Medlyssnare

Pendeltåget. Stationen. Regnet. Minuterna. Väskan. Språnget. Så kommer tåget. Dörrarna öppnas. Skakar av regndropparna. Ser på klockan. Känner väskans tyngd. Trängseln för en plats.

Slår mig ned. På sätet mitt emot sitter en förälder. Intill en liten kille. Han ser ut  genom fönstren. En lyssnande blick. Han ser berättelsen. Munnen gapar stort. På pendeltåget gör de en annan resa. Delar en berättelse om en annan värld där högläsaren är reseledaren och lyssnaren medresenär.

Också jag lyssnar. En medlyssnare blir jag. Bruset, sekunderna, språnget. Det blir stilla. Nuet och närvaron. Jag reser en station för långt.

Av Anne-Marie Körling

”Man kommer väldigt nära varandra”

Lyssna till Alice Bah-Kuhnke, Kultur- och demokratiminister, samtala om läsning och demokrati. Vi talar högläsning, bibliotek och närheten till böckerna och den som läser ur dem. Avslutningsvis kan vi lyssna till när Alice Bah-Kuhnke läser ett stycke ur dikt ”Fantasin” av Bruno K. Öijer. Den är hämtad ur diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” som utkom 2014 på Wahlström och Widstrand förlag.

Av Anne-Marie Körling.

 

Genom en läsare in i boken!

Anne-Marie Körling - läsa ihop

De två har boken mellan sig. De delar den. Författarens ord hörs i högläsarens röst. Det är samma innehåll i det författaren berättar varje gång författaren berättar. Orden är nedtecknade. Mammans högläsarröst en annan än mammans vanliga. Hastigheten är också en annan. Talspråkets flöde följer skriftspråkets takt.

Barnet håller sin hand på boken. Mamman likaså. Ett fyraårings pekfinger  på något i illustrationen. Se där! En liten fågel som gör si och så. Fågeln får en egen bildberättelse. Barnet frågar, pekar och upptäcker. Bilderna och texten samtalar med varandra. In i det samtalet deltar barnet. Illustrationerna berättar både själv och tillsammans med de nedskrivna orden.

Jag sitter vid bordet. Också jag lyssnar. Det var tur för annars hade jag inte fått kaffe, saga och gemenskap.

Av Anne-Marie Körling.

 

En bok från läsaren

Körling tecknar 2012

Varför läser du frågar barn och unga då jag har en bok med mig i fickan. Kanske frågar de när jag sitter ned på en trapp i skolan eller i ett fik där unga är. Jag kan inte omedelbart svara. Jag säger att jag läser för att jag behöver. Kan man behöva läsa? frågar tonåringen. Välja att läsa?

– Fatta – hon läser utan att veta varför!

Tonåringarna står runt omkring mig. Och som för att hjälpa mig att besvara frågan varför jag läser tar de boken ifrån mig, undersöker den, läser i den. Griper tag om boken.  Tar upp mobilen och fotograferar av baksidestexten. Jag får tillbaka boken.

– Den där boken … handlar ju om mig …

Texter kan drabba med sin omedelbara spegel. En känsla får ord och meningen så precis för det man känner. Man behöver inte veta något om det man ska få möta. Boken i handen gör boken något med läsaren. Inte pratet om läsningen och om böckerna. Utan upplevelsen av boken, en annan läsare och det lilla samtalet mitt i allt det övriga bruset, det som kommer med att boken finns och innehållet kommit läsaren till mötes. Senare kommer eleverna mig till mötes, för samtal och berättelser:

– Jag visade min mamma när jag kom hem. Översatte för henne. Hon började gråta. Kände igen sig. Berättade för mig om det jag inte visste. Om hennes tankar och … alltså … sen googlade vi tillsammans. Vad hette boken du läste?

Av Anne-Marie Körling