Litteraturen övar oss i fantasin

En liten kille i en av de klasser jag undervisade fick upptäcka böckerna. Med gott om tid att läsa kom läsandet att bli både roligt och efterlängtat. Han började dagen med att fråga:

– Får jag läsa idag?

Då jag frågade honom vad läsandet betydde för honom svarade han kort:

– Jag får självfantasi.

Jag hade en spalt i Svensklärartidningen som hette Körling frågar. I ett av Svensklärartidningens nummer (Nr 3, 2013) frågade jag professor Magnus Persson om vad som menas med kritisk läsning och vad en bra bok är för något. Magnus Persson är professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, verksam vid Malmö Högskola. Så här löd en av mina många frågor:

Jag fick ordförråd, kreativitet och syn på människor och platser jag inte träffat eller varit på. Min läsning var min egen och jag var egen då jag läste. För min del handlade det inte om att vara god utan att vara själv. Men vad var det som hände då jag gröt och skrattade? Var det inte empati och medkänslor?

Professor Magnus Persson svarade:

Absolut. I läsningen upprättar vi ett eget rum där det alltid kommer att finnas en liten rest som är vår egen och som välmenande pedagoger aldrig kommer att komma åt. Det är en egenskap hos litteraturen vi skall värna. Läsningen kan träna empatin och medkänslan men det finns inga garantier för att vi blir mer empatiska när vi slagit igen bokpärmarna eller släckt datorn. Litteraturen övar framför allt fantasin, en av våra viktigaste och mest underskattade muskler.

Japp!

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

Bokstarten som kom av sig ordentligt

Jo, jag talar läsning med de jag kan. Också på offentliga platser och med de jag inte känner. Om ögonkontakten ges och samtalet välkomnas. Som här. På tunnelbanan.

Igår såg jag en liten en, ungefär så där en sjumånaders bebis, i famnen på sin mamma. Jag slog mig ned där. Barnet såg nyfiket på mig och vände sig ömsom till mig och ömsom till mamman. Det föll sig naturligt att samtala. Och jag kom in på den tidiga bokstarten. Den där barnet och mamman kan umgås med böcker och att stunden kan vara något för båda. Mamman såg bekymrad ut. Hon hade varit på BVC och fått veta att hennes barn skulle komma att få läs- och skrivproblem som vuxen. Det kunde man utläsa av att barnet inte kröp eller höll nacken på sådant sätt som barn ska göra. Ja, det vill säga, de barn som i framtiden kommer att läsa på ett riktigt sätt.

Jag höll min bitande ilska för hur mycket man kan utläsa av en liten människa och hur långtgående man kan dra utvecklingen utifrån det man tror sig se och veta. Jag såg mammans oro och allt för tidiga sorg över barnets kommande oförmåga och hur kämpigt han skulle få i sitt framtida liv. Det lilla barnet studerade mitt ansikte, läste av mitt minspel och speglade ett leende för att i nästa stund initiera ett. Jag sa att barnet läste av mig och tack vare mammans närhet kunde barnet se ut mot världen och möta andra. Jag sa också att ett av mina barn inte kröp alls eftersom han hade en annan teknik. Jag sa också att han hade en utmärkt nacke redan som en sjumånaders bebis och att den nacken höll för det läsliv han kom att möta och fortfarande möter.

Jag tänkte att oron är farligare än allt annat. Den oro som gör att vi ska reparera något som ännu inte finns. En sjumånaders bebis ska smaka på böcker, sa jag. Mamman sa att det finns så mycket att oroa sig för och jag vill inte redan nu oroa mig för hur det ska gå i skolan.

Nix pix. Bort allt vad oro gör. Smaka på en bok.

Anne-Marie Körling

”Orka inte läsa”

P1330900

Biljettförsäljaren är ung. Jag frågar om hon läser. Hon spricker upp i ett leende.

– Ja! Jag läser just nu To kill a mockingbird. Jag älskar att läsa.

– Hur kommer det sig att du läser den?

– En kompis tipsade.

– Varför läser du?

– Orka inte läsa. Jag fattar inte hur man skulle kunna inte läsa. För jag ska bli författare. Jag har alltid skrivit. Dikter, dagbok, eget.

– Jag frågar för jag undrar om hur vi läser och vad vi läser. Idag är det en speciell dag: Världsbokdagen!

– Åh, är det idag. Hurra!

