Läsfrämjarkalender lucka 13: Ljuset över och ur boken

Någon berättade att den lilla bokens format handlade om att den en gång var gjord för den enda ljuskällan man hade. Det handlade om läsning vid ett stearinljus. Bokens utförande handlade om att kunna läsa den i förhållande till ljuskällan. Med elektriciteten kom lampan och den lyste upp och trängde bort mörkret och gjorde läsytan större. Den stora boken skapades och fler kunde se in i boken. Idag har vi alla möjliga format på böckerna och för olika syften. Boken ska passa i bakfickan på jeansen, vara lämpliga att läsa på resor och stora, stora böcker som vi inte förflyttar men som bidrar till förflyttningar såsom kartor och andra äventyrsböcker tar utrymme för att de visar på områden större än vi kan förstå.

Bokens innehåll ger oss ljus. Ett ljus som lyser upp oss där vi är. Som när jag i högläsningen för barnen plötsligt känner värme för mammans strävan att göra det man ska för de sina. Ur Viveca Lärn;  En ettas dagbok den 11 december:

Mamma slätade till Lucia-klänningen som hände över stolen. Sen prövade hon lamporna i kronan, en och en, och såg belåten ut.

”Skönt”, sa hon. ”Tänk förra året när vi fick rusa runt i kiosker mitt i natten och fråga efter batterier till lussekronan. Usch vad det var nervöst.”

”Sov nu”, sa pappa och släckte. ”Du ska ju vara i skolan redan klockan sju.”

Jag kröp ihop och gäspade. Just när de stängde dörren, ropade jag: ”Man ska ha en lussekatt med sig till skolan i morgon!”

”Va!” hörde jag att mamma skrek långt bort.

Detta ljus av igenkänning. Detta varma omslutande föräldraskap. Dagen därpå skriver Mimmi i dagboken:

Sen skulle vi äta lussekatterna. Min var alldeles grå. Det är trist när min mamma bakar, för allt blir smuligt och grått. På färgbilderna intill recepten är det alltid gult och grönt och brunt och fluffigt. Min mamma säger att det som är fotograferat inte går att äta, för det är målat med lackfärger. Det tror jag inte på. Min pappa bakar gult och fluffigt, men han bakar bara när han har lust. Min mamma bakar grått och hon bakar bara när hon måste. Som i morse klockan fyra. Min lussekatt såg inte ut som en god och glad och rund katt. Den såg ut som en trött kamel och jag gömde den i bänken.

Glad Lucia till alla och envar.

Ljus runt boken och ljus ur den.

 

Läsfrämjarkalender lucka 12: Att plantera en allé

Läsfrämjande handlar om envishet och generositet, dvs, att aldrig överge de läsfrämjande frågorna och den pågående generositeten som kommer av att vi själva gör det vi säger att andra ska göra, dvs, läser själva och öppnar de fönster som finns till litteraturen genom att högläsa det barn och unga inte kan upptäcka på egen hand.  Men också se till att det finns böcker där barn och unga är så att de kan upptäcka på egen hand och att vi då respekterar att barn också kan välja och tycka om, alldeles på egen hand. Men då behöver de få tillgång till vad det finns att läsa och behöver bekanta sig med aktiviteter som är frivilliga. Att de måste läsa för att lära de vet varenda en.

Ofta tänker jag på det långsiktiga läsfrämjandet. Och jag tänker att vi måste göra det möjligt för läsning genom att skapa förutsättningar. Om man tänker på den envishet som handlar om att skapa en allé – att förutsättningarna för en allé finns genom att vuxna träd varvas med unga – kan man få en bild av det långsiktiga.

Också Malin Lagerlöf skriver om detta i Dagbok från ditt försvinnande, 2016:

En höst läste jag Michael Pollans En andra natur: en trädgårdsodlares bildningsväg. Jag blev så tagen av det han skrev om att ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år. Jag berättade detta för dig och redan nästa dag satte vi oss i bilen och körde de åtta milen upp till plantskolan i Västerhejde som var det enda ställe där de hade kastanjer. För det var kastanjer vi skulle ha. Det var vi helt eniga om. Klassiska, långsamväxande vårdträd. Vi köpte fyra stycken. Du grävde perfekta gropar och vi gödslade enligt konstens alla regler.

Läsfrämjande arbete handlar både om det nu som skapas då vi lyssnar tillsammans på en bok eller är helt uppslukade då vi läser på egen hand men det långsiktiga arbetet att främja för både läsförmåga och läsintresse handlar om att aldrig överge frågorna om att barn och unga kan läsa och om de funnit något som ger dem möjlighet att upptäcka vad det är att läsa. Att läsa för livet hela livet.

Läsfrämjarkalender lucka 10: De berättande sångerna

Idag är det fest. Nobelprisen delas ut. Nobelpristagarna vittnar om envist arbete, tidiga upptäckter som inte övergivits utan fortsatt väcka nyfikenhet och berättar om lekens betydelse för gemenskap och fokus.

Bob Dylan förklarar i sitt tal att den som skapar tänker inte på vad det är eller förklaras vara utan är upptagen med det praktiska. Så var det för William Shakespeare och så är det för Bob Dylan. Det är andra som förklarar, beskriver och för samtalen om vad det ska kallas och hur man kan förstå.

På bokmässan lyssnade jag till Annika Thor som berättade om sitt arbete med den bok hon höll i handen och de grekiska sagorna hon läst, undersökt, formulerat om, valt ut och gjort till sina. Jag köpte boken Odjuret i Labyrinten och fick författarens hälsning och namnteckning.

Idag slår jag upp boken och läser En saga om två bröder.

Amphion och Zethus var tvillingbröder. När de hade blivit vuxna beslöt de sig för att bygga varsitt hus att bo i. Zethus arbetade flitigt alla dagens ljusa timmar och unnade sig knappt att äta. Han murade, snickrade, bar och släpade så att svetten rann.

Amphion var en skicklig musiker och kunde dikta långa, berättande sånger. Ofta avbröt han sig i arbetet med husbygget för att sätta sig ner med sitt instrument och sjunga. Många människor, både barn och vuxna, kom för att lyssna till honom, och alla älskade att höra hans berättelser om och om igen.

Trots att Zethus arbetade på var det Amphions hus som blev färdigt först. Zethus blev naturligtvis förvånad och undrade hur det hade gått till eftersom Amphions mest hade sjungit och spelat. Amphion förklarar:

Det är sant, sade Amphion, men när jag spelade på min lyra och sjöng mina berättelser dansade stenarna av sig själva upp till sina platser och lade sig tillrätta. Jag behövde inte anstränga mig alls. För, kära bror, musiken och sagorna kan uträtta lika mycket som hårt arbete.