Intervju med skolbibliotekarien

Här är en intervju med en skolbibliotekarie i en skola årskurs F-klass till årskurs fem:

Berätta om hur du blev skolans bibliotekarie:

Jag är förskollärare och hamnade här av en slump. Vet inte om det var jag som helt enkelt anpassade mig eller om ”slumpen” var rätt för mig.

Jag trivs bra med att möta eleverna genom böcker. Här öppnas många olika vägar för att kunna kommunicera och mycket annat. Under tiden som bibliotekarie återvände jag till min egen skoltid där jag upptäckte läsningens och litteraturens betydelse för mig. Den personen som jag är idag, beror till stor del på den inverkan som böckerna haft på mig. Med andra ord kan jag säga att böckerna var som extra osynliga vårdare eller uppfostrare . Böckerna hjälpte mig att få större perspektiv på världen och vidgade mina vyer. Idag är jag medveten om litteraturens roll i mitt liv och det gör att jag har en förmåga att förmedla det till elever. Här finns möjlighet att väcka deras inre intresse för läsning och böcker.

Hur upplever eleverna skolbiblioteket?

Eleverna upplever skolbiblioteket som ett mysigt rum att komma till och titta på böckerna , låna böcker och få hjälp att hitta rätt bok.

Något som förvånar dig i mötet med eleverna? 

Att man kan genom böckerna kan hitta flera olika sätt att lära känna eleverna och deras världar är så fascinerande. Att öppna en dialog med en bok som verktyg var något som var en aha upplevelse för mig. Eleverna väljer olika och är nyfikna på allt. Fantasy är mest populärt.

På vilket sätt kan du påverka deras intresse? 

Jag bemöter eleverna med respekt och nyfikenhet. Jag är intresserad av deras uppfattning av den boken som de har läst och den de vill läsa. Man vill berätta om det finns någon som lyssnar. Man vill läsa för att ha mer att berätta.

Hur ser en dag ut i skolbiblioteket?

Biblioteket öppnar kl. 08:10. Eleverna kommer för att lämna och låna böcker. Jag lämnar dem i fred så att de kan leta på egen hand. De ber om hjälp om de känner att de inte klarar själva. Jag försöker att hjälpa de genom en dialog om deras intresse och viljan.

Detta med självständighet? Jag läser ”Är svensken människa? och i boken betonas vikten av självständighet. Människan bör vara oberoende av andra människor men effekten blir att människor känner sig ensamma. Att läsa böcker kan fylla ensamheten. Det är inte farligt att bli beroende av läsning . Eller?

 

 

Läsfrämjarintervju med bokbussbibliotekarien

Körling frågar bibliotekarien Johanna Vestfält, Krokom 

Hur är det att vara bibliotekarie?

Jag fick frågan förra veckan av en person som själv beskrev sitt arbete som ensidigt, ostimulerande och tråkigt. Stackare! Mitt svar på samma fråga är det motsatta! Det är mångsidigt (jag får hjälpa läsovana barn att hitta en spännande bok, se till att nyanlända har böcker på lättläst svenska, hjälpa studenter att få sin kursbok och lära elever att använda Legyms) stimulerande (tänk att få vara med och bidra till mer läsning!) utvecklande (det finns så mycket mer för mig att lära!)

 

Bokbussen – vad innebär arbetet?

Vi möter många låntagare varje månad, alltifrån elever på en liten skola till pensionärer som slutat köra bil och därmed inte tar sig till närmaste filial. På bokbussen blir kontakten med låntagarna ofta mer personlig än på kommunbiblioteket. Och det är ett mycket socialt arbete. En del glömmer bort att låna för att den månatliga pratstunden med oss är minst lika viktig.

Bokbussen är också väldigt viktig för kommunens elever. De flesta skolor saknar skolbibliotek och för dem är bokbussen det enda bibliotek de besöker under en månad.

Vi lyfter många böcker, tipsar om många böcker och lånar ut många böcker på vår buss.

 

Vad lär du dig om läsarnas intresse?

Det är klart att jag lär känna människors läsintresse och ofta prickar rätt med det vi tar med oss på bussen. Om jag får frågan om en viss genre, brukar jag ta med mig fler i samma och skylta med eller visa för låntagaren. På så sätt kanske låntagaren hittar något mer som hen inte räknat med. Men jag blir stundom påmind om att det inte alltid går att veta vad någon annan tycker om. Därför är det viktigt att tänka brett.

 

Hur förbereder du dig?

