Läsning och bildning

I podden Läs för livet avsnitt 19 är författare och professor Sven-Eric Liedman min gäst. Vi samtalar om läsning och bildning. Vad är bildning? Vad betyder läsning för bildningen? Ja, det är några frågor jag ställer. Läsningen är viktig ur många aspekter. Litteraturen bidrar till att utvidga; från det bekanta till det obekanta. Att man utmanas av det som är okänt och en aning främmande.

Bildning är att vidga perspektiven. Det betyder att inte bara läsa det som är bekant utan också om det som är obekant. Bildningsvägarna är individuella och handlar om aktivitet. Att läsa är en aktivitet. I boken kan man känna igen sig men också möta sådant man inte känner igen.

Böcker som nämns i programmet:

  • Andersen, H. C: Kejsarens nya kläder
  • Bengtsson, Frans G: Den lustgård som jag minns
  • Dickens, Charles: David Copperfield
  • Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff
  • Erba, Augustin: Blodsbunden
  • Gogol, Nikolaj: Kappan
  • Holmberg, Åke: Ture Sventon
  • Lagercrantz, Olof: Konsten att läsa och skriva
  • Lindgren, Astrid: Emil i Lönneberga
  • Lindgren, Astrid: Pippi Långstrump
  • Lindgren, Astrid: Mästerdetektiven Blomkvist

 

Det krävs en omvärld för att skapa en läsare

Körling ritar 2014

När man inte kan läsa är man utanför. De vittnar många av de unga som upplever att de inte kan. Inte dum men utanför. Inte utan vilja men utan redskap. Hur blir man en läsare när tåget har gått? Hur biter man huvudet av skammen och utbildar sig i det man borde ha lärt sig för länge sedan? Frågorna blir många då jag talar läsning med unga. Och jag måste lyssna. Inte genast komma med lösningarna eller tröstande förklara att tåget kan stanna till och du kan börja lära dig igen. För osäkerheten om hur världen ser ut kring den unga som vill lära sig fast hen redan borde kunna är stor. Var kan en ung människa gå och lära sig det som avgör det mesta för känslan av delaktighet och framtid? Var lär man sig om bokstävernas ljud då man är femton år? När får sextonåringen lyssna till Alfons Åberg, Lille Prinsen och Fröken Julie? Upplevelse av delaktighet snarare än utanförskap?

Jag lyssnar noga. Jag är läsare. Jag kan ge mig i kast med de mest utmanade texter. Inte för att jag förstår det jag läser, för det gör jag inte, men för att jag kan. Min lärare från första klass gick noga igenom varje ljud och varje bokstav. Det var ett noggrant arbete, grundligt och livslångt var detta lärande som ägde rum. Vi lärde oss forma bokstäver både genom hand och mun. Läraren högläste dagligen och hela klassen försjönk i äventyret som låg uppslaget i lärarens knä. Knappnålar kunde höras falla i klassrummet. Vi lyssnade intensivt. Utan att förstå lärde vi oss också varför vi skulle lära oss läsa och skriva. Berättelserna som läraren läste för oss var den horisont vi alla färdades mot. In i den läsande världen. Läraren höll kompassen stadigt i hand. Vi ljudade bokstäver. Hon läste högt. Vi läste s-o-l. Hon läste om solen som sträckte på sig och lät sitt hår väcka människor och djur långt bort i fjärran land.

Skolbibliotek hade vi också. Böckernas ryggar såg likadana ut. De var inbundna med tåliga röda omslag. Innanför böckernas pärmar fanns äventyret. Då vi kunde läsa fick vi på egen hand upptäcka vilka resvägar vi ville ta. Många läste om det fröken läst högt en gång. Det var tryggt att läsa det någon högläst. Vi blev läsare. Tjugonioelever kunde läsa. Olika var vårt intresse för att läsa själva. Men grunden fanns. Olika var hemmens bokhyllor. Folkbibliotek och skolbibliotek gemensamma och öppna platser för alla. Bokhandeln fanns lite varstans. På tunnelbanan lästes tidningar och böcker. Läsarna syntes i världen. Inte alla läste men tillräckligt många för att upptäcka att vuxna läste.

