Tips – Sida 6 – Läsambassadören

”Den där boktraven” sa läraren

Ofta återkommer frågorna om böckerna jag har med mig då jag är i skolorna, i biblioteken och då jag generöst delar med mig av böckernas innehåll genom att läsa högt:

– Du har så många böcker med dig? Man blir nyfiken. Vill titta vilka böcker du har med dig. Kanske man själv ska ha böcker med sig bland eleverna. Jag får såna idéer när man ser din boktravar.

– Den där boken du högläste ur … vilken bok var det? Jag blev så intresserad. Den fångade mig direkt. Kändes som du valt ut den till mig. Rakt i hjärtat. Får jag fotografera den?

Denna gång hade jag med mig

Tomas Tranströmer ”Minnena ser mig”
Karl Ove Knausgård ”Om hösten”
Katarina Mazetti/Gunna Grähs; ”Här kommer tjocka släkten”
Stian Hole: ”Hermans sommar”
Bruno K. Öijer: ”Och natten viskade Annabel Lee”
Jujja och Tomas Weislander: ”Lillebror och Nalle”
Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
Ulf Stark/Ida Björs: ”En liten bok om kärlek”
Glasgow/Arvidson; ”När jag inte hade nå´t”
Inte en främling. 20 berättelser om identitet och mångfald.

Att gå omkring bland böcker

Från stadsbiblioteket i Lund fanns denna vackra skulptur av att vara bland böckerna.

Att ta barnen och ungdomarna till böckerna, till bibliotek och boklådor. Där de kan upptäcka böckerna och strosa in bland avdelningarna. Se på omslag som kan vara rena skönhetsupplevelser men också boktitlar som skriker, viskar och lockar. Är vi bland böckerna så gör böckerna väsen av sig på sina egna sätt. Vi lockas plocka upp böcker. Vi lockas att läsa boktitlar vi inte tänkte fanns och vi ser omslag vi trodde aldrig fanns. Böckerna gör en del av arbetet. Vi måste ta barnen och ungdomarna till platserna där böckerna är.

Jag tänker på hur bokhandeln och biblioteket ger inblickar och utblickar. Att få lära sig vara på dessa platser och själv få finna sina vägar till litteraturen.

Min erfarenhet av litteraturpromenaderna är många och långa. Jag har också tagit mina elever till både biblioteket och bokhandeln. För att se, få uppleva och förstå att böckerna har platser och på dessa platser finns det yrkesverksamma som ger vägledning in och ut ur böckerna. Själv går jag på måfå in till avdelningarna jag inte är så hemma i. En dag fann jag en bok som kom att påverka mig mycket just för att jag var på min ovana plats i bokhandeln. Jag köpte den. Omslaget var det första jag såg, och jag tyckte om det jag såg, jag lyfte boken och började läsa lite här och lite där. Ingen i bokhandeln säger något om hur man får läsa och jag vänder och vrider på boken på det sätt jag själv vill upptäcka den. Det enda som krävs av mig är att jag är rädd om böckerna och behandlar dem med varma händer och nyfiken blick.

Barn och unga måste få vara där böcker är, se oss strosa själva, botanisera utan förutbestämda åsikter om vad att läsa, utan för att själva äventyret börjar med att det finns att läsa och platserna berättar det.

En textrad får fäste

Jag satt på en trapp och läste högt för några ungdomar. De samlades kring mig för att fråga om varför jag läste. Istället för att berätta om min läsning lät jag boken berätta om sitt innehåll. Jag högläste. En av de unga frågade om jag kunde läsa om en mening vilket jag gjorde. På begäran läste jag den om och om igen. Jag tror säkert tio, elva gånger. Eleverna ville höra den igen och igen och igen. Inom mig hoppade frågorna höjd, jag ville veta varför men frågade inte om det utan följde tonåringarnas vilja och begär.

Textraden var mitt-i-prick för någon av de som lyssnade och jag var textens resonör. Plötsligt ringde det in och eleverna reste sig för att gå till lektionen, jag frågade om textraden, vad den hade betytt. En av eleverna visade med sin hand, en gest mot huvudet, sedan mot hjärtat, sedan mot huvudet och så tillbaka till hjärtat. Textraden hade betytt tanke, känsla, tanke, känsla och slutligen flyttat in i elevens huvud;

– Jag kan den där meningen nu, den finns i mitt huvud, sa eleven. Den var så bra för mig. Precis vad jag behövde.

Jag tänker på detta då jag läser Johan Cronemans krönika ”Man kan bära med sig vissa textrader livet igenom” i Dagens Nyheter den 15 juli 2016:

Man kan bära med sig textrader hela livet, man kan plågas av dem – vissa blir man aldrig av med, vissa vill man aldrig bli av med, man kan plocka fram dem exakt vilken sekund som helst, och fortfarande på något märkligt sätt utan att någonsin egentligen förstå varför. Man kan inte ens säga att man inte kan leva utan dem. Man är bara aldrig utan dem.

Och jag tänker på alla de där textraderna som varit så exakta, så upprörande, så vackra, så konstnärliga, så äventyrliga och så skrämmande som vore de skrivna för de är så mitt i prick, bulls-eye, och varför de påverkat mig eller varför de fortsatt påverka mig, det vet jag inte. Jag vet att de påverkar mig och jag tycker att det kan räcka så. Jag sällar mig till det stora äventyret att inte riktigt förstå varför, och delar Johan Cronemans ord:

Jag har uppriktigt talat ingen riktig bra förklaring till vad det betyder, men få rader har betytt mer för mig. Det var sådana rader som gjorde att jag plötsligt fick för mig att börja skriva.

Genom en högläsande röst kom författarens ord att nå tonåringarna. En textrad fick fäste.

Av Anne-Marie Körling

Första delen i en bokserie och att vänta på en fortsättning

Många barn och unga jag har talat med berättar att de tycker om att läsa böcker som ingår i serier. Läsarna säger att de blir bekanta med hur författaren berättar och att de liksom bara kan läsa på. Det svåra med att läsa en serie med böcker är att de tar slut och att läsaren då känner sig lite sorgsen över det. Ett sätt kan vara att man får förslaget att läsa om samma serie igen och det har många läsare också gjort. Man upptäcker nya saker som man inte upptäckt vid första läsningen.

Jag läser nu första delen Ficktjuvens vän av Bo R Holmberg del 1 med undertiteln Hittebarnet. Den boken avslutas med ett kapitel ur nästa del vilket inleds med:

Här slutar första delen av Hittebarnet, Ficktjuvens vän. Men berättelsen om Örn är inte slut. Alla frågor har Örn har inte fått svar på (och inte du heller). Hur ska han få tag i Marta? Och vilka är hans föräldrar? Inom kort kommer den andre delen i serien, med titeln Den blodröda manteln. Redan nu kan du läsa det första kapitlet i boken …

Tycker man om första delen vill man gärna läsa vidare i nästa del vilket man tillåts göra redan i den första delen. Man får det första kapitlet i del två men innan det författarens brev, eller förlagets, vilket jag tycker är tilltalande och jag läser vidare i det kommande. Detta kan vara ett sätt att locka läsaren till nästa bok och att ge en övergång till fortsatt läsning. Det fina med serier är också att man får vänta tills fortsättningen kommer och det gör att man kan få längta och därmed påverkas det egna engagemanget. Att vänta på något är inte så dumt.

Av Anne-Marie Körling