Är jag ett hinder för din läsning?

Frågan om jag utgör ett hinder för barn och ungas läsning har jag ställt mig många, många gånger sedan jag blev lärare. Jag har granskat mig själv, lyssnat till mina nej och mina ja, funderat över min syn på litteratur och vad den gör med barnens egna val när de väljer att läsa och vad de väljer att läsa ur. Och jovisst. Jag har fått tänka åtskilligt på det jag säger och det jag gestaltar.

Lösningen har funnits i att skapa tid och utrymme åt både det jag vill och det eleverna vill. Jag läser högt ur det jag vill att eleverna ska möta för att ge en horisont av litteratur och mångfald och av det de ännu inte kan läsa på egen hand. Jag kan genom att ge flera olika möten med litteratur också ge eleverna ett alldeles självständigt eget. Klassrummet fyllde jag med böcker, tidningar och allehanda faktaböcker. För att ge och för att låta eleverna upptäcka på egen hand.  Jag införde flera olika läsmöjligheter i klassrummet:

  • Gemensam läsning
  • Vägledd läsning
  • Parsamtal om läsning
  • Enskild läsning med lärare
  • Flera olika pedagogiska sätt att högläsa
  • Självständig läsning

De fem översta punkterna är förberedd undervisning där litteraturvalet ligger hos mig som lärare men också kan ske i samspel med eleverna. Men de måste få veta om vad som finns att läsa och vad som finns att upptäcka. Den sista punkten betyder att den är självständig. Eleverna får läsa det de vill. De får läsa Kamratposten.  De får läsa faktaböcker. De får läsa den 23:e delen av någon seriebok. Och de får läsa kartboken med en kompis.

Så ja, jag skulle kunna ha sagt ja till det jag läser i DN. Lördag #83 * 5 mars 2016 där Katarina Anna-Maria Gospic beskriver hemmets bokhylla och önskemålen om vad att läsa i skolan:

Bokhyllan i Katarina Gospics hem var inte särdeles välfylld. Där fanns uppslagsverk, men bara några band. Hon slog i ”Världens djur”, vad som helst som innehöll konkret vetande.

I skolan önskade hon uppslagsböcker när klassen skulle läsa, men fick till svar att de skulle läsa skönlitterärt. Hon försökte låna en kartbok för att hon ville lära sig alla huvudstäder, men inte heller det var okej.

Jag har haft många föräldrar som frågat mig om kartboken och barnens lust till att läsa den. De frågar om kartboken räknas som läsning och vad man ska göra när barnet inte får läsa kartboken. Jag brukar svara att om barn tycker om kartböcker så se till att de finns kartböcker där barnen är. Också i hemmet kan det få lov att finnas kartböcker. De går att låna på biblioteket. Låna gärna många olika kartböcker och upptäck skillnaderna i dem. I skolan saknas ibland den där undervisningen som erbjuder självständiga val. Även om det står i läroplanen att eleverna ska kunna påverka så blir det inte alltid så. Jag tror vi ska tänka på hur vi introducerar den egna lässtunden och den som vi leder och beslutar om. När man läser en kartbok kan det vara roligt att fundera över den då man läser en skönlitteratur bok. Man kan slå upp platser som nämns i boken och därmed få använda det man tycker är så roligt. En karta tillsammans med en skönlitterär berättelse.

Av Anne-Marie Körling

Läsvägar!

Jag läser av läsvägen mellan hemmet och skolan.  Löpsedlarna läser jag. Rabatten på maten läser jag. Jag läser om läsk och blaska. Jag tänker på alla ord och meningar. Jag tänker på biologibokens täta text och grammatiken i ämnet svenska. Jag lyssnar till barnet som säger att jag vill inte kunna läsa mer. Läsningen suger säger en tonårskille.

Det suger att läsa! Jag vill förstå. För mig suger det inte att läsa. Tvärtom jag har ett sug efter att läsa. Men när jag går och spanar på texterna mellan hem och skola undrar jag över vad möten med texter kan betyda. Löpsedlarnas krig läser jag om. Jag läser om hunden som bitit en bebis. Jag läser att det är 50% rabatt på något som jag kan köpa och att köttfärsen är från Irland. Jag tänker på faktaboken i skolan. Den jag nyss hörde någon kommentera som en text som man bara läser utan att läsa. En text man äter i sig och tänker inte på vad det egentligen är. Det ska bara in. Innanför på något sätt.

