Med tips från boken och klassens hjälte

Jag läste ”Lillebror och Nalle” för mina nior. Jodå, de lyssnade intensivt. Jag läste om hur lillebrors katt hade hittat en mus. Lillebror var rädd att katten skulle döda musen och ville hindra katten från att lyckas. Och katten lekte med musen som katter gör och allt inför Lillebrors ögon. Mamman visste råd och hämtade en stövel. Stöveln lade hon framför musen. Det svarta hålet i stövelskaftet gjorde att musen kunde springa in där och därmed räddas från katten samtidigt som stöveln fungerade som en möjlighet för mamman att bära bort musen och släppa ut den på en skyddad plats. Allt detta i barnboken.

Några veckor senare kom en av niorna in i klassrummet, sträckte armarna över huvudet och sa nöjt att han blev klassens hjälte på övernattningen de hade haft. Han var så nöjd över sig själv och sin insats och tackade mig för tipset. Jag hade ingen aning om att jag bidragit med något tips och frågade om det. Det var en liten mus som kommit in hos niorna och den hade väckt tumult och skrik.

– Jag hämtade en stövel och gjorde så där som i boken. Musen sprang in i stövelskaftet och … ja, alla tyckte jag var en hjälte som fixade det så bra, sa eleven stolt. Funkade hur bra som helst.

Nu läser jag boken ”Ishavspirater” av Frida Nilsson. Det är en farlig resa jag läser om. Havet är stort och kallt, vinden stark och ”Gaffelbommen hade gått av. Ja, det var det som hade hänt och nu åkte seglet i sjön.” Jag är ingen sjöman och har ingen sjövana. Orden som reling kan jag, däck och bärga vet jag betydelsen av. För att staga upp båtens färd uppmanas att ”Ordna med ett drivankare!”

Jag läser vidare. Förstår faran med seglet och gaffelbommen. Författaren Frida Nilsson förklarar:

”Ett drivankare var nånting man slängde i vattnet om man behövde tvinga sin båt att gå lugnare. Det bästa var att man kunde göra ett av en hink och en lång tamp – …”

Jag lämnar boken, äventyret, sagan för en stund. Vill förstå drivankarets betydelse och söker på ordet. Jodå, det stämmer med berättelsens förklaring och ordet finns. Jag funderar på själva ordet ”drivankare” och lär mig att ordet kan förklara en del också. Driv och driva måste jag förstå för att ge ordet drivankare betydelse men också ankare och vad som menas med det. Jag läser. Jag lär mig. Äventyret är stort. Kanske till och med större!

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur denna gång:

 

”Sagornas stickbok” och namnen på kapitlen

Jag brukar läsa namnen på kapitlen noggrant i alla böcker jag tittar i. Jag funderar över hur man satt dem och vad de gör med mitt intresse. Ofta listar jag kapitlen genom att skriva av dem. Då upptäcker jag mönster. Kanske kan det vara så att författaren har valt att ha tre ord i varje rubrik eller att vissa rubriker hör ihop på ett finurligt sätt. Hur som helst så kittlar de på olika sätt med sitt efterföljande innehåll. Jag föll pladask då jag läste innehållsförteckningen i ”Sagornas stickbok” av Celia B Dackenberg:

  • Det var en gång en liten kofta
  • Pappan, katten och flickan i den röda klänningen
  • Ängsull och blomster
  • Ränderna går aldrig ur
  • Mammans hus och Mymlans blus
  • Ylle mellan raderna
  • T som i tröja
  • Trädgårdskoftan och stormtröjan
  • Estlandsvantar och Bullerbytröjor
  • Hurra för raggsockan!
  • Superhjältinna med korviga strumpor
  • Sagofastern med stickstrumpan
  • Luvan och äventyret
  • Rosenvantarna från Frostmofjället
  • Bilderbokens mamma
  • Magiska nystan
  • Vem tog nystanet?
  • med flera

När jag läser rubrikerna kan jag fundera över vilka barnböcker som hör samman med dem. Kanske delar jag litteraturen med författaren till boken, kanske får jag upptäcka böcker jag inte läst, kanske upptäcker jag att jag har andra bokval att lägga till.

Hur som helst – när vi läser och funderar över våra vänner i litteraturen – kan vi  gör det kan vi fundera över vilka kläder som kommer med dem vi läser om – och vill vi – kan vi pröva att skapa dem.