Det tar några minuter att tala om läsandet och visa den intresse.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Att räkna med böcker

IMG_2419IMG_2420IMG_2421

Fyraåringen träffar jag på biblioteket. Traven med böcker ordnas för åskådlighet då jag frågar vilka böcker fyraåringen lånat. Med omsorg lägger fyraåringen böckerna i ordning och vi samtalar lite om varje bok. Jag tänker ofta på det där med att ordna. Att lägga tillrätta och tillgängliggöra böckernas omslag och samtalen som kommer då vi håller på med böcker. Jag ger mina visitkort och också de blir i centrum för samtal. Därefter tittar fyraåringen i min väska. Vi räknar mina böcker, de är sex stycken. Framför fyraåringen ligger … och så räknar vi dem med pekfingrets hjälp.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Att inte hinna läsa

thumb_IMG_2391_1024

En av de elever jag möter som inte hinner att läsa. En av de elever jag möter som säger att läxorna slukar all tid. Detta är en elev som tidigare läst mycket och ofta. En annan elev hörde av sig via sin pappa och berättade att läsningen hade förändrats eftersom eleven hade prov på det som sades mellan raderna och inte vad boken handlade om. Det egna barnet hade nu blivit en ängslig läsare och lusten som tidigare drev barnet att läsa äventyrades. Pappan frågade – vad göra? Det är svårt att svara specifikt på förälderns fråga eftersom jag inte kan samtala med eleven eller lyssna till elevens berättelse om hur att läsa och hur prestationen ser ut kring läsandet, dvs att kunna svara rätt och korrekt på lärarens frågor. Men jag tänker ofta på läsningen i termer av prestation och läsning i termer av självständiga val. Den förra är kopplad till mål och resultat, dvs, ska främja lärande av specifika innehåll. Den egna läsningen är för att man vill läsa och inte för att man måste.

Då det gäller att läsa så måste eleverna läsa det skolan ger dem att läsa men om vi ska främja både läsfärdigheter och verka läsfrämjande måste vi möjliggöra för eleverna och de egna barnen att läsa det de väljer att läsa, oavsett varför, och skapa tid för den läsningen som möjliggör att man kan läsa det man måste. I skolan behöver det finnas gott om tid för självständig läsning. De böcker eleverna väljer att läsa måste också visas intresse och nyfikenhet och bli en del av berättelsen om vad vi läser i klassrummet. Men då utan att läraren värderar läsningen som sämre eller bättre. Läsningen hämmas av att lärare och vuxna för snabbt talar om att boken är för lätt eller att den är för svår och att eleven inte läser det eleven borde läsa. Vi ska inte skapa känslor av skam rörande våra val av böcker utan möjliggöra för positiva samtal om läsintresse och bokval. Om vi behöver reglera elevernas bokval kan vi skapa undervisning där läraren väljer vad att undervisa om och då bär undervisningen innehållet och gör det möjligt för eleverna att diskutera det via textsamtal.

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Att läsa i skolan handlar om att tillgodogöra sig kunskaper i ämnet men också att få använda sin läsförmåga att läsa för att det betyder något för en själv. Generöst med tid till att läsa och möjliggöra för den sociala aspekten – att vi samtalar om det vi har läst och att vi delar med oss av det vi läser. Och naturligtvis behövs skolbiblioteket med skolbibliotekarien; en plats att läsa på och en plats att läsa både det man vill läsa och det man måste läsa.

Av
Anne-Marie Körling

Alla de som på något sätt bidragit till bokens uppkomst

Jag har läst ut Mats Strandbergs bok Färjan. Och anar en fortsättning. Den som fortsätter i mitt huvud och äger rum utan penna och papper. Det handlar inte om att läsa mellan raderna utan att skriva det som ännu inte finns. I fantasin fortsätter jag.

Och då tänker jag på barn som genom högläsning leker boken och använder språket boken givit dem. Berättelsen fortsätter att med sitt innehåll, omvandlas av läsaren och förvandlas till lek och språk att använda.

Man kan tacka berättelsen för möjligheten, tänker jag då jag läser alla dem som Mats Strandberg tackar för att boken kunde bli till. Den process som föregår utgivningen, den kompetens författaren behöver för att skriva om det innehåll författaren vill berätta. Det är ofta många, många inblandade i boken som skrivs. Det kan handla om att pröva idéer, få kunskaper, omfamna kritik och låna in röster genom att sitta och lyssna på platser man vill skriva om. Mats Strandberg nämner de han vill tacka:

  1. Lena Akin
  2. Anna Andersson
  3. Fredrik Andersson
  4. Kim W Andersson
  5. Ludvig Andersson
  6. Åsa Avdic
  7. Sara Bergmark Elfgren
  8. Sven-Bertil Carlsson
  9. Helena Dahlgren
  10. Gitte Ekdahl
  11. Måns Elenius
  12. Johan Ehn
  13. Maria Ernestam
  14. Varg Gyllander
  15. Emma Hanfot
  16. Richard Henley
  17. Karl Johnsson
  18. Jenny Jägerfeld
  19. Ulf Karlsson
  20. Fredrik Karlström
  21. Åsa Larsson
  22. Patrik Lundberg
  23. Jenny Milewski
  24. Elias Palm
  25. Kim Petersen
  26. Susanna Romanus
  27. Alexander Rönnberg
  28. Mia Skimmerstrand
  29. Lena Stjernstörm
  30. Gustav Tegby
  31. Anna Thunman Sköld
  32. Matilda Tudor
  33. Maria Turtschaninoff
  34. Pär Åhlander
  35. Elisabeth Östnäs

Vänner, bekanta och främlingar har också bidragit. Men själva boken, när den väl är klar, tillägnar författaren sin mamma

som lärde mig att läsa och alltid stöttade mig i mitt skrivande.

Jag tänker att författarens tack också kan ges till elever att fundera över och att skrivandet innebär att tänka, kommunicera och lära. Det betyder att vi behöver varandra. Precis som berättelsen behöver läsaren.

Av Anne-Marie Körling

Fyraåringen om böckerna

På biblioteket hittade jag en liten fyraårig kille som var på väg hem med sin mamma och en trave böcker. Jag frågade vilken bok jag skulle läsa och fyraåringen pekade på boken om mumintrollet. Den skulle jag läsa! När jag tittade på hans böcker ville han ordna med dem och lade dem noga intill varandra. Jag tänkte på detta ordnande. Vi gör ordnar och barn ordnar också. När de låg där i ordning började fyraåringen räkna böckerna. Pekfingret på varje bok

– En, två, tre, fyra, fem, sex.

Han tittade upp. Glad.

Sex olika böcker i en fyraårings väska. Och en högläsande förälder. Och en kommunsatsning på läsfrämjande för alla och envar.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Rektorns brev om läsning och berättande

Genom twitter jag fick jag kontakt med rektorn. Jag skrev och frågade om rektorn kunde berätta om läsande och högläsande. Här är rektorns brev om läsning och berättande:

 

Hej Anne-Marie!

Tack för att du vill höra mina tankar om läsning. Mina tankar om läsning är samma som mina tankar om berättelser och berättande. Att få berätta om vad jag tycker och tänker har fått mig att hamna i många minnen. Det är då berättelserna och känslorna som blir tydliga för mig, men även doften av en del böcker, temperaturen i rummet och vilket väder det var ute.

Jag har inget minne av hur jag lärde mig läsa, ibland känns det som att jag alltid har kunnat det. Så är det naturligtvis inte, det måste ha kommit någon gång. När jag var barn, två till fem år, hade jag det så bra eftersom min mormor och farmor passade mig när mina föräldrar var på jobbet. Jag minns att de alltid läste för mig till förmiddagskaffet – ibland läste de Bamse och väldigt ofta min favoritbok som barn – Patriks snabbverkstad. Då Patriks snabbverkstad handlar om en pojke och hans farmor var det ofta min farmor just, som läste den för mig. Jag vet att både farmor och mormor hjälpte mig att följa med i texten, så att jag visste var de var hela tiden. Det känns som att läsningen kom till mig under de stunderna.

Jag tycker mycket om berättelser och har alltid gjort. Historier skapar bilder i huvudet på människor och får dem att slappna av. När vi har möten av olika slag på skolan har jag som mål att berätta en historia varje gång. Ibland är den självupplevd och ibland är den skriven av någon annan. För mig handlar berättelser om att fly verkligheten och samtidigt förstärka och förtydliga den. En berättelse kan berätta en sanning på ett annat sätt än det är möjligt att säga det rakt ut. Från början handlar det om att jag trivs i en berättande tradition. Min farfar berättade alltid historier, min pappa likaså. Även min mormor var full av berättelser och historier. Nu pratar jag ofta med mina barn om att samla på händelser de varit med om, för att de ska ha historier att berätta.

Berättelserna har alltid varit viktiga – både när jag var lärare och nu när jag är rektor. Målet är att hitta en historia som passar det samlingen ska handla om, då hamnar vi i rätt tankebanor direkt. När jag arbetade med ungdomar var berättelser ofta ett sätt för mig att starta lektionen på, att fånga intresset eller att få dem att lämna det som hänt på rasten. Hittar jag inte en historia som passar, är min upplevelse att det alltid passar med en berättelse. Det skapar en bra gemenskap att skratta, eller beröras av något tillsammans.

