Dialog om bokstäverna och böckerna

P1280363-001

Jag får ofta frågor om hur vi skapar intresse för bokstäver och läsning. Barn är kluriga varelser. De vet när vi gör stor affär av att de ska lära sig. De vill inte vara projekt för vad att lära. Barn gör det vi gör för att de är sociala och härmar det de ser och delar med oss.

Barn vill att vi delar saker och ting med dem. De vill se att vi är intresserade själva. Då blir de nyfikna. Därför ska vi visa att vi själva tycker om. Vi läser för att det är betydelsefullt för oss själva. Vi läser tidningar, recept, tidtabeller, sms och böcker. Vi skriver bokstäver för att de bär våra känslor, minnen, påminnelser vidare. Listorna vi skriver då vi ska handla, kortet vi skriver för att gratulera. Vi använder bokstäverna. Och om vi vågar oss på att göra lite affär av att vi skriver och läser kan vi visa vår inställning genom att göra det mer tydligt. Jag brukar svara ungefär så här:

Hej,

om det inte känns för obekvämt för dig, lek lite med bokstäverna och ljuden, ungefär så här: Jag älskar B, bbbb, och jag tycker F- ffff- är ett roligt ljud för tungan, det känns när man säger det, åt bokstaven Ä kan man rycka lite med axlarna åt, osv. Jag skulle läsa högt ur det ditt barn själv inte vet något om. Och visa att du läser även om hen inte genast visar sig intresserad. Läs högt för att du är intresserad, vad kommer hända här? och läs vidare. Tala högt för dig själv. Och gör det även om ditt barn lämnar dig. Hen kommer tillbaka. För det du gör blir hen till slut intresserad av.

 Återkom gärna och berätta. Jag finns i närheten om du vill skriva igen och dela dina erfarenheter eller undra vidare tillsammans med mig. 

Vi vuxna lever så självklart i och genom bokstävernas värld. Vi kan läsa och gör det utan en tanke. Vi ska vara generösa med det vi kan. Ge av det vi en gång kämpade med att tillägna oss. Smaka av bokstäverna igen, reta upp talsystemet med ett rungande rrrrrrrrrrrrr och hissa gomseglet med ett gungande geeeeeeeee. Känn hur bokstäverna låter och läsa högt för att vi kan.

Av Anne-Marie Körling

Tips: Kulturrådets ”Med läsning som mål” är en forskningsöversikt för läsfrämjande insatser, tillgänglig som PDF på Kulturrådets sida.

De vackra bokstäverna kommer från ett klassrum i Östhammars Kommun.

Den ensamme högläsaren!

– Han vill inte lyssna. Han vill inte lyssna när jag läser, ja så sa mamman. Jag blev nyfiken och frågade om hur det såg ut när de läste. Vi spelade upp läsdramat. Mamman fick vara barnet och jag var mamman som högläste. Jag började läsa och mamman lyssnade en stund. Sen försvann hon iväg och gjorde annat. Då frågade jag vad jag skulle göra om jag var hon. Du ska slå igen boken och sucka lite. Jag gjorde så. Slog igen boken och suckade lite.

Högläsning ska vara mysigt och trevligt och det ska man minsann göra för barn om man är en bra förälder. Men om barnet verkar helt ointresserat? Då suckar man som förälder och tänker att … kanske är jag en misslyckad förälder.

–  Känns det som att ditt barn inte vill vara där och lyssna. Kanske är det så att han inte vill höra för att han förstår att det är något som du gör för honom liksom i projektet att vara en god förälder frågade jag.Låt oss fortsätta spela upp dramat.

– Ska jag slå ihop boken när han går frågade jag. Mamman nickade. Jag slog ihop boken. Jag utmanade med tanken att vad jag nu visar barnet är att jag inte har det minsta intresse av att läsa själv. Jag måste göra min läsning för att jag själv vill läsa. – Det ska jag pröva, sa mamman. Läsa mer för min egen skull, högt för mig själv. Och senare. – Vet du, jag har prövat att läsa för min själv, för att jag tycker om boken själv och då kom han tillbaka och lyssnade.

