En läsupplevelse på 90 sekunder

Körling tecknar 2015

Jag har alltid varit nyfiken på hur man får en läsare att bli intresserad av böcker. Då jag vid några tillfällen arbetade i bokhandel förstod jag att det är en komplex sak att intressera för böcker. Läsaren som är i bokhandeln ville inte ha råd i egentlig mening utan ville hellre berätta om det de läst tidigare. Små boksamtal om det lästa var ofta vägen till en ny bok. Det handlar om att börja med den lästa boken eller den bok man lyssnat till på radio eller hört någon annan prata om på teve. Jag har alltid funderat över hur man som läsare blir intresserad av böcker. Som lärare har jag varit nyfiken på hur jag kan bidra till intresse för litteratur och engagera eleverna i läsningen snarare än att tvinga dem.

För många år sedan föreläste jag vid en skola. Innan jag skulle börja ville  skolbibliotekarien säga något. I famnen höll skolbibliotekarien ett tiotal böcker. De var nyinköpta till skolans bibliotek. Böckerna hölls upp och synliggjordes för lärarna. Skolbibliotekarien högläste ur två av böckerna.  Det var inte några långa stycken men man fick en känsla för berättarton, en inblick i bokens persongalleri och fick en händelse att grubbla vidare på. De två böcker ur vilka skolbibliotekarien högläst ur var de böcker lärarna ville låna. Så kan högläsning fungera. Jag bad om ett litet samtal med skolbibliotekarien. Om högläsningens kraft att generöst ge en väg in i litteraturen. Skolbibliotekarien sa att man måste få tid att tala böcker med lärarna. Som sagt, detta var många år sedan.

Tid för samtal om böckerna och en stund för författaren att nå ut genom en förmedlande stämma är en generös väg att ge åtminstone en gnutta inblick av det som finns att läsa. Vi kan och vi bör göra detta till en vardaglig gest till unga och till dem som ännu inte vet vad en bok kan ge och betyda. Jag kallar det ”90 sekunders högläsning”. Vad som kan komma med den är en läsupplevelse – om än kort.

För några månader sedan föreläste jag om hur man kan undervisar ur en endaste bok. Det var en lång föreläsning. Jag introducerade 90 sekunders högläsning för de som var där och bad de som lyssnade att i efterhand tänka om det de fått höra. En lyssnare ropade spontant

– Men… jag fattar inte … så mycket man kan få uppleva av en sådan liten stund. Jag trodde du skämtade men nu vet jag. Så enkelt egentligen.

Det enda som krävs är att man har böcker av olika slag och att man väljer ut stycken att läsa ur. I skolan kan man kalla det mikrolässtund om man vill. Man läser inte hela boken utan man läser ett litet stycke ur en bok. Jag kom under många, många år att börja varje lektion med 90 sekunders högläsning. Jag breddade läsvärlden genom det jag läste. Jag läste faktatexter, telefonkatalogens namn i alfabetisk ordning, dikter och skönlitterära böcker. Jag läste allt möjligt och ur en bredare repertoar än jag annars skulle göra om jag höll mig till barn- och ungdomsböcker. Eleverna visste att inget krävdes av dem. Dessa 90 sekunder var en högläsargåva utan krav.

Varje dag tog jag tio böcker med mig in i klassrummet. Varje lektionsstart inleddes med högläsning. Eleverna kom i tid, ville fort komma in i klassrummet och tystnaden som infann sig handlade om att ge utrymme för det som skulle komma ur boken. Över tid kom frågorna om vilken bok den och den händelsen fanns och över tid kom det egna initiativet att läsa. Då kom eleverna åt sin egen vilja att läsa. Det egna engagemanget som skapar rörelsen in i boken.

Om barn och unga ska läsa och hitta till litteraturen måste litteraturen hitta till de unga. Inte alla unga får uppleva sig upphittade av en bok. Det betyder att vi måste ge. Och det utan krav. Boken gör oftast arbetet när den väl får möta unga lyssnare. Över tid lär sig barn och unga att inget krävs av dem annat än att lyssna. Och det gör att de kan komma åt sin egen vilja att läsa för att nyfikenhet är väckt och inte stillad. När barn och unga frågar efter boken jag läst ur berättar jag precis så mycket som de vill veta, oftast vilken bok det är och författarens namn. Jag avvaktar deras följdfrågor.

– Finns den i biblioteket?

– Du får fråga.

Jag lånar inte boken åt eleven. Hela vägen till boken ska kantas av elevens vilja att nå den. Och att hindra mig från att göra jobbet åt eleven är det svåraste jag vet. Jag vill ju så gärna! Men min vilja måste jag hålla på varsam låga.

