Lite tankar om den Internationella läskunnighetsdagen

Just idag har jag samtalat med en liten flicka som lärde sig läsa då hon var sex år. Det var hennes syster som utbildade henne. Hon hade tjatat och tjatat på sin syster för hon ville så gärna. Nu är hon åtta år och när hennes kompisar inte kan läsa lär hon dem hur. Jag frågar hur det går till. Hon säger att man inte ska titta på allt det som står för då kan man bli lite rädd. Det bästa är att titta på tre ord i taget för då blir man glad när man klarat av dem och då vill man nog fortsätta att läsa.

Detta är dagen då Unesco påminner oss om vikten av att alla får lära sig läsa och skriva. Att lyssna till en bok är också att läsa. Jag tänker på läsarens ordförråd och den som inte läser och som inte får lyssna till böcker får inte heller tillgång till det rika ordförrådet som böckerna vimlar av. Talspråket är inte så ordrikt som skriftspråket. När vi högläser talar vi skriftlikt.

Två barn kommer rusande emot mig på skolgården där jag är. De säger att jag måste komma. De säger;

– Kom fort, hon har ramlat, fallit, ramlat omkull, slagit sig och gjort sig illa.

Så många ord för det som har hänt. Jag skyndar mig dit. Barnet har hunnit ställa sig upp och hunnit torka av sig skolgårdens damm och är beredd att leka igen. Jag tänker på ordförrådet och dess rikedom. Jag tänker på barnens språk som förmedlar, förklarar och beskriver. Jag tänker på svenskämnets kursplan som beskriver vad språket betyder för att tänka, kommunicera och lära. Jag tänker på barnet som kämpar med att lära sig läsa och som ännu inte har tillräckligt många ord att greppa texten med. Ordförrådet är centralt för att läsa. Det kommer då vi läser högt för barn och unga. Och då vi lyssnar till vad barn berättar och är noga med att själva tala på ett rikt och nyanserat sätt.

Det är internationella läskunnighetsdagen. Syftet med denna dag är att uppmärksamma läskunnigheten och påminna om det viktiga arbetet som dagligen behöver göras för att vi en dag om året ska kunna fira den.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Att läsa bland unga och boken är gullig

Jag sitter utomhus på en skola. Det är rast. Jag har slagit mig ner med min bok. Inte långt ifrån spelar barnen boll. De tjoar. Det är livliga röster och spring i benen. Jag läser min bok. Det dröjer inte länge förrän ett barn kommer och frågar vad jag gör. Jag berättar att jag läser. Barnet slår sig ner och tittar i boken.

– Den är gullig.

– Berätta, säger jag.

– Boken är gullig.

Snart talar vi om boken. Det dröjer inte länge innan jag får läsa högt. Det kommer fler barn. Snart räknar jag till fem barn som frågar om boken, lyssnar till högläsningen. Det är fem barn som vill titta i boken. Boken går runt, huvuden slår sig samman, blickarna ner i boken och så småpratet om omslaget.

Intresse väcker intresse. Intresse går att låna. Jag sitter med min bok. Mitt intresse för vad den har att berätta går inte att ta miste på. På några minuter kommer några barn och frågar vad det är jag gör och boken går runt.

Läs så det syns. Läs så det hörs.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Disciplinen och läslusten

I Kulturrådets kunskapsöversikt Med läsning som mål, 2015 (finns också på engelska) beskrivs hur högläsningen kan användas i disciplinerande syfte. Det betyder att man uppfostrar med boken.

Det kan handla om att man ska lära sig att vara stilla och lyssna och kanske somna till boken. Om man stör för mycket får man inte delta i högläsningen.  Små barn som lyssnar vill också prata och berätta. Det boken berättar kittlar deras hjärnor. De vill också ha ett ord med i laget. Ofta spritter det till i deras berättande kroppar och man kan se att de är engagerade. Inte alltid till högläsarens lycka. Högläsaren kan tyckas bli avbruten och se aktiviteten som ett hot mot tystnaden och bokens berättelse. Ibland får den som inte kan sitta still och lyssna med stängd mun flytta ut i ett annat rum. Boken förblir en hemlighet och pärmarna stängs för den som lyssnat. Barn som ofta upplever att de ska uppföra sig på ett speciellt sätt och som inte klarar av det lär sig att boken inte är för dem.

Det handlade om att skapa positiva möten med både undervisningens innehåll och i synnerhet bokens berättelse. Barn som lyssnar spritter till och vill berätta. Boken gör det med lyssnaren. Vi vuxna tänker i det tysta och inom oss men barn tänker genom att prata. Det handlar också om pedagogens lyhördhet och anpassning och att ladda mötet med böckerna på ett positivt sätt och avsluta läsningen då det är som roligast och mest spännande. Ibland fungerar högläsningen för några minuter, njut av dessa minuter, och avsluta med ett härligt samtal om det böckerna inspirerade till.

Barn har språket i kroppen. De visar att de vill berätta. Därför handlar mötet med boken att oavbrutet se till att alla får uppleva mötet positivt. Över tid lär sig pedagoger och barn att mötas i samtalen och då har vi fått en gemensam utgångspunkt för en utvidgad berättelse. Den där vi tänker, kommunicerar och lär. Mina erfarenheter är att jag läser så länge det fungerar och avslutar då jag inte äventyrar att min läsglädje avslutas med att jag smäller igen boken och riktar mina ilskna blickar mot de som störde. På sikt kan jag läsa längre och längre stycken och bjuda in eleverna att smaka på ord, uttala meningar och diskutera lösningar eller annat som de upptäckt och vill berätta om.

Alla möten med böcker ska präglas av nyfikenhet och verka så att varje barn får uppleva att boken är för dem. Det handlar om att tidigt få upplevelser av att gemenskapen med boken, högläsningen, samtalen är något som är för alla.

Återigen; läs Med läsning som mål och diskutera den livligt i de pedagogiska sammanhangen, i läsecirklar och där vi ser rubriken som en mening och ett innehåll. För alla!

 

Om boken som är läst och böckerna som skulle ha blivit lästa

Många sommarlovsbarn och ungdomar kommer snart tillbaka till skolan. En del har haft sommarlov med läsuppdrag. En del barn har fått veta att de ska träna på att läsa eftersom deras läsfärdighet inte duger och därför har de fått böcker att träna på. Ibland har det gått på tvären med sommarlovsläsningen. För de som redan tycker om att läsa brukar ett läsuppdrag vara kantat med lust och något som man redan är bekant man. Man läser ju annars också. Läsvanorna är etablerade och läslusten en egen drivkraft och motor. De som saknar den måste läsa av fler skäl; de läser inte tillräckligt mycket, deras ordförråd har inte fyllts på ordentligt och de läser alldeles för sällan. Det som är så roligt. Läslistan på förslag ses som en kravlista och så är det med det.

När sommarlovets läsning ska summeras och presenteras i skolan vid terminsstart är det en risk för att skillnaden återigen blir för stor och klyftan till  boken blir större och större. De som har läst sina böcker under sommaren får veta att de gjort rätt och bra. De som inte läst får höra veta att det borde ha läst. Ingenting går att reparera i dåtid. Men ett sätt är att låta eleverna berätta om det man faktiskt har läst, dvs att man inte uppehåller sig vid mängd utan vid innehåll och därmed vid det som faktiskt är läst. Mängden kan låta oss förstå att man haft tid att läsa och att läsningen fungerar. Men den som har läst en bok kan ha haft en läsupplevelse, den är viktig, som gör att läsningen har fått en viktig byggsten. Tala om den bok man har läst och inte de man borde ha läst.

Låt oss se hur vi skulle kunna fråga:

  • berätta om boken du läst?
  • hur hittade du boken?
  • hur kom det sig att du ville läsa den?
  • När det gäller att läsa kan det också innebära att lyssna. Vi läser både med öronen och ögonen – därför ska vi låta berättelsen komma i fokus och inte hur vi läste den.

Att med ett öppet och ickevärderande förhållningssätt vara öppen för läsandet som har ägt rum. Den som aldrig har läst eller kämpat med att läsa har faktiskt läst något. Vi kan uppehålla oss vid det. Prata mer om boken och hur det kom sig att man läste just den. Inte genast pocka på hela det bibliotek som nu går att läsa eller rent av borde vara läst. Det intresse vi visar för boken visar vi därmed också läsaren. Det är att hyvla ned trösklarna till litteraturen. Mängden böcker kommer då vi upptäckt vad en bok har att berätta och lärt oss att läsa för att vi vill. Barn som kämpar med sin läsning måste, precis som barn som läser mängder, få just sin läsning uppmärksammad. Det handlar också om att inkludera lyssnandet och det man lyssnat till. Om man känner att man inte duger för att man ännu inte kan läsa bok efter bok så är risken att man inte upplever sig som någon vars läsande är intressant. Visat intresse är en riktning och det är vi alla förmögna att visa boken och läsaren.

Några lärare bekände under de sista sommardagarna att de inte läst det de skulle ha läst under sommarlovet. Av olika skäl har de inte kunnat läsa det de var tvungna att läsa. Den bok som skulle bidra till det gemensamma pedagogiska avstampet för det kommande läsåret. Nu visar det sig att boken inte är läst. Alldeles för ofta glömdes den bort då väskorna packades och den fanns inte med i  sommarbagaget. Nu sitter klumpen i magen. Rädslan för att vara den enda som inte har läst på. Men reparationen ligger i framtiden och i gemenskapen med andra. Redan titeln på boken kan ge lite pedagogisk vägledning och bjuder vi in varandra i samtalen kan också den som inte har läst få lite insyn i bokens tankegångar. Men då får inte skammen över att  man blivit påkommen ta för stort utrymme i den lyssnande läsaren.

Så kan vi också göra med eleverna. Med en del elever kan vi tala mängd och innehåll. Med andra kan vi tala om boken och vad de handlade om. Men andra kan vi berätta vad vi själv läste under sommaren och vad vi inte läste fast vi borde ha gjort det. Lässamtalen inkluderar också vuxnas läsande. Och ur varje bok som vi har läst under sommaren kan ett stycke läsas upp för att dela läsäventyret mellan sig i klassrummet. Att välja ut ett stycke för det gemensamma är att göras delaktig och att verka för litteraturens spridning. Då berättar vi om innehållet. Det brukar locka.

Och fortsätt hyvla ner trösklarna till litteraturen. Läs så det hörs. Läs så det syns!

Hej HOPP i skolan!

Anne-Marie Körling