Jag minns när mina barn var inne i en slags bubbla där puberteten var så där härligt svettig hemma hos oss. Då sa barnen att de var för stora för allt möjligt. Högläsning var de definitivt för stora för. Jag läste högt utan dem. Kände mig fånig till en början men fortsatte att högläsa för mig själv. Som för att göra det extra roligt så dramatiserade jag ännu mer. Rösten fick spela med meningarna och orden. Men när man högläser blir man kaffesugen. Jag avslutade mitt i en spännande händelse för att göra mig en kopp kaffe. Då hörde jag tonårsrösterna som från avstånd

– Va, ska du sluta. Det är ju jättespännande. Fortsätt!

 

Av Anne-Marie Körling

Vad är läsfrämjande?

Läsfrämjande innebär att:

  • göra läsare av läskunniga
  • öppna vägar till litteraturen för den som inte läser
  • öka tillgången till en mångfald av litteratur på olika språk och i olika former för läsare i alla åldrar
  • ge fler möjligheter till konstnärlig upplevelse genom litteratur
  • ta bort hinder för läsning, bredda repertoar och stärka läsarens självtillit och läsidentitet

Läs mer genom att ladda ned ”Med läsning som mål” Om metoder och forskning på det läsfrämjande området, Kulturrådets skriftserie 2015:3. 

Medlyssnare

Pendeltåget. Stationen. Regnet. Minuterna. Väskan. Språnget. Så kommer tåget. Dörrarna öppnas. Skakar av regndropparna. Ser på klockan. Känner väskans tyngd. Trängseln för en plats.

Slår mig ned. På sätet mitt emot sitter en förälder. Intill en liten kille. Han ser ut  genom fönstren. En lyssnande blick. Han ser berättelsen. Munnen gapar stort. På pendeltåget gör de en annan resa. Delar en berättelse om en annan värld där högläsaren är reseledaren och lyssnaren medresenär.

Också jag lyssnar. En medlyssnare blir jag. Bruset, sekunderna, språnget. Det blir stilla. Nuet och närvaron. Jag reser en station för långt.

Av Anne-Marie Körling

”Man kommer väldigt nära varandra”

Lyssna till Alice Bah-Kuhnke, Kultur- och demokratiminister, samtala om läsning och demokrati. Vi talar högläsning, bibliotek och närheten till böckerna och den som läser ur dem. Avslutningsvis kan vi lyssna till när Alice Bah-Kuhnke läser ett stycke ur dikt ”Fantasin” av Bruno K. Öijer. Den är hämtad ur diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” som utkom 2014 på Wahlström och Widstrand förlag.

Av Anne-Marie Körling.

 

Genom en läsare in i boken!

Anne-Marie Körling - läsa ihop

De två har boken mellan sig. De delar den. Författarens ord hörs i högläsarens röst. Det är samma innehåll i det författaren berättar varje gång författaren berättar. Orden är nedtecknade. Mammans högläsarröst en annan än mammans vanliga. Hastigheten är också en annan. Talspråkets flöde följer skriftspråkets takt.

Barnet håller sin hand på boken. Mamman likaså. Ett fyraårings pekfinger  på något i illustrationen. Se där! En liten fågel som gör si och så. Fågeln får en egen bildberättelse. Barnet frågar, pekar och upptäcker. Bilderna och texten samtalar med varandra. In i det samtalet deltar barnet. Illustrationerna berättar både själv och tillsammans med de nedskrivna orden.

Jag sitter vid bordet. Också jag lyssnar. Det var tur för annars hade jag inte fått kaffe, saga och gemenskap.

Av Anne-Marie Körling.

 

En bok från läsaren

Körling tecknar 2012

Varför läser du frågar barn och unga då jag har en bok med mig i fickan. Kanske frågar de när jag sitter ned på en trapp i skolan eller i ett fik där unga är. Jag kan inte omedelbart svara. Jag säger att jag läser för att jag behöver. Kan man behöva läsa? frågar tonåringen. Välja att läsa?

– Fatta – hon läser utan att veta varför!

Tonåringarna står runt omkring mig. Och som för att hjälpa mig att besvara frågan varför jag läser tar de boken ifrån mig, undersöker den, läser i den. Griper tag om boken.  Tar upp mobilen och fotograferar av baksidestexten. Jag får tillbaka boken.

– Den där boken … handlar ju om mig …

Texter kan drabba med sin omedelbara spegel. En känsla får ord och meningen så precis för det man känner. Man behöver inte veta något om det man ska få möta. Boken i handen gör boken något med läsaren. Inte pratet om läsningen och om böckerna. Utan upplevelsen av boken, en annan läsare och det lilla samtalet mitt i allt det övriga bruset, det som kommer med att boken finns och innehållet kommit läsaren till mötes. Senare kommer eleverna mig till mötes, för samtal och berättelser:

– Jag visade min mamma när jag kom hem. Översatte för henne. Hon började gråta. Kände igen sig. Berättade för mig om det jag inte visste. Om hennes tankar och … alltså … sen googlade vi tillsammans. Vad hette boken du läste?

