Att pröva rädslan

Att läsa om och om och om igen möjliggör för mötet med det man är rädd för i boken. Om och om igen. Första gången då man hör det där läskiga i boken vet man inte något om det kommande eller att det kommer att bli bra och att lösningen finns några sidor längre fram men man kan som lyssnare ledsagas av högläsaren som fortsätter läsa med samma lugna röst, tydligen orädd för berättelsens innehåll.

Jag minns när min morbror läste ur Tove Jansson ”Vad tror du hände sen” för oss barn. Vid första läsningen klamrade vi oss fast vid varandra, så rädda, men också räddade av att vara tillsammans och ihop. Och vips på andra sidan var faran över och allt var frid och fröjd. Vi läste om boken många, många gånger. Vi bad och bönade och morbror högläste om och om igen. Vi lärde oss om rädslan, både den yttre och den inre. När vi upptäckte att vi kunde klara av att möta det läskiga kunde vi också tillåta oss att känna rädsla.

Olof Lagercrantz skriver om omläsningens betydelse i Om konsten att läsa och skriva, 1985:

Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. Jag minns en sommar med högläsningen i en ungdomlig krets av Tove Janssons roman Trollkarlens hatt. Knappt var den slut ville alla höra den en gång till.

Det var intressant att studera den förväntansfulla spänning, som infann sig inför vissa känslomässiga höjdpunkter. Mumintrollet blir förvandlat till oigenkännlighet av den magiska kraften i hatten. Han vädjar till sin vänner med de skakar på huvudet. De känner inte igen honom. Mumintrollet är utesluten ur den förtroliga kretsen och finns inte mer. Hjärtat saktar sig av förskräckelse i lyssnarskarans bröst, ty alla vet vad det betyder att vara utanför.

Slutligen i full panik vädjar mumintrollet till sin mor, muminmamman, hon med väskan. Efter ett ögonblick av tvekan –  olidliga spänning! – säger hon:

– Visst är det du mitt mumintroll! Förtrollningen är bruten och mumintrollet återtar sin normala skepnad.

Första gången man läser är det nästan outhärdligt spännande. Andra gånger får man både spänning och trygghet som kommer av att man vet hur det går. Vi tog Trollkarlens hatt en tredje gång.

När jag tänker på böcker jag längtar att läsa om är det just för vissa sceners skull.

Vi var rädda, men rädslan var inte fri utan bunden till något ur boken, rädslan hade en källa, och vi lärde oss hur det kändes att vara rädd på olika sätt. Om vi får sätta ord på det vi känner lär vi oss också något om hur känslorna känns inom oss. Om vi samtalar, lyssnar och berättar och läser om.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

”och böcker…”

Och böcker, det visste hon vid det laget, var en av de absolut nödvändiga ingredienserna, en förutsättning för hennes liv.

Jodå, jag läser boken. Jag tänker också att böckerna är en del av livet. Att läsa, att hålla i, att återvända till och att de har en början och ett tydligt slut just för att de är en berättelse i en bok.

Citatet är hämtat ur den bok jag läser nu: Graham Swift Mödrarnas söndag, 2017, s. 117 ff. Ett mästerverk skriver Guardian.  Baksidestexten lockar med:

Graham Swift har skrivit en stor kortroman som är både livsbejakande och tragisk; en roman om klass, kärlek och öde, och om alla de berättelser som utgör ett liv.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Att räkna med böcker

IMG_2419IMG_2420IMG_2421

Fyraåringen träffar jag på biblioteket. Traven med böcker ordnas för åskådlighet då jag frågar vilka böcker fyraåringen lånat. Med omsorg lägger fyraåringen böckerna i ordning och vi samtalar lite om varje bok. Jag tänker ofta på det där med att ordna. Att lägga tillrätta och tillgängliggöra böckernas omslag och samtalen som kommer då vi håller på med böcker. Jag ger mina visitkort och också de blir i centrum för samtal. Därefter tittar fyraåringen i min väska. Vi räknar mina böcker, de är sex stycken. Framför fyraåringen ligger … och så räknar vi dem med pekfingrets hjälp.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Att inte hinna läsa

thumb_IMG_2391_1024

En av de elever jag möter som inte hinner att läsa. En av de elever jag möter som säger att läxorna slukar all tid. Detta är en elev som tidigare läst mycket och ofta. En annan elev hörde av sig via sin pappa och berättade att läsningen hade förändrats eftersom eleven hade prov på det som sades mellan raderna och inte vad boken handlade om. Det egna barnet hade nu blivit en ängslig läsare och lusten som tidigare drev barnet att läsa äventyrades. Pappan frågade – vad göra? Det är svårt att svara specifikt på förälderns fråga eftersom jag inte kan samtala med eleven eller lyssna till elevens berättelse om hur att läsa och hur prestationen ser ut kring läsandet, dvs att kunna svara rätt och korrekt på lärarens frågor. Men jag tänker ofta på läsningen i termer av prestation och läsning i termer av självständiga val. Den förra är kopplad till mål och resultat, dvs, ska främja lärande av specifika innehåll. Den egna läsningen är för att man vill läsa och inte för att man måste.

Då det gäller att läsa så måste eleverna läsa det skolan ger dem att läsa men om vi ska främja både läsfärdigheter och verka läsfrämjande måste vi möjliggöra för eleverna och de egna barnen att läsa det de väljer att läsa, oavsett varför, och skapa tid för den läsningen som möjliggör att man kan läsa det man måste. I skolan behöver det finnas gott om tid för självständig läsning. De böcker eleverna väljer att läsa måste också visas intresse och nyfikenhet och bli en del av berättelsen om vad vi läser i klassrummet. Men då utan att läraren värderar läsningen som sämre eller bättre. Läsningen hämmas av att lärare och vuxna för snabbt talar om att boken är för lätt eller att den är för svår och att eleven inte läser det eleven borde läsa. Vi ska inte skapa känslor av skam rörande våra val av böcker utan möjliggöra för positiva samtal om läsintresse och bokval. Om vi behöver reglera elevernas bokval kan vi skapa undervisning där läraren väljer vad att undervisa om och då bär undervisningen innehållet och gör det möjligt för eleverna att diskutera det via textsamtal.

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Att läsa i skolan handlar om att tillgodogöra sig kunskaper i ämnet men också att få använda sin läsförmåga att läsa för att det betyder något för en själv. Generöst med tid till att läsa och möjliggöra för den sociala aspekten – att vi samtalar om det vi har läst och att vi delar med oss av det vi läser. Och naturligtvis behövs skolbiblioteket med skolbibliotekarien; en plats att läsa på och en plats att läsa både det man vill läsa och det man måste läsa.

Av
Anne-Marie Körling

Ronja Rövardotters rätt och Lovis trygga stämma

”… inga vildvittror kunde skrämma bort Ronja från hennes stigar och ställen,”

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981, sid 30

Detta har hänt. Barn behöver de sakliga innehållen. I egen takt ska de kunna få ställa de frågor de vill ha svar på och de behöver få lyssna till det vi har att berätta. Nyhetsrapporteringen har sakliga innehåll – detta har hänt – vilket kan vara texter att hålla sig till när man som vuxen själv är orolig och berörd. Att tvingas berätta och förklara något som man själv kämpar med att förstå och om sådant man önskar aldrig någonsin skulle kunna hända. Och barn frågar om och om igen. Om vi är lugna och sakliga läser de av vårt lugn och ser världen utifrån hur vi vuxna tänker, känner och gör. Det handlar om att skydda barn i verkligheten och inte ifrån den. Därför är saklighet och fakta märkligt nog också en trygghet för barn. Med förälderns och lärarens tonfall och ordval kommer anpassningen till barnet. Därför krävs det att den som berättar också lyssnar och inte räds de frågor barnet ställer. Och alla frågor har inte heller svar och det kan man berätta för barn. Men en bok kan ge en annan spegel av händelser och samtidigt ge oss det mod vi kan behöva trots att vi är rädda. Att läsa för och med barn och unga skapar gemenskap.

Ofta brukar jag säga att Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är boken jag väljer att läsa högt. Det gör jag för att Ronja möter faror som hon måste lära sig hantera och hon möter Birk som hon måste lära känna och genom vänskapen som växer mellan dem måste de vuxna acceptera en ny ordning. Och allt det växande, det inre, det yttre kräver ibland att världen är som den brukar:

Men Lovis sjöng, och då blev världen som den skulle vara. Ronja sjönk in i det djupa barndomslugnet, om med huvudet i Lovis knä somnade hon under stjärnorna och vaknade inte förrän till ljusaste morgon.

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981 sid 195

Det har hänt att jag ordinerat föräldrar och lärare att läsa högt för de egna barnen och eleverna i klassrummet. Högläsningen är som Lovis röst. Vi behöver den.

Att börja med det barn och unga faktiskt läser

En liten kille förstod att jag frågade om böcker som barn tyckte om att läsa och kom fram med boken ”Knacka på” och sa:

– Den du köpa, ok?

Han hade hört mig fråga hans lite äldre bror om samma sak. Brodern gav mig boktipset att läsa ”Hålet” för ”då skulle jag få mycket att tänka på”.

Under alla mina år som lärare har jag intervjuat mina elever om vad de läser, hur de läser och hur de gör för att få tag i det de vill läsa men också vad som gör att de inte läser och varför. Jag har lagt vinn om att visa intresse för vad de läser och inte sätta mig till doms över att de läser det de läser. Ibland har det kliat och ivern att övertyga om den och den boken men jag valde att lägga min iver på att faktiskt läsa högt ur det jag vill att de ska få upp ögonen för. Det genererade i ”90 sekunders högläsning”, dvs att jag flera gånger om dagen läste korta stycken ur böcker för att visa på den mångfald som fanns och för att eleverna skulle få ögonen för vad de själva skulle vilja läsa. Varje dag hade jag med mig en boktrave in i klassrummet. Det genererade intresse för vad som berättades samtidigt som jag kunde sprida författares olika verk till fler.

Barn har rätt att få berätta om det de redan gör. Jag sällar mig till det DN´s Lotta Olsson skriver i Dagens Nyheter om att man måste utgå ifrån vad barn faktiskt läser och samla information om hur deras läsning ser ut. Att tala om att barn ska läsa utan att se över vad de läser är att kliva över ett väsentligt led. Barn läser om de kan och vi ska undersöka vad som intresserar dem. Frågor om läsning tenderar att recensera barns läsning där den inte duger och att den antingen är för lätt eller för svår. Vi bör rikta vår nyfikenhet mot vad det är barn läser och varför de läser det de läser och även när de inte längre tycker om att läsa och lyssna till varför det blev så. I skolan värderas boken alldeles för snabbt med att vara för lätt eller för svår och berättar då mer om läsarens förmåga och inte om läsarens intresse.

Redan under mitt första år som lärare bestämde jag mig för att följa elevernas läsning och började anteckna deras val av böcker och intervjua dem om berättelsens innehåll. I stort sett förde jag återkommande samtal med varje elev och noterade deras läsutveckling och säkerställde att de var fortsatt knutna till lusten att läsa.

Här nedan är några axplock av böcker mina elever läste under det första året jag hade dem, en helt ny klass för mig, där jag såg till att säkerställa egen tid att läsa och utifrån egna val av vad att läsa. De böcker jag noterade var också de böcker kring vilka jag och eleven samtalade. Samtalen var individuella och syftade till att lyssna till hur eleven läste och vad berättelsen handlade om och hur eleven tänkte kring det lästa.  Samtalen tog ungefär en halvtimme, ibland längre, och var inriktade att verka för samtalet. Mitt mål var att stärka elevernas möte med litteraturen och etablera dagliga läsvanor vilket gjordes möjligt genom att eleverna fick rikligt med tid att läsa på.

Så här såg mina anteckningar ut, här syns några elever och ett urval av deras val av böcker. Detta är alltså de individuella samtalen och de böcker om vilka vi samtalade. Eleverna skrev egna boklistor där de förde upp alla texter de läste; också tidningsartiklar, KP, kursböcker, skönlitteratur och dikter, dvs allt de läste. Detta för att skapa överblick men också gemenskap. Det man vet något om kan man utgå ifrån. De gemensamma samtalen om elevernas böcker syns inte heller här.

ELEV x årkurs 4

  • 30/9-2008 – Sju timmar till midnatt av Michael Ende
  • 24/10-2008 – Pirr i magen och klump i halsen av Thor
  • Under samma vecka; Ottesen; Drakherren och Sagan om Sigurd
  • 4/12-2008 – Lydias hemlighet av Finn Zetterholm
  • 14/1-2009 – Ivos äventyr av Kerstin G Larsson
  • 28/1-2009 – Miljonären Mårtensson av Viveca Sundvall
  • 17/3-2009 – Testamentet av Laura Trenter
  • 24/3-2009 – Det gnistrande svärdet av Börje Isaksson
  • 27/4-2009 – Kemi direkt (eleven läser boken efter att jag högläst den och läser ur den i omgångar under vårterminen, läser ut den i början av juni)
  • 5/5-2009 – Det gyllene drakhuvudet av Börje Isaksson

ELEV x, årskurs 4

  • 10/11-2008 – Sagan om Sigurd av Ottesen
  • 28/11-2008 – Den försvunna hästen av Pia Hagmar
  • 15/12-2008 Under en veckas tid flera böcker- Drakherren/Sagan om Sigurd/Adam och Eva/Mette avslutningsfest/Djävulspelet
  • 12/1-2009 – Fröken Europa av Kerstin Gavander
  • 14/1-2009 – Här är en liten gris av Ulf Nilsson
  • 29/1-2009 – Legenden om Sally Jones av Wegelius
  • Under lovet har eleven läst: Najaden sång/Kittyböcker/Den osynliga/Eddie och Maxon Jackson, kommentarer av föräldrarna
  • 17/3-2009 – Skarpa silverklon och Kattpiraterna av Stilton
  • 19/3-2009 – Olycksfågeln av Camilla Läckberg
  • 24/4-2009 – Fotografen samt hela serien om Enya
  • 5/5-2009 – Den utvalda av Ryp
  • 19/5-2009 – Miljömonster och planetplundrarna av Ryp
  • 12/6-2009 – Fem söker en skatt av Enid Blyton
  • 13/6-2009 – Stockholm med öppna ögon av Tomas Halling

ELEV x, årskurs 4

  • 30/9-2008 – Flores och Blanzefor av Ulf Sindt
  • 3/10-2008 – Kalla kårar
  • 21/10-2008 – Sju timmar till midnatt av M. Ende
  • 23/10-2008 – Lilla syster kanin av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
  • 14/11-2008 – Lillebror och Nalle av Weislander
  • 15/11-2008 – Jag ska bli rektor när jag blir stor – Frippe Nilsson
  • 3/12-2008 – När Hitler stal den skära kaninen av Kerr
  • Under veckan också Legenden om Sally Jones av Wegelius samt Kattbreven av Elsie Johansson
  • 5/12-2008 – Läser om Legenden om Sally Jones
  • 28/1-2009 – Harry Potter och den vises sten (pratar om boken med A-M flera gånger under läsningen).
  • 18/2-2009 – Läser flera böcker om Harry Potter – nu Harry Potter och den flammande bägaren
  • 15/4-2009 – Läser böcker på engelska ex Little red hen
  • Fortsätter med Harry Potter …

ELEV x, årskurs 4

  • Under september 2008: Karl Gran ensam hemma av Ollars, G samt Tzatiski och kärleken
  • 24/10-2008 – Drakherren av Ottesen
  • 19/11-2008 – High school musical av Hapka
  • 5/12-2008 – läser två böcker på spanska La princas y la arveja och La nina de los cerillos
  • 29/1-2009 – Julias bok av Gunilla Dahlbäck
  • 9/2-2009 – En faktabok om Argentina
  • 20/2-2009 – Tjejtjusaren Sune
  • 17/3-2009 – Fredda 10 år av Dahlbäck samt Anna Larssons hemliga dagbok.
  • 24/3-2009 – Seines skatt av  Moni Nilsson-Brännström
  • 5/5-2009 – Läser folksagor bland annat Kejsarens nya kläder

Jag antecknade dagligen det som rörde elevernas läsintresse och hur deras läsning utvecklades. Några exempel på dessa anteckningar ser du här:

x läste för sitt fadderbarn, jag satt med och lyssnade och fick uppleva hur x läsning också lockade andra elever att lyssna. Det var en fin stund med böckerna och x och jag samtalade om hur x lyckades fånga läsarna och vad x tror att det berodde på.

En annan notering löd:

x berättar att x läser textremsorna på filmer och tv och att x ofta hinner läsa hela textremsorna. X har diskuterat Charlie and the Choclate factory med mig. Att läsa på engelska intresserar denna elev och x tycker om språket, gillar att upptäcka ord och vågar pröva att uttala dem när jag frågar.

Ytterligare en annan notering om en elevs läsförmåga

Faddrarna skrattar när x läser högt för dem. X bjuder hela tiden in faddrarna i boken och efteråt samtalar vi om hur man får de yngre att intressera sig för det man läser. x kommenterar den egna läsningen med att det är mycket man lär sig av det man läser och när jag frågar om vad berättar eleven om bokens innehåll. X sms:ar också boktips till mig. När eleven läser är eleven djupt inne i boken och kan oftast inte sluta att läsa. Tar med sig boken ut på rasten.

Jag förde anteckningar varje dag. Om hur eleverna läste matematiktexter, förstod texterna i historieboken, om hur de läste och hur de löste sin läsning. Jag ville lära mig om det vi gjorde dagligen. När man antecknar upptäcker man mönster och dessa är intressanta att studera. Anteckningarna var och är avsedda att stötta undervisningens utveckling och undersöka vad barn läser när de får välja att läsa. Högläsningen handlar om att få kontakt med litteratur och vad den har att ge när man ger ut den men inte kräver att eleverna ska prestera något av den. Samtalen om vad böckerna har handlat om har lett vidare till den egna viljan att läsa.

Vägen till den självständiga läsningen har gått via högläsningen. Och eleverna fick också skriva om sin läsning. Här om den engelska läsningen, årskurs fyra:

– Jag tyckte att det gick bra när jag läste. Jag rättade mig själv när jag inte förstod vad det var jag läste och gick tillbaka och läste om. Jag känner mig nöjd med min läsning och att det gick så bra att läsa.

 

Av

Anne-Marie Körling

 

 

 

Alla de som på något sätt bidragit till bokens uppkomst

Jag har läst ut Mats Strandbergs bok Färjan. Och anar en fortsättning. Den som fortsätter i mitt huvud och äger rum utan penna och papper. Det handlar inte om att läsa mellan raderna utan att skriva det som ännu inte finns. I fantasin fortsätter jag.

Och då tänker jag på barn som genom högläsning leker boken och använder språket boken givit dem. Berättelsen fortsätter att med sitt innehåll, omvandlas av läsaren och förvandlas till lek och språk att använda.

Man kan tacka berättelsen för möjligheten, tänker jag då jag läser alla dem som Mats Strandberg tackar för att boken kunde bli till. Den process som föregår utgivningen, den kompetens författaren behöver för att skriva om det innehåll författaren vill berätta. Det är ofta många, många inblandade i boken som skrivs. Det kan handla om att pröva idéer, få kunskaper, omfamna kritik och låna in röster genom att sitta och lyssna på platser man vill skriva om. Mats Strandberg nämner de han vill tacka:

  1. Lena Akin
  2. Anna Andersson
  3. Fredrik Andersson
  4. Kim W Andersson
  5. Ludvig Andersson
  6. Åsa Avdic
  7. Sara Bergmark Elfgren
  8. Sven-Bertil Carlsson
  9. Helena Dahlgren
  10. Gitte Ekdahl
  11. Måns Elenius
  12. Johan Ehn
  13. Maria Ernestam
  14. Varg Gyllander
  15. Emma Hanfot
  16. Richard Henley
  17. Karl Johnsson
  18. Jenny Jägerfeld
  19. Ulf Karlsson
  20. Fredrik Karlström
  21. Åsa Larsson
  22. Patrik Lundberg
  23. Jenny Milewski
  24. Elias Palm
  25. Kim Petersen
  26. Susanna Romanus
  27. Alexander Rönnberg
  28. Mia Skimmerstrand
  29. Lena Stjernstörm
  30. Gustav Tegby
  31. Anna Thunman Sköld
  32. Matilda Tudor
  33. Maria Turtschaninoff
  34. Pär Åhlander
  35. Elisabeth Östnäs

Vänner, bekanta och främlingar har också bidragit. Men själva boken, när den väl är klar, tillägnar författaren sin mamma

som lärde mig att läsa och alltid stöttade mig i mitt skrivande.

Jag tänker att författarens tack också kan ges till elever att fundera över och att skrivandet innebär att tänka, kommunicera och lära. Det betyder att vi behöver varandra. Precis som berättelsen behöver läsaren.

Av Anne-Marie Körling

Är berättelsen ett redskap för växande?

Boken blir en del av historien om vår självinsikt. De berättelser som betyder mest för oss blir del av processen som hjälper oss att bli trygga och säkra i oss själva. Läskunnigheten öppnar porten för en enorm utvecklingskraft. När en vuxen människa i en avlägsen by gläder sig åt att hon har lärt sig alfabetet, beror det inte enbart på att böckerna kommer att föra världen närmare henne, böckerna kommer också att föra henne, på nya vägar, till sig själv.

Om den nya läsaren är ett barn ter sig förhållandet ännu mer löftesrikt Vi blir ännu mer övertygade om att boken i handen är ett redskap för växande. Där smälter berättelsens framåtriktade rörelse samman, inte med livets vardagliga kommunikationer, utan med den tilltagande mognad vi ägnar oss åt som barn.

skriver Francis Spufford i Hur jag läste böcker och lärde mig leva, Albert Bonnier förlag AB, 2004. Översättare är Rebecca Alsberg.

Jag läste denna bok då det kom ut 2004. Jag studerar mina anteckningar och de rader jag strök under en gång för länge sedan. Kanske att textens innehåll kan göras till en fråga eller två. Hur ser vi på det Francis Spufford skriver idag?

Jag tänker att vi kan läsa på många sätt. Att lyssna är också att tillägna sig en berättelse.