På de skolor vi besöker lånas det ut mycket böcker. Det kräver en hel del förarbete av oss. Vi måste ha med oss tillräckligt och fyller därför hyllorna men också backar som vi har på golvet. Vi behöver också ha ett hum om vilka åldersgrupper vi ska träffa. Och inte minst försöker vi att sprida nyinköpta böcker till alla skolturer så att det blir en bra fördelning av det nya.

Hur ser du landskapen förändras, årstiderna?

Landskapets skiftningar märker vi väl. Det går en månad mellan varje tur och mycket kan ha hänt däremellan. Detta är också något vi ofta kommenterar. Om solen skiner och fåglarna kvittrar en vårvinterdag, kan vi visserligen inte höra kvittret och skulle kanske helt av allt vilja sitta och njuta på en fjälltopp, men uppskattar ändå solljuset genom bussfönstret. Och nästa sväng kanske snön är helt borta. Då pratar vi om det. Jag tycker om att uppmärksamma dessa förändringar, att notera dem.

Hur handskas man med läsarnas lite mer privata val av böcker?

På ett större bibliotek med självbetjäning kan du vara helt anonym om du så önskar. På en bokbuss utan självbetjäning ska varje titel scannas av oss. Detta kan vara bokbussens nackdel.

Jag kommenterar aldrig valet av bok när låntagaren kommer till min lånedisk. Det är ett sätt för mig att visa respekt.

Vilka böcker skulle du önska fanns i bokbussen?

Jag önskar att vi hade en hel avdelning med böcker på andra språk än svenska. Alltfler frågar efter sådana och vi tar med oss från huvudbiblioteket efter behov. Men redan till hösten kommer min önskan att uppfyllas: Vi får en ny bokbuss och kommer att ha en flerspråksavdelning då.

Jag önskar också att vi alltid hade del 1 av alla fantasyserier för barn. De är alltid utlånade men ack så viktiga!

Hur många böcker innehåller er buss?

Ca 2000

Vilka böcker lägger ni fram och hur gör ni era val?

För oss gäller det att ha med sig det vi tror passar för dagen. Med erfarenhet anar vi ungefär vad som faller låntagarna på läppen men det är klart att vi inte säkert kan veta. Jag tycker det är viktigt att både vara följsam (dvs att skylta med säkra kort) och utmana smakerna lite, (t.ex. med serieromaner som inte lånas av så många hos oss… än!). Om jag har snappat upp att en elev tycker om att läsa om superhjältar, brukar jag ta med mig flera sådana och föreslå, eller lägga fram i hyllan.

 Vad förvånar dig i ditt arbete?

Jag förvånas ständigt över hur fort veckorna går. Det händer ofta att jag och min kollega undrar om vi åkt till fel ort… vi var ju här bara för nån vecka sedan! Kanske är det för att det är så roligt som det går fort, jag vet inte!

 Hur upplever du ditt arbete?

Förutom mångsidigt, stimulerande och utvecklande är mitt arbete viktigt, eftersom det innebär en möjlighet att påverka. Jag kan med mitt arbete se till att det finns böcker som passar alla i våra hyllor, åtminstone sträva efter det. Jag kan tillgängliggöra läsning på olika sätt (läsning med öronen, ögonen eller fingertopparna). Jag kan lyfta fram normbrytande böcker. Med rätt bok kan jag som förmedlare av litteratur faktiskt öppna dörrar och förändra.

 

Tack för intervjun. Hej HOPP! 

Frida Hyvönen om Roald Dahls häxorna

Söndagsintervjun i P1 lyssnar jag noggrant till. Ofta är det barndoms-skildringarna som fångar mitt intresse. Händelser som banat vägen för något eller som format eller på något annat sätt bidragit till livsberättelserna och hur vägarna skapats och stigarna från eller till har mejslats fram. Jag antecknar och lyssnar. Denna söndag intervjuar Martin Wicklin den prisbelönta musikern och låtskrivaren Frida Hyvönen.

Det är fint att lyssna till hur barndomsrummet såg ut med sina prång och vinden med sitt äventyrliga sågspån och damm. Och mammans högläsning ur Roald Dahls Häxorna och de frågor som väcktes hos den lilla Frida en gång för länge sedan. Och musiken som ett sätt att umgås och att göra något tillsammans i familjen med ett piano centralt i rummet. Att hitta på något för att kommunicera med varandra. Att hänga med kompisar handlade om att fnissa och skratta så man kissar på sig.

Jag tänker på att berättelserna, högläsningen, kan vara i centrum för gemenskapen. Och skrattet som kommer ur dem. Skönt häng helt enkelt.

Obemannat skolbibliotek och en hel hoper 7-åringar

Hej Anne-Marie!

