Åh, så vackra illustrationer

– Men åh, sa den jag visade illustrationen för. Men åh så fin bild.

Vi tittar i ”Skorstensjul” av Mårten Sandén och Lina Bodén. Det är den 19:e december och vi öppnar boken på sidan med kapitel 19. Och ja, det är en konstupplevelse att se in i bokens illustrationer. De berättar! Denna omsorg om barnboken. Denna konstupplevelse den bjuder på. Både i text och bild.  Vi börjar dagen med läsupplevelsen och lånar ord av Gunilla Brodrej:

”Att läsa den här boken är som tomtebloss för ögonen och julmust för själen.”

 

”Sagornas stickbok” och namnen på kapitlen

Jag brukar läsa namnen på kapitlen noggrant i alla böcker jag tittar i. Jag funderar över hur man satt dem och vad de gör med mitt intresse. Ofta listar jag kapitlen genom att skriva av dem. Då upptäcker jag mönster. Kanske kan det vara så att författaren har valt att ha tre ord i varje rubrik eller att vissa rubriker hör ihop på ett finurligt sätt. Hur som helst så kittlar de på olika sätt med sitt efterföljande innehåll. Jag föll pladask då jag läste innehållsförteckningen i ”Sagornas stickbok” av Celia B Dackenberg:

  • Det var en gång en liten kofta
  • Pappan, katten och flickan i den röda klänningen
  • Ängsull och blomster
  • Ränderna går aldrig ur
  • Mammans hus och Mymlans blus
  • Ylle mellan raderna
  • T som i tröja
  • Trädgårdskoftan och stormtröjan
  • Estlandsvantar och Bullerbytröjor
  • Hurra för raggsockan!
  • Superhjältinna med korviga strumpor
  • Sagofastern med stickstrumpan
  • Luvan och äventyret
  • Rosenvantarna från Frostmofjället
  • Bilderbokens mamma
  • Magiska nystan
  • Vem tog nystanet?
  • med flera

När jag läser rubrikerna kan jag fundera över vilka barnböcker som hör samman med dem. Kanske delar jag litteraturen med författaren till boken, kanske får jag upptäcka böcker jag inte läst, kanske upptäcker jag att jag har andra bokval att lägga till.

Hur som helst – när vi läser och funderar över våra vänner i litteraturen – kan vi  gör det kan vi fundera över vilka kläder som kommer med dem vi läser om – och vill vi – kan vi pröva att skapa dem.

Av Anne-Marie Körling

”Språket är så vackert och jag blir så rädd”

– Du vet, språket är så vackert i boken och jag har inte ett sådant vackert språk själv. Först blev jag rädd och tänkte hela tiden på att det var ett vackert språk och inte ett språk jag själv hade. Sen läste jag vidare och då grep handlingen tag i mig och sen tänkte jag inte mer på språket utan jag var helt inne i det jag läste. Jag har tänkt på det där med rädslan. Varför blir man så rädd?

– Det viktigaste är nog att vi fortsätter att läsa. Att vi vågar vara rädda utan att låta rädslan ta överhanden. Språket kryper närmare oss under tiden vi läser och ju mer vi läser desto mer gör historien sig påmind. Vi måste vara modiga då vi läser. Det är som att möta något okänt. Efter två kapitel är det inte längre så. Då är vi vänner med texten och vågar vara där. Då är vi i samma språk som vi först var rädda för. Då blir det språket vårt gemensamma. Det vi läser och det vi får läsa blir något för oss. Utan att vi tänker på det.

Ja, så svarade jag.