Yrken kring böckerna: ”Översättaren kan väl skriva in lite själv”

Då jag talade litteratur, skön- och facklitteratur med mina elever kom jag att presentera boken genom alla aktörerna kring den. Eleverna fick därigenom syn på, för dem, osynliga yrken som omslöt boken. Eleverna kunde ställa frågor om vad de trodde var och en gjorde och hur de kunde se att dessa fanns med i boken. Översättarens roll var ofta på tapeten:

– Kan översättaren skriva lite eget i boken, ifall översättaren tycker boken är lite långtråkig?

Yrken. Det är många som arbetar med en bok. Om vi breddar våra berättelser om böckerna framkommer de yrken som omsluter boken, både de historiska och de nuvarande. Det ger en utblick i vilka arbeten som fanns och kan finnas.

  • författaren
  • illustratören
  • fotografen
  • sättaren
  • förläggaren
  • redaktören
  • formgivaren
  • korrekturläsaren
  • språkvårdaren
  • översättaren
  • sakkunnig
  • projektledare
  • reklamare
  • webbdesigner
  • tryckaren
  • bokbindaren
  • maskinoperatörer
  • bibliotekarien
  • distributören
  • bokhandlaren
  • bokhandelsmedhjälparen
  • kundtjänst
  • recensenten
  • journalisten
  • manusförfattare (från bok till film)

För att inte tala om alla andra som är med då boken skrivs; partners, rådgivare eller sakkunniga. Ofta kan vi läsa vilka författare tackar i sina inledningar eller avslut, som i Ian McEvans bok Domaren:

Den här romanen hade inte kunnat bli till om det inte vore för Sir Alan Ward, som till nyligen var domare vid appellationsdomstolen och som besitter en enorm visdom, kvickhet och medmänsklighet. / … / Jag står i djup tacksamhetsskuld till Sir Alan för alla råd han gett kring rättsliga teknikaliteter och kring hur vardagslivet kan te sig för en överrättsdomare. Jag är också tacksam för att han tog sig tid att läsa och kommentera ett utkast av romanen. Men jag är själv ansvarig för alla eventuella felaktigheter som kan ha smugit sig in. / … / Jag är tacksam för råden jag fått av Bruce Barker-Benfield vid Bodleianbiblioteket och av James Wood på advokatbyrån Doughty Street Chambers. / … / Och återigen står jag i skuld till Annalena McAfee, Tim Garton Ash och Alex Bowler för deras närläsningar och hjälpsamma kommentarer.

Detta skriver Ian McEwan. Det är med glädje jag ser översättarens tack:

Översättaren vill tacka stadsjurist Erik Lindskog som hade vänligheten att titta närmare på ett antal juridiska termer, samt advokat Anja Åström som läste hela manuset som en fristående romantext med juridiskt kunnig blick

Ur Ian McEwan: Domaren, Brombergs Bokförlag, 2015

Jag kan ha glömt någon yrkeskategori och det ber jag i så fall om ursäkt för det. Boken är omgiven av många, många aktörer. Vi kanske kan tala lite mer om dem. Vad kan de som arbetar med böcker? Vilka arbeten finns det? Vilka fanns det en gång? Vad går att ersätta? Vilka tror vi kan bestå? Varför det?

Då vi hade gått igenom alla de som arbetade med boken utbrast en elev:

– Anne-Marie, vi har glömt dom som gör bokhyllorna!

Av Anne-Marie Körling

Glädjen över att barn läser

”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”

Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.

Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.

Hej HOPP!

Av Anne-Marie Körling

 

”Unputdownable” och vänliga bokhandlare

Körling fotograferar 2016Lässkyltar Körling fotograferar 2016LässkyltarLässkyltarLässkyltarLässkyltar

Går alltid in i bokhandeln varhelst jag är. Läser av boktitlarna och skyltarna. Läser av miljön och hur böckerna läggs fram och med vilken omsorg. Ibland frågar jag bokhandlare om bokhandeln. Eller var jag hittar boken jag inte hittar.

Jag läser på hemsidor att bokhandlarna är synnerligen vänliga och det är vänliga ögon jag ser in i då jag frågar om boken. Jag tänker att det är bra att veta att bokhandlarna är vänliga för bokfrågor kan vara besvärliga. Man kan ha glömt titeln och behöver många minuter för att berätta vad man tror att boken man söker ska handla om. Och hoppas att bokhandlaren kan klura ut vilken bok det är man så gåtfullt berättar om. Eller så vill man berätta lite om boken man tänker köpa för att man är så spänd på att få läsa den. Det är fint när bokhandlarna är vänliga och tålmodiga.

Nyss frågade jag om en bok jag inte fann för att se bokhandlaren försvinna in till uppackningen för att hämta den. Sen talade vi om boken vi hade mellan oss. Den jag köpte. Den bokhandlaren skulle läsa. Jag undrade så på vilket bord boken jag köpte skulle ha legat och jag tänkte på vilken skylt som skulle omsluta den. Jag tror jag skulle lägga den ensam på ett bord, sätta dit en stol och utmana till spontanläsning här och nu. Skylten skulle uppmärksamma den synlige läsarens aktivitet:

”Läsaren har försvunnit i 60-talet och befinner sig nu i en lägenhet där en katt får en avgörande roll. Det är läsaren som gör boken.” 

Av Anne-Marie Körling

Skyltarna är från Waterstones Picadilly samt Hatchards, Picadilly

Alldeles nyss i New York

En katt, en plats och jag är biten. Bokstavligen är jag det. Bokhandlarens tips blir mitt tips. Jag köpte boken. Och så läste jag.

Jag var där alldeles nyss. I rummen, i staden, i tiden och i andra människors åsikter och tankar. Jag ser mannen som raglar på gatan och jag ser honom som berättaren ser honom. Ett fotografi från en gata jag aldrig har gått på frammanas i mitt inre. Gatubelysningens rundade fokus blir också mitt. Jag har också smärtsamt ont i handen och förnekar att jag ska göra något åt saken.

Saklig är min läsning då jag läser om den väggfasta telefonen och ringa-på-dörren kontakten. Det fanns inga mobiler att vara i ständig beredskap genom. Och jag anar vilka svar jag skulle få om jag googlade och hur oroligt jag skulle lägga samman svaren. Nu kan man inte det i romanen. Tiden är sent 60-tal.

Jag läser numera med pennan. Jag strök under kommentaren:

”- Men för guds skull – kan du inte vara lite osäker!”

Av Anne-Marie Körling