Idag följde jag med mitt barn till skolan under några lektoner. Vi gick tillsammans till skolbiblioteket. Det var obemannat. Eleverna blev lämnade helt ensamma att hitta böcker. Resultatet blev en ganska stökig stund där ytterst få elever hittade något att läsa.

Vi pratade om det hemma och min man sa att hur ska barn hitta böcker på egen hand när det är svårt för vuxna att göra det. Detta är något som jag ofta ser – eleverna lämnas ensamma att hitta böcker och då slutar det allt för ofta i stök och kaos. Sen får eleverna skäll och skuldbeläggs, trots att det inte är deras fel.

Snälla, kan du skriva ett blogginlägg om detta. Det är ett så viktigt ämne!

Resa till biblioteket

Jag minns, då jag arbetade i skolbiblioteket med uppdrag att läsfrämja och verka för lässamtal så att fler barn kunde få läsa och minns hur det var när jag hittade elever i biblioteket, insläppta för att under tio minuter hitta en bok att läsa och de som inte hittade en bok att läsa fick som straff räkna i matematikboken när de andra läste. Det var mycket bekymmersamt att se hur detta drabbade de barn som inte visste något om hur man hittade böcker i det stora utbud som fanns att välja mellan, de for fram över hyllorna och tog en bok här och en där, nyfikna och glada men utan vägledning. Biblioteket ska vara en plats för alla barn i skolan och det kräver ett mottagande av vuxna som möter upp med nyfikenhet på vad barn läser och ledsagar dem som inte har hittat boken de vill läsa.

Att besöka skolbiblioteket är inte heller en isolerad företeelse utan med ett gott skolbiblioteksbesök är det inte svårt att sedan uppsöka andra bibliotek och veta att man kan gå dit. Jag intervjuade en man som berättade om sina minnen av att få besöka skolbiblioteket. Det var positiva möten och trots att han var en ganska stökig liten krabat fick han vara där. Han lärde sig också något om hur biblioteken var uppbyggda, hur man sökte böcker och vad skolbibliotekaren kunde hjälpa till med. Den utbildning han fick på skolbiblioteket gjorde att han förstod något om alla bibliotek och han fick genom skolbiblioteket en positiv bild av alla bibliotek vilket gjorde att han blev en flitig biblioteksbesökare som vuxen. Skolbiblioteksbesöken hör ihop med biblioteken och genom att möta böcker och skolbibliotekarier banar man vägen för den frivillige biblioteksbesökaren som under livet kan glädjas åt att biblioteken finns och är tillgängliga.

Så tillbaka till ditt mail. Det mest önskvärda är att biblioteken är bemannade av skolbibliotekarier som tar emot, bjuder in, presenterar litteratur och fångar in både de som redan läser, de som står på tröskeln att läsa och med värme tar emot dem som ännu inte vet och förstår vad en bok kan ge av upplevelser. Ett läsfrämjande arbete handlar om att både utbilda i vad ett bibliotek är för något, att det är allas rättigheter och att man där får möjligheten att närma sig böcker på olika sätt och att få möta bibliotekariens vänliga nyfikenhet och vilja att stötta den blivande läsaren att hitta boken.

Och för att få inblick i skolbibliotekariernas arbete, följ gärna detta flöde:

Skärmavbild 2017-02-16 kl. 19.23.44

 

Läsrapport från biblioteksrasten

Läraren skickar en hälsning via mail. Och jag vill dela det med flera. Det handlar om biblioteksrasten:

Biblioteksrasten idag:
– Jag älskar Rolf!
(Om Rolfböckerna. Elev i 1:an)
– Vilken tur att det är biblioteksrast just på onsdagar! (Elev i 4:an, som alltid kommer och tränar på engelska glosor).
– Jag står här och läser på alla böckerna på baksidan, tills jag hittar en jag vill läsa.
(Elev i 2:an, står vi boksnurran.)
Och i soffan sitter en elev uppkrupen under hela biblioteksrasten och lyssnar på boken ”De två tornen” av Tolkien i sin legimus-app.

Hej HOPP!

Vad läser ni? frågade jag

Körling fotograferar 2017

– Vad läser ni, frågar jag.

– Vi läser ”Mitt bland stjärnorna”! berättar föräldern. Och boken är så fin, ger mig så många tankar, berör mig så, filosofisk bok detta. Tänk, att det är en bok för barn och så tycker jag så mycket om den. Tur att man har barn.

Föräldern älskar boken för sin egen del. Barnen älskar också boken föräldern läser. Det hör nog ihop.

