Gästkrönika: Bilder av den romska kvinnan i litteraturen och media

Jag har bjudit ett par olika personer från minoriteten romer som skriver varsitt blogginlägg. Den första gästkrönikören är Ajten Berlafa.
/Bagir Kwiek

Om Ajten Berlafa:
Ajten Berlafa är en mångsysslare. Hon är bland annat chef för utbildning, språk och forskning i International Romani Union och expert inom romska kvinnofrågor på Europarådet. Därtill projektledare, paneldebattör, integrationsmentor, lärare, översättare och tolk. Ajten Berlafa medverkar i antologin Den ohörda historien – om romska- och resandeberättelser med texten Tjugo sekunder – marken skälver i Skopje och Min syster Meneksa. Ajten medverkar även i antologin Vi är romer. I framtiden drömmer hon om att ge ut en roman.

För övrigt anser Ajten Berlafa att Internationella Kvinnodagen är en dag då kvinnor i hela världen har möjlighet att göra sina röster hörda. I det här blogginlägget skriver hon om bilder av den romska kvinnan.

***

Jag vill göra ett försök att problematisera kring föreställningar som än idag lever kvar och vad de kan leda till. Jag känner mig priviligierad och stolt att också få chansen skriva om mina romska förebilder som har uppmuntrat och inspirerat mig att välja vägen mot utbildning – den bästa vägen i kampen mot en bättre morgondag.

En välkänd karaktär inom litteraturen är den förföriska och exotiska Carmen i Bizets opera. Författarens och kompositörens skildring av Carmen förkroppsligar nästan alla stereotyper och myter om den romska kvinnan i deras samhällen men också i dagens. Carmen en vacker kvinna och en fri ande som överträder gränserna i ett patriarkaliskt samhälle. Hon lever på marginalen och är involverad i olika småbrott. Det ges ett sken av att hon är oseriös i sin sexualitet och hon kan berätta öden, del vill säga sia om framtiden – vara en sierska.

Föreställningar om den romska kvinnan finns också i konstverk av bland andra Charles Roka, en ung romsk kvinna som poserar förföriskt. I romanen Singoalla av Viktor Rydberg beskrivs kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och Singoalla. Den senare beskrivs av flera kända litteraturgestalter som mystisk, magisk och natursymbolisk. Liknande beskrivningar finns i novellen La Gitanilla av Miguel de Cervantes och en dikt av Alexander Pusjkin.

Det som är en gemensam nämnare för mycket som har gestaltats om den romska kvinnan i litteratur, operor, filmer och dikter är att hon beskrivs som mystisk, förförisk och gränsöverskridande. Dessa texter skapar en romsk stereotyp som går bortom litteraturen. Än idag skrivs det texter om den romska kvinnan som påverkar romernas vardag på ett negativt sätt.

Manifestationen av dessa skadliga stereotyper kan man till exempel se i media. Romska kvinnor porträtteras främst på två sätt enligt mig; först tas de upp som oönskade, smutsiga och hotande, sedan representeras de som vilda, frigjorda och magiska kvinnor.

Trots den estetiska skillnaden i båda fallen skildras de som att de använder sin makt för att utnyttja patriarkatet. Resonemanget används som motivering för att marginalisera, anser jag. Jag tänker att sådana berättelser har en stor och negativ effekt på synen av romska kvinnor. De betraktas som en fara och hot i de flesta europeiska samhällen, vilket enligt mig skadar den romska kvinnan i Europa och i världen.

Etnisk bakgrund och kön tycks fortfarande vara en svår kombination när det gäller jämställdhetsfrågor. Tydligt könsrelaterade fenomen, såsom romska flickors brist på utbildning, ses fortfarande som en icke-etnisk jämställdhetsfråga. Romska kvinnors ställning kräver större uppmärksamhet för att uppnå konkreta resultat. Det behövs en integrering av könsperspektivet och åtgärder som syftar till att främja jämställdheten.

Enligt antropologen Svetlana Slaspak präglas den romska kvinnans ställning i dagens samhälle av trippel stigmatisering relaterad till kön och sexualitet. Deras etnicitet och sociala position kombinerad av de två första stigmatiseringarna. En sådan trippel stigmatisering resulterar i en daglig diskriminering av romska kvinnor och flickor på arbetsmarknaden och i deras tillgång till utbildning och hälsovård.

Så för att vi ska förstå rötterna till förföljelse och stereotyper måste vi analysera innehåll i litteraturen och i media om den romska kvinnan.

Jag vill också tipsa om en doktorsavhandling om mediebilden av romer av Petre Breazu, Örebro Universitet:
”Mediebilden av romer legitimerar rasism”

Heroiska romska kvinnor

Jag ska med några korta berättelser försöka illustrera och presentera olika romska kvinnor som jag känner och som skiljer sig markant från den stereotyp som jag upplever att hon ofta beskrivs och tolkas.

En av mina bästa vänner är Sonja som är polyglot (hon talar sex språk flytande). Hon har en stor kvinnoorganisation i Serbien och Wien och är precis som jag medlem i den största romska världskvinnoorganisationen som kämpar för romska kvinnors och flickors rättigheter i världen.

Bara några dagar efter en stor kvinnokonferens i Strasbourg var vi på väg till en annan stor kvinnokonferens där människor från olika delar av världen skulle närvara. Sonja och jag delade taxi till flygplatsen och vi inledde samtal med taxichauffören. Här satt jag och en av mina bästa väninnor, båda högutbildade och respekterade.

Jag får ofta kommentarer om att jag ser ut som vilken kvinna som helst och inte alls som en romsk kvinna. För mig är det viktigaste av allt att jag känner mig stolt över att vara romsk med en akademisk utbildning och att jag kan hjälpa andra kvinnor att utbilda sig och vara självförsörjande.

Jag är även en stolt förebild för den yngre generationen i min familj och mina närstående släktningar. Kvinnorna där brukar säga att jag är deras idol och att de gärna vill bli starka och självständiga som jag. Jag tycker att de är väldigt starka, självgående och framgångsrika. Bland dessa unga kvinnor finns läkare, musiker, advokater, med mera.

Sonja och jag började prata med taxichauffören om allmänna saker som man brukar göra när man åker taxi till flygplatsen. Taxichauffören pratade dålig engelska men det var inga problem eftersom både jag och Sonja pratar sex språk flytande, bland annat tyska, franska, italienska och turkiska, vilket gjorde att vi kunde kommunicera.

Han frågade oss var vi kom ifrån och vilken etnicitet vi hade. Vi berättade att vi är från olika länder men att vi båda talar romani och att vi är romska kvinnor. Han blev helt chockad och frågade oss hur vi kunde vara romer och samtidigt akademiker klädda i Chaneldräkter.

Vi förklarade att vi inte känner oss mindre värda på grund av vår etnicitet men att det har varit tredubbelt kämpigt att komma dit vi är idag. Han var mycket förvånad men också mycket glad att träffa romska kvinnor med akademisk bakgrund som sitter i en kvinnoorganisation och kämpar för andra romska kvinnors rättigheter och som han fick äran att köra i hans taxi till flygplatsen.

Jag känner väldigt många romska kvinnor som är akademiker och som är precis likadana som alla andra kvinnor. Jag tror att uppfattningen om den romska kvinnan till stor del formats av den sociala kanonen om romska kvinnan.

Bland de starka kvinnor som är förebilder för mig och som gav mig styrka att kämpa för en ljusare framtid och en akademisk utbildning var min mormor Fatima.

Hon representerade en matriark som skulle göra världen till en bättre plats och är en förebild för mig och för många andra kvinnor i min släkt, hon var bland de första romska kvinnorna i Makedonien att gå i skolan. Hon är en förebild som jag hyllar. Hon läste sagor för oss på kvällarna under levande ljus då det inte fanns elektricitet mellan18-21 varje kväll i den stora staden. Det var hon som väckte nyfikenheten för böcker i mig som till exempel den lilla flickan med tändstickorna av H.C. Andersen.

En annan förebild bland min släkt är naturligtvis min kära mamma Nedzmija, en oerhört stark och intelligent person som hade stor respekt för våra studier och som fanns där hela tiden för mig och min syster Menekse som utbildade sig till farmaceut och gick bort för åtta år sedan.

Min kusin Viljdana som var nio år äldre än mig och otroligt duktig i skolan och som läste litterära verk av kända makedonska författare. När jag hälsade på henne brukade hon ta fram en bok från finskåpet och läste högt för mig. Att växa upp bland starka romska kvinnor som dessutom var min släkt var ett privilegium som få flickor i min ålder hade möjlighet till. Med denna bakgrund så fick jag se världen med andra ögon och kämpa för att nå mina mål samt inspirera min syster och mina bröder.

Jag känner mig priviligierad och stolt att få chansen skriva om mina romska förebilder som har uppmuntrat och inspirerat mig att välja vägen mot utbildning – den bästa vägen i kampen mot en bättre morgondag.