Av Anne-Marie Körling

Åh dessa barnboksföräldrar

Jag läste för barnet. Om Alfons. Barnet tyckte om Alfons. Blev glad i hela kroppen.  Sedan läste jag för barnen. Vi tyckte alla om Alfons. Barnen växte om Alfons och jag växlade perspektiv. Jag tycker om Alfons men ju äldre jag blir och ju mer jag tänker på mitt eget föräldraskap har blicken följt Alfons Åbergs pappa. Jag tycker om pappan. Jag tänker att jag kanske är lite som pappan. Ibland lite disträ. Vill vara en stund för mig själv. Läsa tidning. Njuta lite lugn och ro när alla matvaror är där de ska vara. Humma lite medhummande åt det som barnet säger, berättar eller pratar om. Låna ut hammare och säga att det blir bra för att sedan upptäcka att jag sagt ja till lite mer än jag borde. Men, men. Alfons pappa kan och då kan jag. Och när Mumintrollens mamma packar för familjens utflykt då ler jag stort, stort åt omsorgen eftersom hon packar för alla eventuella händelser. Eller när Mimmi (En ettas dagbok av Viveca Sundsvall)  sent på kvällen ropar åt sin mamma att alla barn ska ha med sig lussebullar nästa dag och den där känslan som infinner sig i att man måste, vill och ska vara en god förälder och när bokens text låter mig veta att mamman bakar in på sena natten för att det ska bli bullar åt det egna barnet.

Det är skönt att spegla sig i andra föräldrar, också de tecknade och de påhittade. Låna lite av dem, stanna upp och inte rusa iväg. Inte bli arg så det ryker för att den egna orken eller tjatet gör något med en. Att man inte kan hålla sin irritation. Som när klockan går olika i våra liv. Barnet i sin tid. Jag i min. Vi måste skynda för att vi måste till dagis och skola. I själva verket också till jobbet och arbetet. Och när jag tänker på föräldrarna i böckerna så tänker jag att jag aldrig någonsin jagat iväg något av barnen in i en snickarboa. Vi hade ingen sådan. Men lika arg som Emils pappa kunde jag bli. Emilpappaaaaaaaaaarg! Lika mild och fundersam som mamma Alma kunde jag också vara. Stå vid mina barns sängar och se hur deras små kinder såg så där varma ut som sömn och täcke gör med barns kinder. Och all den kärlek som bultar i föräldrahjärtat kunde jag dela med Ronja Rövardotters mamma. Och så nynnande jag en sång.

Numera är jag farmor. Nu gluttar jag lite extra på hur en farmor är när hon är med Alfons. Det här gör läsningen spännande för mig, ett nytt perspektiv. Och boken jag läste för mina egna barn, det vällästa exemplaren ger mig nya infallsvinklar. Sen skrattar jag på samma ställen som jag skrattade för trettio år sedan. Älskade, älskade barnbok.

Av Anne-Marie Körling

Dialog om bokstäverna och böckerna

P1280363-001

Jag får ofta frågor om hur vi skapar intresse för bokstäver och läsning. Barn är kluriga varelser. De vet när vi gör stor affär av att de ska lära sig. De vill inte vara projekt för vad att lära. Barn gör det vi gör för att de är sociala och härmar det de ser och delar med oss.

Barn vill att vi delar saker och ting med dem. De vill se att vi är intresserade själva. Då blir de nyfikna. Därför ska vi visa att vi själva tycker om. Vi läser för att det är betydelsefullt för oss själva. Vi läser tidningar, recept, tidtabeller, sms och böcker. Vi skriver bokstäver för att de bär våra känslor, minnen, påminnelser vidare. Listorna vi skriver då vi ska handla, kortet vi skriver för att gratulera. Vi använder bokstäverna. Och om vi vågar oss på att göra lite affär av att vi skriver och läser kan vi visa vår inställning genom att göra det mer tydligt. Jag brukar svara ungefär så här:

Hej,

om det inte känns för obekvämt för dig, lek lite med bokstäverna och ljuden, ungefär så här: Jag älskar B, bbbb, och jag tycker F- ffff- är ett roligt ljud för tungan, det känns när man säger det, åt bokstaven Ä kan man rycka lite med axlarna åt, osv. Jag skulle läsa högt ur det ditt barn själv inte vet något om. Och visa att du läser även om hen inte genast visar sig intresserad. Läs högt för att du är intresserad, vad kommer hända här? och läs vidare. Tala högt för dig själv. Och gör det även om ditt barn lämnar dig. Hen kommer tillbaka. För det du gör blir hen till slut intresserad av.

 Återkom gärna och berätta. Jag finns i närheten om du vill skriva igen och dela dina erfarenheter eller undra vidare tillsammans med mig. 

Vi vuxna lever så självklart i och genom bokstävernas värld. Vi kan läsa och gör det utan en tanke. Vi ska vara generösa med det vi kan. Ge av det vi en gång kämpade med att tillägna oss. Smaka av bokstäverna igen, reta upp talsystemet med ett rungande rrrrrrrrrrrrr och hissa gomseglet med ett gungande geeeeeeeee. Känn hur bokstäverna låter och läsa högt för att vi kan.

Av Anne-Marie Körling

Tips: Kulturrådets ”Med läsning som mål” är en forskningsöversikt för läsfrämjande insatser, tillgänglig som PDF på Kulturrådets sida.

De vackra bokstäverna kommer från ett klassrum i Östhammars Kommun.