På skolan har eleverna en bokklubb. Jag har blivit inbjuden till denna. Där blev jag intervjuad om en bok jag tycker om, hur läsning påverkar mig, vad jag läser nu och vad jag läst tidigare, om jag har favoritord och favoritmeningar. På något sätt hänger allt ihop – när jag får möjlighet att prata med elever, oavsett om det är genom en inbjudan till en bokklubb, på raster eller på lektion, vill jag vara med och skapa bilder via historier och berättelser. Bilderna skapar nya historier och minnen. Utan historier, berättelser och minnen skulle mitt liv bli rätt torftigt och jag tror att det är så för många. Det händer relativt ofta att elever ber mig komma till sin klass och berätta något. Att de frågar, att de vill träffas och att de vill lyssna gör mig väldigt glad. För mig betyder det att de tycker om bilderna det skapar. För mig, egoistiskt, betyder det också att de tycker om mitt sätt att berätta och läsa. Bekräftelse är en drog som är svår att vänja sig av med… Det betyder också att jag får tillfällen att föra in tankar om värderingar och människosyn i eleverna på ett trevligt och otvunget sätt. Jag får ta del av elevernas berättelser och litterära upplevelser. Det handlar därför om respekt mellan åldrarna. Även om vi inte läser samma saker påverkar det vi läser oss själva och därmed varandra när vi lyssnar.

Jag älskar att läsa högt! När mina egna barn var små läste vi föräldrar högt för dem varje dag. Nu är de en bra bit upp i tonåren, men det händer att jag läser för dem ibland ändå – inte alls lika ofta, men det händer. Senast bad min dotter mig att läsa några sidor i en bok hon hade som läsuppgift i skolan. Hon tyckte inte att den gav henne så mycket när hon läste själv. Anledningen var att det var ett deckartema och hon trivs inte i deckargenren. Att få hoppa in mitt i en bok och läsa ett par kapitel gav oss en kväll av diskussioner kring hur man skriver för att uppnå vissa känslor och hur hon hade föredragit att författaren använda språket för att min dotter skulle ha fångats av boken på ett annat sätt.

Att vuxna läser för barn skapar tillfällen till samtal. Jag känner mig också säker på att det skapar både gemenskap och trygghet. Att höra en vuxen röst läsa i lugn och ro skapar band som håller länge. Nu läser mina barn en hel del själva och vi köper gärna böcker till varandra i födelsedagspresent eller julklapp. Ibland byter vi böcker, men ofta har vi en nyfikenhet för varandras böcker och låter varandra berätta om det som lästs. I julas gav ett av mina barn mig en bok av en soldat i andra världskriget. Soldaten skrev dagbok fram till ett år innan han omkom. Vi hade fantastiska diskussioner om dagböcker, krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet tack vare julklappen. Dessa samtal hade vi kanske inte alls haft om jag inte fått boken. Att vuxna läser tyst själva, men visar att de läser påverkar också barn med andra ord. Samtidigt handlar det om det rent mänskliga – att lyssna och att vara nyfikna på varandra.

Jag önskar ibland att jag hade fler svar än jag har. Därför tror jag inte att jag har de stora tankarna om hur en människa börjar läsa, men jag har tankar. Jag vet att jag vill att mina egna barn och de elever jag träffar ska bära med sig en berättande och läsande tradition. När min son var barn hade han en lärare som hade förmågan att alltid träffa rätt när hon gav honom läsläxa. Nu är det många år sedan, men vi skrattar fortfarande åt böckerna om Palles pappa. Vi låg på köksgolvet och skrattade så tårarna rann åt historierna han läste högt för oss. Vill vi få barn att läsa måste vi lyssna på det de läser. Vill vi få barn att berätta måste vi lyssna på det de berättar. Gör vi det kommer vi att få höra många fantastiska berättelser och dela många känslor.

Med vänlig hälsning Patrik

Innan man förstår så gillar hjärnan det ändå

Riktig lyrik kommunicerar med läsaren redan innan de hunnit förstå den. Så skrev poeten T S Elliot 1929 i en essä om Dantes Den Gudomliga komedien. 88 år senare ger walesiska forskare honom rätt.

Detta går att läsa i Söndagens Språkkrönika i DN den 12 mars 2107 signerad Anders Svensson. Krönikan avslutas med

I poesi finns alltså versmått som hjärnan gillar – utan att innehavaren är medveten om det.

Några versmått för att göra hjärnan glad! Det är bara att läsa. Poesin är direkt och omedelbar. Mina barn älskade denna Werner Aspenström Mätarlarven:

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad. 

Jag tänker på alla de böcker jag läst för mina barn. Inte har de förstått allt det jag läst, inte har alla orden omedelbart blivit deras och inte heller har de begripit vad människorna i böckerna har för sig men åh så de lyssnat till det som berättats, och åh så de frågat och tänkt. Barnens hjärnor har nog gillat språkets melodi, gemenskapen och att den har fått något att grubbla på.