Jag är stolt för den jag är och stolt över alla romska kvinnor som kämpar för en bättre framtid.

Jag anser att den argumentation som är konstruerad av media, ger legitimitet till att demonisera och marginalisera romska kvinnor som farliga, är en mycket felaktig och för mig främmande beskrivning.

Enligt min uppfattning skapar dessa felaktiga påståenden som ofta används i media en felaktig bild av den romska kvinnan vilket medför skada i deras kamp. Min uppfattning är att de romska kvinnorna är heroiska i vardagslivet. De är smarta och flexibla och måste därför kämpa mot patriarkatets maktstrukturer.

Jag vill avsluta detta blogginlägg (som faktiskt är mitt första) med en hälsning till alla romska kvinnor: Tack! Ni är heroiska!

 

Katarina och Rosa Taikon

Jag lyfter fram olika romska förebilder här på bloggen. En författare eller annan person som kan verka som en positiv förebild för romska ungdomar. Jag tycker att det är otroligt viktigt att lyfta förebilder – det är något som ofta hamnat i skymundan i berättelsen om det romska folkets historia. Denna gång: Katarina och Rosa Taikon.

Jag kan inte skriva om den ena utan att nämna den andra.

Det finns otaliga artiklar, böcker och filmer om deras liv och deras kamp för romers mänskliga rättigheter. Dessa snuddar bara vid hur starka och kloka dessa kvinnor var.

Men jag vet exakt vilken styrka och vilja de har haft för att outtröttligt kunna fortsätta kämpa vidare mot alla odds.

Att jag, som flyttade hit till Sverige som litet barn, fick möjligheten att bo i lägenhet och gå i skolan är tack vare dessa kvinnors envetna protester, uppvaktning av politiker och tjänstemän och otaliga intervjuer i media.

Att Sverige erkände romer som en nationell minoritet och att det finns en minoritetslagstiftning är också något som aldrig hade blivit verklighet om inte dessa två kvinnor varit så aktiva i sin kamp.

Att jag idag är Sveriges läsambassadör är ett indirekt resultat av deras kamp.

Katarinas böcker om flickan Katitzi (utgivna 1969–1980) har influerat människor i flera generationer och är en otroligt viktig del av historien om romernas mänskliga rättigheter.

När böckerna om Katitzi skrevs fångade hon en ung flickas liv i ett Sverige som inte är allt för avlägset. En tid då antiziganismen var en accepterad form av rasism mot romer och resande. Böckerna borde vara en självklarhet att läsa i alla skolor i Sverige.

Lawen Mohtadi skrev om Katarinas liv (1932–1995) i biografin Den dag jag blir fri (2012), som även resulterade i dokumentärfilmen Taikon (2015). Jag fick möjligheten att översätta den till kelderash-dialekten och det var otroligt att sitta där med texten och se denna kvinnas engagemang. Hennes styrka och resonemang gör henne till en människorättshjälte helt i klass med Martin Luther King.

Porträtt av Katarina Taikon

Katarina Taikon. Fotograf: Björn Langhammer.

Katarina offrade sitt liv i kampen mot antiziganism   hennes hjärta orkade till slut inte mer och hon drabbades av hjärtstillestånd. Man lyckades återuppliva henne men hon vaknade aldrig mer upp ur koman hon hamnat i. 1995 gick hon till slut bort, efter 13 år i koma.

Domino Kai och Rosa Taikon på Romska jubileumskonferensen 12 mars 2012

Domino Kai och Rosa Taikon på Romska jubileumskonferensen, 12 mars 2012.

Katarinas äldre syster Rosa (1926–2017), som även är känd för sitt silversmide, fortsatte att engagera sig och kämpa mot antiziganismen ända fram tills sin bortgång alldeles nyligen. Jag fick möjligheten och privilegiet att få träffa henne ett par gånger på Göteborgs stadsmuseum i samband med att hon invigde utställningen ”Vi är Romer”.

Bland mina mest värdefulla ägodelar finns en Katitzi-bok signerad av Rosa till min äldste son Romeo som hon fattade tycke för; ”Den där pojken är speciell, ta väl hand om honom”.

Rosa hade en närvaro och ett sätt som gjorde att man fullkomligt förälskade sig i hennes styrka och mod. Hon hade en eld som brann inom henne, en eld som brann intensivt och som fick sitt bränsle från alla orättvisor i denna värld.

Dessa två kvinnor, Rosa och Katarina Taikon, är nationala klenoder och bland de största i vår romska historia.

Jag kommer för alltid att vara tacksam för deras kamp.