Jag tänker på en dikt jag läst för länge sedan. Den i vilken böckerna gråter i sin olästa ensamhet. Jag tänker på att den som ännu inte har fått möta ett äventyr och ännu inte har fått gråta över någon annan människas öden och sorg inte vet riktigt vad läsning kan betyda. Då blir det fattigt med skyltarna, löpsedlarna och faktatexten.

Jag läser av texten på vägen mellan skolan och hemmet. Löpsedlarna går att läsa med stora bokstäver. Nyss stod jag framför en och pekade på det stora ö som fanns mellan två bokstäver av samma sort. Det är en liten en som älskar bokstäverna. Ännu kan liten inte sätta ihop orden. Varje bokstav är ett äventyr. Jag minns då jag lärde en liten pojke att läsa. Sen kom han och bad mig om att ta bort det han nu kunde. Det är inget roligt att läsa när det bara är tråkiga saker man läser om. Man får mardrömmar. Jag blundar ibland.  Som om jag kunde hjälpa honom att sudda bort att han kan läsa. Det är lätta ord på en löpsedel men innehållet är obegripligt svårt. Stora fina bokstäver med svårbegripliga innehåll och öden. Inte alls något för en sjuårings nyfikna läsögon.

Det krävs en läsväg till varje läsande barn. En omvärld som tänker att nu lär sig ett barn läsa och med en värld av olika texter att möta. Kanske en upptäckarläsväg som snirklar sig genom sagoskogar, speglande andra världar eller som skriver ett skönt ord som ”sjumilasteg” och som är lite längre än de där skrikiga orden på löpsedeln.  Tänk om löpsedeln en vecka i oktober har fokus på de läsande barnen, då när de gått i skolan en tid och kanske fått så mycket lärdom att läsförmågan gör ögonen hungriga på läsutmaningar. Då kanske en av löpsedlarna handlar om att  ”Barnen i skolan nyss läst en bok som var så spännande att biblioteket fick hålla extraöppet för boklånarna”.

Kanske kan vägen till och från skolan lysa upp med något som nu lyser med sin frånvaro.

 

Av Anne-Marie Körling

Namnen på kapitlen kittlar hjärnan

Myran

Bästis-Henny

en plötslig händelse

matsalen

bänga Doodi

sniglar

sandslottet

bomben

badskum

fotboll

första glassen

kalas

katthataren

bråk

tandläkaren

cykelnyckeln

blodet

katastrofen

struntprat

chefen lever

gula rummet

kattälskaren

pizza

det nya livet

Jag ska läsa om Myran. För att någon frågade om jag läst den. Och det hade jag inte. Några dagar senare gårjag omkring i bokhandeln. Där stod boken ”En myras liv” och jag påmindes om att jag fått frågan om jag läst den. Nu ska jag börja läsa. Jag tänker att jag kommer möta någon som inte gillar katter. Jag kommer möta någon som älskar katter. Jag vet att det kommer smaka glass och pizza. Jag undrar lite över chefen, bomben och sandslottet. Berättelsen inleds med meningen:

Myran är världens ovanligaste myra, för han är ingen myra.

Jag är fast. Jag börjar läsa ur Linn Gottfridsson och Emma Adbåges bok ”En myras liv” utgiven på Rabén&Sjögren, 2016,

Av Anne-Marie Körling

På tunnelbanan högläste jag för den unge mannen

Det var efter en föreläsning jag gett som den unge mannen slog följe med mig. Vi var på väg hem båda två. Jag fick frågor. Och jag lyssnade till frågorna om språkets betydelse och att inte tycka sig äga språket fullt ut. Att våga ta språket till sig och vilja lära sig nytt språk då allt handlar om det. Den unge mannen hade upptäckt att språket var en nyckel och att han själv hade för få, eller upplevde sig ha för få. Jag måste lyssna varsamt. Inte ivrigt komma med råd. Men råden stod på rad inom mig och jag gav dem försiktigt.

Mina råd:

  • Ta en tidning och läs en enda artikel noggrant. Inte hela tidningen utan en enda. Välj först något du känner dig hemma med. Gör så varje dag. När du känner dig utmanad. Ta en artikel du inte känner lust till. Läs den. Varva varannan dag med en artikel du gillar och en du inte känner lust till.
  • Besvara frågorna som du hör någon säga i en film eller i något program du ser. Stanna filmen och fundera över vilket svar du skulle vilja ge. Ta med så många ord som frågan innehåller. Våga svara utan att kunna. Pröva ordförrådet högt och ljudligt. Lägg dig genom att uttrycka dig själv, din åsikt, din tanke, din kreativitet och vidga språket genom det du hör.
  • Lyssna till berättelser. Du kan aktivt ta in ord du inte är bekant med. Låt säga ett ord om dagen som du medvetet tänker om och utforskar vad det är för något du hör och vad ordet kan representera.

Tre råd. Inte fler. Inte råd som är längre ifrån personen än där personen är. Inga boktravar att utmana med. Inga måsten. Däremot en liten text att högläsa. Där boken är kan vi låta den tala. Jag högläste för den unge mannen:

Nu blev jag tvungen att följa med i nyheterna varje dag. Verkligen läsa tidningarna grundligt, inte bara kolla i Metro om det var rea på Intersport till helgen. Och jag tvingades lära mig att berätta. Jag kunde sitta hela kvällarna och vrida och vända på ett ämne för att förstå hur jag skulle lägga fram det. Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som om hjärnan blev glad av allt det här. Som att den hade väntat på att få något att jobba med.

berättar Ison Glasgow i sin bok ”När jag inte hade nå´t” .

Den unge mannen tittar frågande på mig

– Tvätta sitt språk?

Vi talar lite om det. Om språket vi skapar i gemenskap med varandra. Språk som gör att vi kan mötas. Som vi två på tunnelbanan. En yngre generation och en äldre. Vi ansvarar för att vi kan mötas i vårt gemensamma språk här och nu. Tvättar vårt språk så att det blir ett språk att mötas i. Inte anpassning bara utan för att vi har tillräckligt med språk för att göra det.

Innan jag går får jag frågan:

– Du, vad hette boken?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur:

Glasgow, Ison; När jag inte hade nåt, berättad för Emil Arvidsson, Brombergs förlag, 2014.

 

 

 

Yrken kring böckerna: ”Översättaren kan väl skriva in lite själv”

Då jag talade litteratur, skön- och facklitteratur med mina elever kom jag att presentera boken genom alla aktörerna kring den. Eleverna fick därigenom syn på, för dem, osynliga yrken som omslöt boken. Eleverna kunde ställa frågor om vad de trodde var och en gjorde och hur de kunde se att dessa fanns med i boken. Översättarens roll var ofta på tapeten:

– Kan översättaren skriva lite eget i boken, ifall översättaren tycker boken är lite långtråkig?

Yrken. Det är många som arbetar med en bok. Om vi breddar våra berättelser om böckerna framkommer de yrken som omsluter boken, både de historiska och de nuvarande. Det ger en utblick i vilka arbeten som fanns och kan finnas.

  • författaren
  • illustratören
  • fotografen
  • sättaren
  • förläggaren
  • redaktören
  • formgivaren
  • korrekturläsaren
  • språkvårdaren
  • översättaren
  • sakkunnig
  • projektledare
  • reklamare
  • webbdesigner
  • tryckaren
  • bokbindaren
  • maskinoperatörer
  • bibliotekarien
  • distributören
  • bokhandlaren
  • bokhandelsmedhjälparen
  • kundtjänst
  • recensenten
  • journalisten
  • manusförfattare (från bok till film)

För att inte tala om alla andra som är med då boken skrivs; partners, rådgivare eller sakkunniga. Ofta kan vi läsa vilka författare tackar i sina inledningar eller avslut, som i Ian McEvans bok Domaren:

Den här romanen hade inte kunnat bli till om det inte vore för Sir Alan Ward, som till nyligen var domare vid appellationsdomstolen och som besitter en enorm visdom, kvickhet och medmänsklighet. / … / Jag står i djup tacksamhetsskuld till Sir Alan för alla råd han gett kring rättsliga teknikaliteter och kring hur vardagslivet kan te sig för en överrättsdomare. Jag är också tacksam för att han tog sig tid att läsa och kommentera ett utkast av romanen. Men jag är själv ansvarig för alla eventuella felaktigheter som kan ha smugit sig in. / … / Jag är tacksam för råden jag fått av Bruce Barker-Benfield vid Bodleianbiblioteket och av James Wood på advokatbyrån Doughty Street Chambers. / … / Och återigen står jag i skuld till Annalena McAfee, Tim Garton Ash och Alex Bowler för deras närläsningar och hjälpsamma kommentarer.