Av Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

Läsa en gädda!

”En bra berättelse är som en gädda! Längst fram en stor kraftig käft som hugger tag i en, sedan kommer en lång matnyttig del och så på slutet en snärtig stjärt!”, sa författaren Astrid Lindgren.

Tänk om vi kunde berätta det för läsaren?

– Känner du hur texten hugger tag i dig, och allt det som gör att du vill läsa vidare, den matnyttiga delen som förklarar, beskriver, berättar och slutet … en avslutande snärt som klipper bandet och sätter punkt?

Och du får alltid läsa om, om och om igen! Hur många gånger du vill!

Av Anne-Marie Körling

 

Läsning suger!

P1320023

– Jag har aldrig läst något som betytt något för mig, sa en högstadieelev då vi talade läsning. Läsning suger!

De här orden kan väcka min lovsång över vad böcker kan ge och betyda men jag håller den impulsen tillbaka. Vad läsning betyder för mig hjälper knappast eleven. Jag behöver förstå att det kan upplevas så här att läsa. Att läsningen och boken inte betyder något alls. Att den suger! Jag måste försöka ta elevens perspektiv. Inte överrösta med mitt eget. Jag måste också hålla tillbaka den oro jag känner för elevens fortsatta studier och hur det ska bli när skolan är över, den där framtiden som gör att jag glömmer bort att den börjar just här och nu, där vi är och där samtalet om läsning äger rum.

– Läsning suger! Anar du också att den inte behöver göra det? frågar jag.

Jag har haft många samtal med unga om läsförmåga och bristande läsengagemang. Dessa samtal har lärt mig att den som inte läser vet att det finns något med böckerna som de själva inte har fått uppleva. De vet inte hur de ska göra för att själva nå dit. Biblioteken är för stora för läsaren som inte vet. Lärarens ord om vikten av att läsa är en annan melodi som inte stämmer överens med elevens känsla, vilja och upplevelse. Men läsningen i klassrummet hinns inte med. Boken ska läsas hemma. Hemma läser man inte så mycket alls. Det hör inte till den vardagliga sysslan att läsa.

– Jag har aldrig läst en hel bok, säger eleven.

Att läsa är att delta, medverka och påverka och att få delta, medverka och bli påverkad. Att bli en läsande människa är att upptäcka att det sociala utanför kan bli en social upptäckt innanför pärmarna. Ett hissnade äventyr. Bokstavens ljud tecknas ned som en ton på ett papper, ord kan skrivas ned för tid och evighet. Ett barn som precis lärt sig läsa upptäcker världen på nytt. Texterna på skyltarna, mjölkpaketen och de lättlästa rubrikerna utanför affären. Allt som finns att läsa. Och med stor koncentration och aktivitet ljudas ordet fram, bokstav för bokstav, och när ordet uppenbaras läser barnet ordet högt, för bekräftelse och gemenskap med både textvärlden och gemenskapen med andra läsare:

– n…o…v…e…m…b…er… November!

Barn som knäckt läskoden är nykläckta läsare. De ska få läsa själva och de ska fortsatt få lyssna till berättelser, sagor och faktatexter. Det krävs en viss varsamhet kring en nykläckt läsare. Inte alla texter är så där lustfyllda som vi önskar att de vore. Lättlästa löpsedlar med stora lättlästa ord kommer med budskap som ingen kan värja sig mot, inte heller den som just lärt sig läsa. En elev som läst en löpsedel frågade om det gick att få bort det man läst ur huvudet för det är inte roligt att läsa allt man läser. En elev i årskurs åtta tragglar sig igenom välstoppade texter med begrepp som i sig själva är hela berättelser och vet inte att professor Monica Reichenberg (2014) har skrivit en hel bok om vikten av att skapa rymd i faktatexterna så att unga läsare kan få begripa vad de läser.

– Vi har prov nästa vecka. Jag måste läsa 23 sidor. Fattar inte vad jag läser.

