att läsa är att leka med tanken

– Jag har ingen fantasi, säger någon jag talar med. Inte någon egen. Jag tänker nog inte så mycket. Vi talar läsning och jag talar med någon som sällan läser. Vi pratar lite om att leka med tanken och att pröva saker som om. Men det finns inte rum för det, säger personen.

Jag minns en elev jag hade. Han läste inte heller någonting. Men under tiden i klassrummet kunde han börja läsa det han själv tyckte om. Jag hade rikligt med böcker och gav eleverna gott om lästid. Han kom fram till mig en dag och sa att han tyckte om att läsa. Sen sa han:

– Jag får självfantasi. Det är roligt med självfantasi.

När jag sjunker in i boken är jag en del av berättelsen. Jag tänker inte så mycket på att jag läser men mitt inre är i livlig rörelse. Jag möter hur andra tänker och jag möter hur andra gör. Ibland är det motbilderna jag möter och det jag själv aldrig skulle våga göra och sådant jag inte vill göra. Jag möter människor som försätts i situationer jag inte själv skulle vilja vara med om men ändå … gärna läsa om. Jag har gråtit hejdlöst när någon förlorat en kär för att i min eget kök hitta mina nära och kära. Och idéerna hur man kan läsa saker och ting så rikt förklarade de är i böckerna. Inte som pedagogiska pekpinnar utan som berättelser att famna för att en dag upptäcka att man kan handla och agera därför att man har någon slags inre vägledning. Genom böckerna får vi låna erfarenhet.

Jag tänker på farbrorn i huset. Det dystra och sorgliga. Den vackra sagan ”Huset som vaknade” som Martin Widmark nyss skrev och som är så samstämt illustrerad av Emilia Dziubak. Den där dysterheten som livet kan bjuda på, det mörker av förluster och sorg och det flackande ljuset som antingen kan dö ut eller flamma upp till liv igen. Dessa hus finns ju inom oss. Det där vi ibland kapslar in oss. Också barn gör det. Blir nedstämda. Ledsna. Barn saknar bilder för hur den egna sorgen ser ut och känns och hur sorgen kan införlivas i livet och bli en del av det och därmed möjliggöra för liv och livsglädje.

Ofta säger elever som jag läst mycket för:

– Läs något sorgligt så vi får gråta. Läs något roligt så vi får skratta. Läs något spännande så vi får bli rädda (lagom). Läs något om det vi själva inte vet något om. Läs om något som vi inte vågar. Läs om något som …

Vi prövas och prövar ”som om”.

 

Av Anne-Marie Körling

som då och då läser om Lev Vygotskij Fantasi och kreativitet i barndomen, 1995