Så här kanske det är Ulf Stark

– Farväl, lilla fågel om du ska flyga till himlen i natt, viskade jag.

Sen blundade jag och funderade på hur det skulle kunna vara där. Jag tänkte på mamma och pappa. Tänk om man kunde besöka dom, tänkte jag. Bara så länge att man kan se hur dom har det. Det var så många år sen vi sågs. Just som jag skulle somna tyckte jag att jag hörde fågeln.

– Kom  med om du vill, tyckte jag att den viskade i vinden.

När jag kom till Himlen var mamma och pappa där.

– Nämen, Ulf! utbrast mamma och torkade händerna på klänningen. Hon hade just hängt tvätt, för hon älskade lukten av soltorkad tvätt. Dom kramade mej bägge två.

– Härligt att se dej, sa pappa. Men det var värst vad du har blivit gammal.

– Ja, jag är väl ungefär i samma ålder som ni, sa jag. Hur har ni det?

– Huvudet upp och fötterna ner, sa pappa.

– Ja. Eller tvärtom, sa mamma. Här är det precis som man vill.

Ur ”När jag besökte himlen” av Ulf Stark, utgiven av Bonnier Carlsen 2003, sid11 och 12.

Du lärde oss att vissla!

Nu visslar vi för dig.

Anne-Marie

 

Också kompisens föräldrar är läsfrämjare

I radioprogrammet Söndagsintervjun där Martin Wicklin samtalar med Benny Fredriksson, ”en av kultursveriges mäktigaste”  kan vi höra hur viktig och betydelsefull en kompis föräldrar kan vara bli då det gäller läsande förebilder. I kompisens hem fanns det böcker. Där fanns också vardagssamtalen om böckerna och generositeten att bjuda på dem.

I boken Åskan av Ulf Stark (2017) finns vännen Bernt, han som vet allt, och han som har något att säga om det mesta. Bernt använder ord som telepati och vet precis vad den lilla stroppen på en basker egentligen används till. Men att kunna och vara den som förmedlar kan göra att man känner sig dum och det är inte en bra känsla:

Jag kände mig dum.

Det gjorde jag ofta när jag pratade med Bernt. För han visste allt. Bägge hans föräldrar var lärare. Dom hade ett helt rum proppfullt med böcker. Sjuhundrafemtiotre stycken. Bernt hade själv räknat dem. Det är inte trevligt att känna sig dum. Man vill åtminstone vara bra på något.

Ulf Stark, Åskan, 2017 s. 8

Jag hade många barn hemma bland våra böcker. Det var kompisar som kom och åt bullar och drack saft och gick på toaletten. Där hade jag en bokhylla med lite av allt. Jag lade vinn om att byta ut och variera bokbeståndet. Efter långa toalettbesök försvann det böcker. Har man börjat läsa och fastnat går det inte att släppa boken. Läsaren vill fortsätta läsa.

 

Av Anne-Marie Körling