Detta skriver Ian McEwan. Det är med glädje jag ser översättarens tack:

Översättaren vill tacka stadsjurist Erik Lindskog som hade vänligheten att titta närmare på ett antal juridiska termer, samt advokat Anja Åström som läste hela manuset som en fristående romantext med juridiskt kunnig blick

Ur Ian McEwan: Domaren, Brombergs Bokförlag, 2015

Jag kan ha glömt någon yrkeskategori och det ber jag i så fall om ursäkt för det. Boken är omgiven av många, många aktörer. Vi kanske kan tala lite mer om dem. Vad kan de som arbetar med böcker? Vilka arbeten finns det? Vilka fanns det en gång? Vad går att ersätta? Vilka tror vi kan bestå? Varför det?

Då vi hade gått igenom alla de som arbetade med boken utbrast en elev:

– Anne-Marie, vi har glömt dom som gör bokhyllorna!

Av Anne-Marie Körling

Glädjen över att barn läser

”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”

Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.

Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.

Hej HOPP!

Av Anne-Marie Körling

 

”Unputdownable” och vänliga bokhandlare

Körling fotograferar 2016Lässkyltar Körling fotograferar 2016LässkyltarLässkyltarLässkyltarLässkyltar

Går alltid in i bokhandeln varhelst jag är. Läser av boktitlarna och skyltarna. Läser av miljön och hur böckerna läggs fram och med vilken omsorg. Ibland frågar jag bokhandlare om bokhandeln. Eller var jag hittar boken jag inte hittar.

Jag läser på hemsidor att bokhandlarna är synnerligen vänliga och det är vänliga ögon jag ser in i då jag frågar om boken. Jag tänker att det är bra att veta att bokhandlarna är vänliga för bokfrågor kan vara besvärliga. Man kan ha glömt titeln och behöver många minuter för att berätta vad man tror att boken man söker ska handla om. Och hoppas att bokhandlaren kan klura ut vilken bok det är man så gåtfullt berättar om. Eller så vill man berätta lite om boken man tänker köpa för att man är så spänd på att få läsa den. Det är fint när bokhandlarna är vänliga och tålmodiga.

Nyss frågade jag om en bok jag inte fann för att se bokhandlaren försvinna in till uppackningen för att hämta den. Sen talade vi om boken vi hade mellan oss. Den jag köpte. Den bokhandlaren skulle läsa. Jag undrade så på vilket bord boken jag köpte skulle ha legat och jag tänkte på vilken skylt som skulle omsluta den. Jag tror jag skulle lägga den ensam på ett bord, sätta dit en stol och utmana till spontanläsning här och nu. Skylten skulle uppmärksamma den synlige läsarens aktivitet:

”Läsaren har försvunnit i 60-talet och befinner sig nu i en lägenhet där en katt får en avgörande roll. Det är läsaren som gör boken.” 

Av Anne-Marie Körling

Skyltarna är från Waterstones Picadilly samt Hatchards, Picadilly

Alldeles nyss i New York

En katt, en plats och jag är biten. Bokstavligen är jag det. Bokhandlarens tips blir mitt tips. Jag köpte boken. Och så läste jag.

Jag var där alldeles nyss. I rummen, i staden, i tiden och i andra människors åsikter och tankar. Jag ser mannen som raglar på gatan och jag ser honom som berättaren ser honom. Ett fotografi från en gata jag aldrig har gått på frammanas i mitt inre. Gatubelysningens rundade fokus blir också mitt. Jag har också smärtsamt ont i handen och förnekar att jag ska göra något åt saken.

Saklig är min läsning då jag läser om den väggfasta telefonen och ringa-på-dörren kontakten. Det fanns inga mobiler att vara i ständig beredskap genom. Och jag anar vilka svar jag skulle få om jag googlade och hur oroligt jag skulle lägga samman svaren. Nu kan man inte det i romanen. Tiden är sent 60-tal.

Jag läser numera med pennan. Jag strök under kommentaren:

”- Men för guds skull – kan du inte vara lite osäker!”

Av Anne-Marie Körling