Bibliografi över Katarina Taikons utgivning på svenska​:

Zigenerska. Wahlström & Widstrand. 1963.
Zigenare är vi. Tiden. 1967.
Dikter. Författarcentrum. 1968.

Serien om Katitzi
Katitzi. Zigenaren. 1969.
Katitzi och Swing. Gidlund. 1970. ISBN 91-7021-068-3
Katitzi i ormgropen. Gidlund. 1971.
Katitzi rymmer. Gidlund. 1971.
Katitzi, Rosa och Paul. Zigenaren. 1972.
Katitzi i Stockholm. Zigenaren/Grafisk konsult. 1973.
Katitzi och Lump-Nicke. Tai-Lang. 1974.
Katitzi i skolan. Tai-Lang. 1975.
Katitzi Z-1234. Tai-Lang. 1976.
Katitzi barnbruden. Tai-Lang. 1977.
Katitzi på flykt. Tai-Lang. 1978.
Katitzi i Gamla sta’n. Tai-Lang. 1979.
Uppbrott. Tai-Lang. 1980.

Bilderböcker om Katitzi med illustrationer av Lisbeth Holmberg-Thor
Katitzi, det brinner. Bonniers juniorförl. 1981.
Katitzi kommer hem. Bonniers juniorförl. 1981.
Förlåt att vi stör!: om zigenska flyktingar. PAN pamflett. PAN/Norstedt. 1970.
Niki. Gidlund. 1970.
Zigenare. NoK junior. Natur & Kultur. 1970.
Hur blev det sen då, Katitzi?. Rabén & Sjögren. 1977.
Raja, zigenerskan. Bonnier. 1979.

Ian Hancock: Kako Janko

Jag lyfter fram olika romska förebilder här på bloggen. En författare eller annan person som kan verka som en positiv förebild för romska ungdomar. Jag tycker att det är otroligt viktigt att lyfta förebilder – det är något som ofta hamnat i skymundan i berättelsen om det romska folkets historia. Denna gång: Ian Hancock.

Kako betyder farbror på Kelderash-dialekten och är en hedersbetygelse som man ger alla äldre romer på samma sätt som man använder Bibijo till alla äldre romska kvinnor.

Dr. Ian Hancock, eller Kako Janko (farbor Janko) som han hellre vill bli kallad av oss yngre romer, fick förra året den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i Storbritannien; Officer of the Most Excellent Order of the British Empire (OBE).

Han är en av romernas mest betydelsefulla förebilder – en forskare som har skrivit och medverkat i otaliga böcker om både språket, kulturen och, allra viktigast, om vår historia.

Det var i hans skrift The Pariah Syndrome som jag fick en första glimt av något som kunde vara en sammanhängande och logisk utveckling för vårt folks gemensamma historia.

Hancock fick sin utnämning för en livstid av arbete med lingvistik, historieforskning. Han är chef för programmet Romani Studies och Romani Archive and Documentation Center vid University of Texas i Austin, där han har varit professor i engelska, lingvistik och asiatiska studier sedan 1972.  Han har representerat det romska folket vid FN och tjänstgjorde som medlem av US Holocaust Memorial Council under president Bill Clinton.

Jag har aldrig fått möjligheten att få träffa Hancock, men känner mig stolt över att få ha pratat med honom ett par gånger. Särskilt stolt blev jag när han gratulerade mig för utställningen Vi är Romer och bad mig skicka en signerad bok som jag skrivit, till sin samling på University of Texas i Huston.

Många delar av utställningen Vi är Romer bygger på hans forskning, namnet på utställningen är dessutom taget från en titel på en bok han medverkat i, We are the Romani people.

I boken Danger! Educated Gypsy har han utvecklat och fördjupat sig i romsk kultur på ett helt nytt sätt. Han har efter bästa förmåga uppmuntrat och inspirerat tusentals unga romer att välja vägen mot utbildning som bästa vägen i kampen mot antiziganismen.

Det gör honom i mina ögon till den viktigaste förebilden i världen. Men i mina ögon slutar han inte där, han fördjupar sig och förklarar vår kultur, vårt språk och vår gemensamma historia, land för land, på ett sätt som saknar motstycke.

Och varför säger jag utan motstycke?  För i alla texter som jag läst av honom har jag aldrig någonsin skämts eller känt mig mindre värd, snarare tvärtom. Han förklarar vår kultur utan att be om ursäkt, han får mig att känna mig säkrare i min identitet som rom och det är en gåva som heter duga.

