Litteraturen övar oss i fantasin

En liten kille i en av de klasser jag undervisade fick upptäcka böckerna. Med gott om tid att läsa kom läsandet att bli både roligt och efterlängtat. Han började dagen med att fråga:

– Får jag läsa idag?

Då jag frågade honom vad läsandet betydde för honom svarade han kort:

– Jag får självfantasi.

Jag hade en spalt i Svensklärartidningen som hette Körling frågar. I ett av Svensklärartidningens nummer (Nr 3, 2013) frågade jag professor Magnus Persson om vad som menas med kritisk läsning och vad en bra bok är för något. Magnus Persson är professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, verksam vid Malmö Högskola. Så här löd en av mina många frågor:

Jag fick ordförråd, kreativitet och syn på människor och platser jag inte träffat eller varit på. Min läsning var min egen och jag var egen då jag läste. För min del handlade det inte om att vara god utan att vara själv. Men vad var det som hände då jag gröt och skrattade? Var det inte empati och medkänslor?

Professor Magnus Persson svarade:

Absolut. I läsningen upprättar vi ett eget rum där det alltid kommer att finnas en liten rest som är vår egen och som välmenande pedagoger aldrig kommer att komma åt. Det är en egenskap hos litteraturen vi skall värna. Läsningen kan träna empatin och medkänslan men det finns inga garantier för att vi blir mer empatiska när vi slagit igen bokpärmarna eller släckt datorn. Litteraturen övar framför allt fantasin, en av våra viktigaste och mest underskattade muskler.

Japp!

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

Bokstarten som kom av sig ordentligt

Jo, jag talar läsning med de jag kan. Också på offentliga platser och med de jag inte känner. Om ögonkontakten ges och samtalet välkomnas. Som här. På tunnelbanan.

Igår såg jag en liten en, ungefär så där en sjumånaders bebis, i famnen på sin mamma. Jag slog mig ned där. Barnet såg nyfiket på mig och vände sig ömsom till mig och ömsom till mamman. Det föll sig naturligt att samtala. Och jag kom in på den tidiga bokstarten. Den där barnet och mamman kan umgås med böcker och att stunden kan vara något för båda. Mamman såg bekymrad ut. Hon hade varit på BVC och fått veta att hennes barn skulle komma att få läs- och skrivproblem som vuxen. Det kunde man utläsa av att barnet inte kröp eller höll nacken på sådant sätt som barn ska göra. Ja, det vill säga, de barn som i framtiden kommer att läsa på ett riktigt sätt.

Jag höll min bitande ilska för hur mycket man kan utläsa av en liten människa och hur långtgående man kan dra utvecklingen utifrån det man tror sig se och veta. Jag såg mammans oro och allt för tidiga sorg över barnets kommande oförmåga och hur kämpigt han skulle få i sitt framtida liv. Det lilla barnet studerade mitt ansikte, läste av mitt minspel och speglade ett leende för att i nästa stund initiera ett. Jag sa att barnet läste av mig och tack vare mammans närhet kunde barnet se ut mot världen och möta andra. Jag sa också att ett av mina barn inte kröp alls eftersom han hade en annan teknik. Jag sa också att han hade en utmärkt nacke redan som en sjumånaders bebis och att den nacken höll för det läsliv han kom att möta och fortfarande möter.

Jag tänkte att oron är farligare än allt annat. Den oro som gör att vi ska reparera något som ännu inte finns. En sjumånaders bebis ska smaka på böcker, sa jag. Mamman sa att det finns så mycket att oroa sig för och jag vill inte redan nu oroa mig för hur det ska gå i skolan.

Nix pix. Bort allt vad oro gör. Smaka på en bok.

Anne-Marie Körling

”Orka inte läsa”

P1330900

Biljettförsäljaren är ung. Jag frågar om hon läser. Hon spricker upp i ett leende.

– Ja! Jag läser just nu To kill a mockingbird. Jag älskar att läsa.

– Hur kommer det sig att du läser den?

– En kompis tipsade.

– Varför läser du?

– Orka inte läsa. Jag fattar inte hur man skulle kunna inte läsa. För jag ska bli författare. Jag har alltid skrivit. Dikter, dagbok, eget.

– Jag frågar för jag undrar om hur vi läser och vad vi läser. Idag är det en speciell dag: Världsbokdagen!

– Åh, är det idag. Hurra!

Det tar några minuter att tala om läsandet och visa den intresse.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Att räkna med böcker

IMG_2419IMG_2420IMG_2421

Fyraåringen träffar jag på biblioteket. Traven med böcker ordnas för åskådlighet då jag frågar vilka böcker fyraåringen lånat. Med omsorg lägger fyraåringen böckerna i ordning och vi samtalar lite om varje bok. Jag tänker ofta på det där med att ordna. Att lägga tillrätta och tillgängliggöra böckernas omslag och samtalen som kommer då vi håller på med böcker. Jag ger mina visitkort och också de blir i centrum för samtal. Därefter tittar fyraåringen i min väska. Vi räknar mina böcker, de är sex stycken. Framför fyraåringen ligger … och så räknar vi dem med pekfingrets hjälp.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling