Internationellt café Stockholms Universitet

Igår samtalade jag med studenter från olika delar av världen. Vi samtalade om läsning och frågor som rör varför vi ska läsa och vad det är att läsa. Jag visade bland annat hur man kan locka till läsning genom att göra andra saker kring böckerna än att visa upp dem. Därför cirkulerade en bok runt bland de som lyssnade, den fick alla känna på. Illustrationen är något upphöjd och går att läsa eller känna med fingrarna. När boken hamnar någons hand kommer den närmare läsaren och då kan vi också läsa titeln och författarens namn, eller fotografera av för att minnas och senare kanske låna eller köpa den.  Jag modellade också hur man kan göra bokens textrader till sina genom att samtala om dem sinsemellan. Och hur det i sin tur väcker intresse för vad boken fortsättningsvis kommer att handla om.

Jag vill tacka för viktiga timmar och för samtal, medverkan och påverkan.

En yttre bild av inre upplevelser

Från bokmässan köpte jag en väldigt stor Bamsebok eftersom en liten en i min närhet älskar Bamse. Liten älskar också Alfons och alla böcker av Stina Wirsén. För att inte tala om alla böcker som föräldrarna läser högt. Men Bamse. Liten hoppar och skuttar när Bamse syns. Boken är ungefär lika stor som liten och så stor att vi kan vara flera om innehållet. Tillsammans med liten tittar vi på sidorna och berättar om det vi ser.  Plötsligt säger liten:

– Inte knuffas. Ledsen.

I en situation knuffas två figurer. Liten blir ledsen och säger att det är dumt. Jag lyssnar och tittar. För några dagars sedan blev liten knuffad på förskolan och kände sig ledsen över det. Kom tårar för att citera ur Max bil. Men upplevelsen av att bli knuffad ger ingen överblick utan är en händelse som gör att man blir ledsen och att man reagerar. Men bilden av att bli knuffad gör att man kan se på de som sker och se det en bit ifrån och bli berörd på det sätt man vill och kan. Att liten pekar på situationen när figurerna knuffas gör att man kan diskutera som om men samtidigt få inkludera berättelsen som är ens egen.

Att läsa ihop gör att vi får se och betrakta men också känna och berätta.

Bokprat och boktjat: Har vi tjatat färdigt? frågar jag

Har vi tjatat färdigt om läsning frågar jag! Johan Unenge berättar och förklarar.
Har vi tjatat färdigt om läsning frågar jag! Johan Unenge berättar och förklarar.

På Kulturrådets Ung Scen talar jag, tidigare läsambassadör och författare Johan Unenge och författaren Måns Gahrton om 20 år av tjat och prat.

När jag tänker på tjat tänker jag att det mildare ordet är påminnelse. Påminnelser om läsning handlar lika mycket om att vi vuxna funderar över hur vi visar att vi läser och själva läser som att påminna oss om platser där barn och unga kan upptäcka böcker, tidningar och vad att läsa. Återigen; det måste finnas böcker där barn är så att de kan upptäcka dem. Skolan ska se till att alla barn kan läsa. Läsutbildningen bör sträckas sig över alla läsår i skolan, från första dag till sista.

Johan Unenge talar läslov och vikten av att detta lov blir ett lov och inte en uppgift. Detta är nog så viktigt att påtala eftersom det inte handlar om hur många böcker man har läst utan att man likafullt kan upptäcka vad aktiviteten att läsa kan betyda. Så bort med alla måsten. Läslov är ett lov att läsa på.

Måns Gahrton berättar om vad böckerna kan betyda och hur mötet mellan författare och läsare kan vara en väg att börja läsa. Diskussionen fortsätter och ska fortsätta. Där vi är och där vi verkar.

p1360587