jag har läst för många tonåringar. Samma sak gång på gång. Om jag vågar läsa högt för dem vilar de en stund från kravet att vara stora.

Jag minns då fem lärare kom på besök för att följa mig en dag i klassrummet och då högstadieeleverna kom in med stora jackor, kepsar och allmänt skoltrötta attityder för en lektion i ämnet svenska. Eleverna slog sig ned och lyssnade på folksagor och så några bilderböcker vilka vi delade läsning genom. Lärarna upptäckte hur våra samtal om böckerna involverade tonåringarna i samtal om nuet, tonårstiden, kraven och det där kaxiga som man lagt sig till med och som inte fanns då man var liten. Lärarna undrade hur jag vågade läsa barnböcker för killarna på högstadiet. Och jag minns att jag tänkte att killar från högstadiet har närmare till barnet inom sig än till vuxenvärlden de skyndar att erövra. Hur som helst så läste vi allt tillsammans: barnböcker, ungdomsböcker och ja, böcker helt enkelt. Just denna dag var det bilderbok och folksaga. Killarna lyssnade med stillsamma ansikten och blickar som sökte sig långt bortom skolgårdens gräns.

Nej, högläsning hör inte endast till för de som inte kan läsa. Högläsningen tillhör boken. Högläsningen är inte endast för små öron utan för allas öron. Vi är delande och gemensamma. Boken kan fortsätta att bidra till att kontakten mellan oss förtätas.

Av Anne-Marie Körling

”En riktig bok”

Körling fotograferar 2016

Runt skolstarten kom de till bokhandeln. Jag arbetade där ibland. På barnboksavdelningen fanns jag och det var där jag fick frågorna. Kunderna letade helt plötsligt efter ”riktiga” böcker. Barnet de skulle handla till skulle börja i skolan och läsningen skulle nu bli riktig och till det krävdes en riktig bok. Jag visade på en mångfald av illustrerade böcker men dessa avvärjdes som otänkbara. De är inte riktiga. En riktig bok är en bok där textsidorna är utan illustrationer och där texten löper tät från sida till sida. En riktig bok?

Föreställningen om vad en bok är kommer fram i de här små samtalen och synen på de ”oriktiga” böckerna likaså. Kanske är det en oro för det kommande kravet på läsförmåga som gör köparen så selektiv och noggrann. Mitt barnbarn ska börja skolan. Nu väntar den riktiga litteraturen och nu väntar läsförmågan som krävs. Men… kan barnet läsa frågade jag försiktigt. Det kunde inte barnet berättade man men nu var det slut med bilderna och nu var det dags för den löpande texten.

Jag möter det ibland, samma frågor om den där riktiga boken, om det där som kan kallas läsning och betraktas som riktig läsning. Föräldrar som inte vågar låta barnen läsa det som faller barnen in. Frågorna som ställs kring böckerna: Är det ok att han läser kartböcker? Ja, han läser inte så mycket men han läser serier, de räknas väl inte? Ja tänk om han kunde läsa en riktig bok. Och jag tänker på både omsorg om barnens läsbästa och oron för att det inte ska gå vägen.

Jag sålde åtskilliga klassiker under augusti månad. Jag hoppades så att föräldrarna högläste dem för sina blivande läsande barn. Inte att de sattes i händerna på en ensam sjuåring som ännu inte fått ihop bokstäverna till ljud, ord och meningar och därmed skrämmer bort med sitt textomfång. Utmaningarna att läsa kommer med att lära sig läsa och äventyret att läsa kommer med att delta i det en bok kan innehålla och berätta. Om att resa jorden runt i åttio dagar med hela klassen eller tillsammans med föräldern. Det som ges ur böckerna när vi läser dem för de som ska lära sig läsa. Äventyret tillgängligt. Det handlar om att ge en horisont; Detta finns för oss gemensamt idag och en dag längre fram kan du minnas gemenskapen med oss då du läser boken för dig själv.