Etikett: DN

Innan man förstår så gillar hjärnan det ändå

Riktig lyrik kommunicerar med läsaren redan innan de hunnit förstå den. Så skrev poeten T S Elliot 1929 i en essä om Dantes Den Gudomliga komedien. 88 år senare ger walesiska forskare honom rätt.

Detta går att läsa i Söndagens Språkkrönika i DN den 12 mars 2107 signerad Anders Svensson. Krönikan avslutas med

I poesi finns alltså versmått som hjärnan gillar – utan att innehavaren är medveten om det.

Några versmått för att göra hjärnan glad! Det är bara att läsa. Poesin är direkt och omedelbar. Mina barn älskade denna Werner Aspenström Mätarlarven:

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad. 

Jag tänker på alla de böcker jag läst för mina barn. Inte har de förstått allt det jag läst, inte har alla orden omedelbart blivit deras och inte heller har de begripit vad människorna i böckerna har för sig men åh så de lyssnat till det som berättats, och åh så de frågat och tänkt. Barnens hjärnor har nog gillat språkets melodi, gemenskapen och att den har fått något att grubbla på.

Stefan Casta och några rader efteråt

Igår köpte jag boken jag läst om; Stan är full av djur, utgiven av Bokförlaget OPAL AB. Tack till Lotta Olsson för recensionen.

Och jag har njutit av bilder, fotografier och att boken växer sig större eftersom jag får vika upp sidor och kan se lite mer och lite större. Det handlar om naturen runt knuten och där jag rusar fram som storstadsmänniska. Jag tänker på pappan och det lilla barnet som jag alldeles nyss såg studera bladlössen i en buske och jag tänker på räven som stannade till och stirrade på mig då jag skyndade till tåget och sprang nedför trapporna, och jag tvärstannade, i förvåning, räven stannade också men mer i avvaktan. Jag tittade och räven nosade och tittade. Ett ögonblick. Jag tänker på trädet utanför fönstret som är kajornas sovplats och hur de någon timme eller så väsnas så det står härliga till och så måsarna som gör allt för att avslöja vad gårdagen innehöll av picknick. Djurlivet.

Och jag gläds varje gång jag ser en ekorre och en humla. Jag räddar daggmaskar som korsar min väg och får svårare att röra sig för att det kokar i omgivningen. Fåglarnas sång gör mig lycklig. Vi tar dem för givna. Men i boken av Stefan Casta träder de fram. De blir så tydliga.

Och visst får djuren oss att tänka. Ju närmare vi kommer dem desto större utrymme får de. Därför är det så bra med böcker. Vi kan sätta nosen i illustrationerna, pekfingret på detaljerna och läsa oss mer nyfikna. Det är så fint att läsa ”Några tankar efteråt” där Stefan Casta skriver:

Det är mindre text, mycket fler bilder. Tanken är att försöka ge läsaren en möjlighet att uppleva djuren i bild, och få plats för sina egna funderingar.

Det är fint att få författarens tankar. Nu ska jag ut och spana, läsa av den nära omvärlden.

 

Av Anne-Marie Körling

Massor av saker som gör att intresset tar slut

Jag läser DN 20 mars 2016 där Johan Esk skriver en söndagskrönika som handlar om sport och framgångarna.  Jag behöver tänka på det jag läser. Därför citerar jag:

Det finns en sak som är given när man ska förklara vad det är som gör att en talang blir stjärna. Och det är att det inte finns en enda given väg som fungerar. Däremot är det massor av saker som gör att den kan ta slut. Det mest grymma med alla talangvägar är att vuxenvärlden dillar i ungdomar att det som kanske finns där framme är viktigt och gör livet lyckligt.

Jag tänker på hur och att vi lär barn att läsa. Och jag tänker på att en del av dem upptäcker böckerna och andra gör det inte. Det är massor av saker som gör att läsintresset tar slut. Vi borde försöka lista ut vad det är som gör att vi lär oss att läsa men inte njuter av att fortsätta läsa. Det är något med engagemanget. Vem äger det? Vem vill läsa? Om det inte blir ett eget engagemang läser vi för någon annan. Jag intervjuade en person som sa att:

– Så fort någon vill att jag ska läsa får jag det svårt. Det blir en konflikt. Det drabbar boken jag ska läsa. Jag vill inte läsa den.

Det är något med orden ”måste” och ”ska”.

 

Av Anne-Marie Körling