Han förklarar ursprung och en logisk utveckling av det som romerna har gått igenom utan att förminska eller förnedra, hans föreläsningar lämnar dig uppfylld av kunskap och han är en av de få som lyckats lyfta medvetenhet om vad romerna utsattes för under Förintelsen.

I en av sina många skrivelser lyckas han även finna bevis och spår av min egen släkt, som fyllde en stor pusselbit i min egna historia. Han kunde via dialekten spåra oss tillbaka till Rumänien och via tidsramarna av ankomsten till Polen identifiera att vår släkt var en av de som gav sig av från Rumänien efter att  hållits som slavar fram till slutet av 1800-talet.

Vår romska identitet är en tung börda att bära ibland. Att bli dömd på grund av ursprung är det många som har erfarenhet av, men att dessutom inte ha en klar bild av din identitet och historien om ditt ursprung, det är det inte många som förstår.

De som har liknande erfarenheter historiskt är de människor som togs som slavar från olika delar av Afrika. Jag har ofta bytt ut orden från tal av Martin Luther King och Malcolm X när de talar om de svartas situation i USA till romer i Europa och kan tydligt se hur samma rasistiska retorik används mot båda grupperna.

Tänk dig in i den verkligheten en stund… att var du än är i världen så är inget utav det hemma, att var du än reser eller vilket land du än bor i, så är du inte hemma. Att alla du möter ser dig som en främling i deras land och att du blir behandlad annorlunda eller till och med sämre än andra människor.

Antiziganismen finns i varje land i hela världen i varierande form, men i varje land är dess effekter kännbara på ett sätt som påverkar generationer av romer, både socio-ekonomiskt och psykologiskt.

Hancocks arbete i att bringa klarhet om romernas ursprung och historia, och höja medvetenheten om vad som skedde med det romska folket är otroligt viktigt för ett folks identitet och kultur. Eftersom han även är en av världens främsta lingvister har han också kunnat visa hur språket har utvecklats genom historien och genom romernas färdvägar genom Europa. Han har gett oss vår identitet och historia.

Ni kan hitta Ian Hancocks böcker på bibliotek eller på någon av våra romska läsambassader.

Mateo Maximoff, den första romska författaren jag någonsin läste

Jag lyfter fram olika romska förebilder här på bloggen. En författare eller annan person som kan verka som en positiv förebild för romska ungdomar. Jag tycker att det är otroligt viktigt att lyfta förebilder – det är något som ofta hamnat i skymundan i berättelsen om det romska folkets historia. Denna gång: Mateo Maximoff. 

Mateo Maximoff var den första romska författaren jag någonsin läste. Hans bok Savina berättar om en kvinna som efter en olycklig kärlek beslutar sig för att hämnas till vilket pris som helst.

Temat har skrivits om många gånger av många författare över hela världen. Jag har läst det förut men aldrig från ett romskt perspektiv. Han skriver på ett sätt där världen runt omkring, dvs ”gadje” (icke-romer), bara har en biroll, där allt istället handlar om romerna och deras värld!

En värld som är långt svunnen men som romer ändå känner igen. Med regler, traditioner och synsätt som inte längre har en plats i romernas värld idag.

Det är svårt att svälja, att för bara ett par generationer sedan var detta romernas verklighet. En värld där tradition och kultur vävdes samman med myter, och där magi och vidskepelser var en del av verkligheten.

Man får läsa om mannens dominerande ställning inom den romska kulturen men ändå lyckas Maximoff lyfta den romska kvinnans styrka i berättelsen om Savina.

Boken riskerar att fylla på fördomar som finns om romer men om man bortser från detta så är den ändå fascinerande och viktig.

Om Mateo Maximoff:
Mateo Maximoff föddes i Barcelona 1917. Hans mor kom från Ryssland. Fadern tillhörde kelderash romerna, och arbetade som metallarbetare. Under andra världskriget flydde familjen till Frankrike, där de blev satta i läger. Efter kriget bosatte sig Mateo i Frankrike. Han gav ut elva böcker och översatte även Nya testamentet /bibeln från franska till romanes. 1999 gick han bort.

Du kan hitta Mateos böcker på ditt bibliotek eller hos någon av de utsedda romska läsambassaderna:

Angels of Destiny, 1999
People of Roads, 1995
Roads without Caravans, 1993
This world that isn’t mine, 1992
Say that with tears, 1990
Vinguerka, 1987
The Doll of Mameliga, 1986
Condemned for Surviving, 1984
The Seventh Daughter, 1979
Savina 1957,
The Price of Freedom, 1955
The Ursitory, 1946