Jag tittar i boktraven jag har med mig. Hittar ett stycke jag vill läsa. Läser igenom tyst för mig själv. Hittar rösten som ska lyfta berättelsen till de som ska få höra. Jag vill verka för den generositet som kommer med att dela med sig av det man kan. Jag tycker om att läsa.

Körling ritar 2014

Av Anne-Marie Körling

 

Tänkte ge boken en chans

En ung kille sitter och läser på tunnelbanestationen. Jag blir nyfiken. Det händer inte så ofta att unga människor läser på tunnelbanestationer. Som alltid måste jag fråga. Jag frågar om boken han läser. Det visar sig vara en julklappsbok. Läsaren som läser julklappsboken ser sig inte som någon läsare egentligen. Men den här boken hade lockat honom att läsa.

– Varför tror du gör att du läser den? frågar jag.

– Tänkte ge boken en chans. Jag är inte någon läsare egentligen. Men när jag fick den så tänkte jag att … och nu har jag snart läst ut den.

Som av en händelse har boken mött läsaren och omvänt. Jag frågar om hur man ska få unga killar att läsa. Han säger att man kanske måste tvinga dom. Men tvånget räcker bara för några sidor sen vänder det och blir frivillig läsning. Det är väl det där att hitta en bok som får en att fatta vad läsning är.

Jag berättar varför jag frågar: ”en påflugen läsambassadör är ute på spaning som  vill verkligen veta varför man läser och varför man inte gör det.”

Vi säger hej, hej och han återgår till boken.

Av Anne-Marie Körling

 

Vara rädda ihop och det där läskiga i boken

– Det ska vara lite läskigt, bad eleverna. Det är roligt när det är läskigt. Då får man sitta nära och vara rädda tillsammans. Det är jättemysigt att vara rädda ihop. Kan du läsa för oss?

Jag tänker på det läskiga i böckerna när jag börjar läsa ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det där läskiga som gör att man måste få veta vad som kommer att hända. Barnboken i sig slutar ju med att det går väl och det lär man sig då man har läst mängder med böcker. Det kommer gå väl. En elev jag träffade hade aldrig läst en hel bok. Det fanns aldrig tid att läsa en hel bok, varken i skolan eller någon annanstans. Jag läste för dessa nior så att de kunde upptäcka att böckerna gjorde att man ville läsa dem. Jag läste någon riktigt spännande och slutade mitt i. Inte ett ord av engagemang visade eleverna. De lämnade klassrummet i mol tystnad. Inte en fråga om boken. Några månader senare kom en av eleverna fram och frågade:

– Dog han?

Jag gav honom boken jag högläst ur. Han läste vidare för att få svar på sin fråga. Ivrigt ville han veta. När han förstod att den boken berättade om inte dog utan överlevde pustade han ut och berättade det för de andra i klassen.

– Han dog inte!

Sagornas hjältar går igenom en mängd hemska saker. Det är ibland gastkramande spännande. Men i sagans form möter man rädslan för att den går att möta och att vi människor måste möta den. Men vi vet också att vi kommer klara oss. Hjälten kommer det att gå väl för. Också läsaren kommer det gå väl för.  Men vi möter vår egen rädsla. I boken får vi känna den.

Jag gick omkring i klassrummet. Kände att någon gick bakom mig. Vände mig om och såg eleven gå med boken i hand, djupt koncentrerad på innehållet men efter mig i hasorna. Jag hörde ett litet ”puh” och barnet försvann till sin plats och fortsatte läsa.

Minns när mitt egna barn läste för sig själv. Plötsligt kom barnet ut och satte sig vid köksbordet, alldeles intill mig, till synes utan att vilja prata. Boken framför sig och blicken ivrigt läsande.

Jag frågade om böckerna de läste. De var så spännande. Så läskiga ibland. Hjärtat hoppade och rädslan …

– Jag måste sitta nära dig för det är så läskigt. Men nu är det bra igen. Dom klarade sig. Allt är bra.

– Det var så spännande och jag måste vara nära dig för att våga läsa vidare, berättade eleven. Den bok eleven läste blev en bok som alla de andra eleverna också ville läsa. En bok som man inte kan överge blir en bok som talar för sig själv. Ibland kan den egna läsningen kräva lite kontakt och närhet när spänningen blir olidlig och andhämtningen påverkad.

Jag fortsätter i boken jag läser. Det är isande kallt i texten. Och jag vet att jag kommer möta ondskan och jag vet att en syster kommer att rädda det som räddas ska. Däremellan äventyret, farorna, känslorna och modet.

”Den fick mina ord att stanna i halsen. De kanske var rädda för att komma fram. De kanske visste vad det var för en omåttlig elakhet som låg bi där i det yrvakna havet. De tre masterna var raka som spett.”

Av Anne-Marie Körling

Litteratur:

Nilsson, Frida: Ishavspirater, Natur & Kultur, 2015