Läsfrämjarkalender lucka 12: Att plantera en allé

Läsfrämjande handlar om envishet och generositet, dvs, att aldrig överge de läsfrämjande frågorna och den pågående generositeten som kommer av att vi själva gör det vi säger att andra ska göra, dvs, läser själva och öppnar de fönster som finns till litteraturen genom att högläsa det barn och unga inte kan upptäcka på egen hand.  Men också se till att det finns böcker där barn och unga är så att de kan upptäcka på egen hand och att vi då respekterar att barn också kan välja och tycka om, alldeles på egen hand. Men då behöver de få tillgång till vad det finns att läsa och behöver bekanta sig med aktiviteter som är frivilliga. Att de måste läsa för att lära de vet varenda en.

Ofta tänker jag på det långsiktiga läsfrämjandet. Och jag tänker att vi måste göra det möjligt för läsning genom att skapa förutsättningar. Om man tänker på den envishet som handlar om att skapa en allé – att förutsättningarna för en allé finns genom att vuxna träd varvas med unga – kan man få en bild av det långsiktiga.

Också Malin Lagerlöf skriver om detta i Dagbok från ditt försvinnande, 2016:

En höst läste jag Michael Pollans En andra natur: en trädgårdsodlares bildningsväg. Jag blev så tagen av det han skrev om att ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år. Jag berättade detta för dig och redan nästa dag satte vi oss i bilen och körde de åtta milen upp till plantskolan i Västerhejde som var det enda ställe där de hade kastanjer. För det var kastanjer vi skulle ha. Det var vi helt eniga om. Klassiska, långsamväxande vårdträd. Vi köpte fyra stycken. Du grävde perfekta gropar och vi gödslade enligt konstens alla regler.

Läsfrämjande arbete handlar både om det nu som skapas då vi lyssnar tillsammans på en bok eller är helt uppslukade då vi läser på egen hand men det långsiktiga arbetet att främja för både läsförmåga och läsintresse handlar om att aldrig överge frågorna om att barn och unga kan läsa och om de funnit något som ger dem möjlighet att upptäcka vad det är att läsa. Att läsa för livet hela livet.

Läsfrämjarkalender lucka 5: Lånekort

Körling fotograferar 2013

Lånekortet. Denna biljett in i äventyren. En biljett för alla. Till vilka platser som helst. Lånekortet.

Jag hörde om en liten en som fått ett alldeles eget lånekort. Så värdefullt var detta kort att barnet lade det under kudden när det var dags att sova. Må alltid lånekortet laddas med detta värde. Med lånekortet följer äventyret att vara i biblioteket och upptäcka böckerna som tar med läsaren in i bildvärldar och textvärldar som saknar gränser.

I biblioteket träffade jag en lånare. I bokpåsen låg sju böcker av samma författare och i samma serie. Nioåringen en storläsare och lånekortet användes flera gånger i månaden:

– Jag lånar böcker varje vecka. Jag älskar deckarmysterier. Nu måste jag skynda hem för jag vill läsa.

Läsfrämjarkalender lucka 6: Läsa och skriva

– Jag läser för jag älskar att skriva, berättade 17-åringen jag träffade i biblioteket. Hon lämnade tillbaka boken hon läst och sa att den gav henne uppslag till något hon tänkte skriva.

Läsande och skrivande hör ihop. När man läser får man idéer och dessa idéer behöver kommuniceras. När vi skriver samtalar vi både med oss själva och med den som kanske får läsa. Att läsa och skriva är att tänka, kommunicera och lära.

Och om vi vill vidga våra perspektiv vad att skriva om kan vi läsa om det vi inte vanligtvis tycker om att läsa och detta för att få nya ord och få nya infallsvinklar att pröva vårt skrivande mot.

 

 

Läsfrämjarlucka nr 4: Orden att tänka med

Nioåringen står plötsligt framför mig där jag sitter i en skolas matsal. Hon tittar på mig med nyfikna ögon och frågar:

– Vem är du?

– Jag heter Anne-Marie. Vad heter du?

– Jag heter L. Vad tänker du om magi?

– Magi? Berätta, vad tänker du om magi?

– Jag funderar på vad magi är för något. Kan du något som är magiskt?

– Hmm … jag kan lära barn att läsa …

– Det är inte magi. Det är ditt arbete. Och du gör det inte ensam. Du behöver också att barn är med.

– Hmm, ja, så är det.

Vi är tysta en stund och tittar på varandra. Plötsligt säger nioåringen

– Jag tycker att ord är magi om man tänker efter. Orden är magiska. Att man kan berätta och att man kan tänka. Det är magi tycker jag.

Och jag tänker att ordförrådet är stort och möten magiska.