Vi talar om vikten av att läsa, om nyttan och om det rika ordförrådet som kommer med att vi läser och att vi kan läsa och ser den värld som öppnas som vore den endast lustfylld och rolig. Det är när vi fått erfara vad det är att läsa som vi kan tala om att det är roligt att läsa.

Jag har fått många funderingar över hur det står till med läsarna, hur många textmöten de får göra och vad jag kan lära mig genom att anta deras perspektiv. Om jag ska tala om läslust måste jag själv skapa den, visa den och ge eleverna ingångar till den. Då handlar det om att välja litteratur som gör eleverna delaktiga, får dem nyfikna och som får deras munnar att gapa så där som barn gör när de lyssnar intensivt. Jag tänkte på hur stor skillnad det är mellan elevernas erfarenheter av att lyssna och läsa. Barn som tidigt får höra berättelser och sagor vet att svårigheter går att bemästra och lösa och att slutet oftast är gott och de barn som inte fått dessa upplevelser utan får uppleva den kargare värld som kommer med löpsedlar om krig, död och hur hundar biter ihjäl bebisar och som i skolan tragglar sig igenom texter som handlar fotosyntesen men som själva inte får in orden, meningarna i det inre tankesystemet där den egna upplevelsen av att förstå bidrar till att läsningen påverkar och gör skillnad.

Om attityderna till läsning ska förändras krävs generositet. Det krävs att eleverna får möta många olika texter, noveller, dikter, korta stycken ur längre böcker så att de får lyssna sig till vad boken kan ge och erbjuda. Det krävs också att vi antar elevernas perspektiv; det är krävande att läsa faktatexten, det är nötande att läsa löpsedlarna. Läsningen kan upplevas vara utan värde. Texterna i matematikboken saknar innehåll eftersom det sällan pratas om dem som innehållsbärande texter utan mer är texter som syns skapade för att göra matematikuppgifter för oss att räkna ut något genom.

Vi kan inte tala om bristande läsförståelse eller bristande läsengagemang som vore det elevens fel. Då räknar vi bort oss själva och den resurs vi kan vara genom vårt engagemang i frågan och genom den generositet vi kan visa och dela med oss av. Vår egen läsförmåga. Vi kan göra läsningen till något gemensamt och socialt. Vi läser, samtalar, högläser, delar och för samtal om såväl själva färdigheten att läsa som innehåll att läsa. Genom läsning förflyttas vi i tid och rum men ser vår tid och oss själva. Professor Sven-Eric Liedman (2001) skriver att ”både det förflutna och framtiden speglar samtiden” och att det genom skriftspråket ”kan träda fram i en levande gestalt.” Läsning gör något levande. Något som berör och engagerar. Det vi läsare känner igen som läsupplevelser som får oss att känna oss levande, närvarande och engagerade. Elever som läser i klassrummen och inte hör att det ringer ut skiljer sig från eleven som genast smäller igen boken och befriar sig från läsmassan. Den ene uppslukad, den andre befriad. Läsaren i en resa bortom här och nu. Den andre uppslukad av nuet.

Jag högläste alla sorters berättelser för eleverna i högstadiet. De var trötta på att de själva måste läsa. Mycket annat konkurrerade om deras tankeverksamhet: svårigheter hemma, känslor av att inte veta vem man är men hur man tvingas vara och oron för en förälder som inte mådde så bra. Jag läste för gemenskap och närvaro. Plötsligt kom det frågor om böckernas innehåll. Texterna hade påverkat eleverna att tänka och fundera. När frågorna var ställda blev läsningen en möjlighet. Berättelserna och eleverna närmade sig varandra.

Det tar tid att vända attityder och det krävs insatser för att göra det. Det handlar om att se över miljön ur ett textperspektiv och skapa utrymme för både högläsning och den läsning som kommer ur elevens initiativ. Det krävs att det finns böcker, att det finns klassrum med böcker och att skolbiblioteket är bemannat och välsorterat. Det handlar om omsorg om boken och läsaren och visad generositet som innebär att dela med sig av världar och livsöden som väntar att bli upptäckta och speglade i vår tid och genom oss. Det handlar om att påverka med innehåll för att förändra attityder.

Av Anne-Marie Körling

 

Källor:

[1] Monica Reichenberg: Vägar till läsförståelse: Texten Läsaren Samtalet, Natur och Kultur, 2014

[2] Sven-Eric Liedman; Ett oändligt äventyr, om människans kunskaper, Albert Bonnier Förlag, 2001, s. 361