Det krävs en hel omvärld för att skapa en läsare. Det krävs en nära kontakt med en lärare som inte ger sig, det krävs ett bibliotek och det krävs vuxna läsare som visar att de själva är engagerade läsare. Ju längre ifrån bokstäverna man kommer desto kargare blir språket för känslor, beskrivningar och äventyr. Det livslånga lärandet som kommer med förmågan att läsa blir tomma ord för den som inte kan. ”Språket som blir raster och pensel, raster för slag och pensel för den egna fantasin och delaktigheten, blir liten” (Liedman, 2001). Att se världen utifrån text är ett äventyr för den som kan läsa. Ett utanförskap för den som inte kan. En evig påminnelse om att du inte ingår. Och språket som kommer med generationerna, platserna, känslorna blir läsarens.

– Du, hur vill du lära dig att läsa? frågar jag ibland. Och jag fantiserar om den plan jag önskar träda i kraft. En plan som omedelbart sätts i verket. En plan där den som inte kan genast får lära sig. En plan som involverar oss alla. Det krävs en omvärld för att skapa en läsare. En lärare som noggrant ger bokstäverna ljud och form. En skolbibliotekarie som dagligen möter eleverna för samtal om böckerna, en stund av högläsning och att få umgås med boktravar, serietidningar och att vara där böckerna är. Inköp av böcker till varje klassrum där böckerna är omsorgsfullt synliggjorda och tillgängliga för att bläddra i och välja ur. Vuxna som visar att de läser. På platser där barn och unga är ska också vuxna läsare vara. Och när barn frågar varför vi läser inte svara om nyttan att läsa, inte se till den pedagogiska möjligheten att skapa en läsare av den som frågar, utan se till det egna engagemanget att läsa. Berätta om den och berätta om det som finns att upptäcka i boken som vi just nu läser.

Vi söker alla mening och sammanhang. Vi kan alla bidra till att skapa mening och sammanhang. En elev som inte kan läsa försöker på sitt sätt skapa mening och sammanhang.

– Jag blir ett problem. För jag har ett problem.

Det krävs insatser. Omedelbara. Inte mer av skam för den enskilde utan mer av omvärldens generositet att ge utbildning i och äventyr ur. Inte mekaniskt utan levande.

Av Anne-Marie Körling

Källor:
Liedman, Sven-Eric: Ett oändligt äventyr, 2001

Med läsning som mål, Kulturrådets skriftserie 2015:3

 

Att läsa av egen inre motivation

Här är ett utdrag ur en artikel publicerad i Svensklärarföreningens tidning:

”Viktigt med inre motivation

Inom läsforskningen liksom i pedagogiska sammanhang överhuvudtaget skiljer man ibland mellan inre och yttre motivation. Inre motivation innebär att man motiveras av något för dess egen skull. Yttre motiva- tion innebär att man engagerar sig i något på grund av utifrån formulerade värden el- ler krav. När elever läser för att leva upp till en lärares eller en förälders förväntningar är det fråga om yttre motivation, liksom att läsa för att få goda betyg, belönas eller vin- na priser. Både inre och yttre motivation har betydelse för ungas läsutveckling. Det finns dock indikationer på att elever som främst läser för de yttre resultat läsningen förväntas ge, får ut mindre av sin läsning. Belägg finns också för att läsare som motiveras av yttre faktorer är mer benägna att läsa ytligt än läsare med inre motivation.”

Jonas Andersson

Jonas Andersson är fil dr i litteraturvetenskap, aktuell med boken Med läsning som mål. Om metoder och forskning på det läsfrämjande området, skriven på uppdrag av Kulturrådet.

Läs artikeln i helhet här! 

Läs ”Med läsning som mål” som finns att ladda ned här.

Lennart Hellsing: Om mål och medel

”Jag tror vi måste vara noga med att inte förväxla mål och medel. Vårt mål är inte att skapa goda böcker och få barn att läsa dem. Vårt mål är att, med böckerna som hjälpmedel, aktivera barnens skapande krafter och att lära dem utvinna glädje ur sin tillvaro. Man hör ofta upprepas att vi måste försöka få barnen att nå fram till de goda böckerna, men är det inte snarare tvärtom? Det är böckerna som ska nå fram till barnen. Erich Kästner har uttryck det så: ”Kanske bryr sig ungdomen för lite om litteraturen. Men säkert bryr sig litteraturen för lite om ungdomen.”

Med målsättningen hänger också en annan fråga samman. Man kan betrakta barn ur två synvinklar: barnet som människa – och barnet som blivande människa. I äldre tider har man huvudsakligen tagit fasta på det sista. Barnet har varit något i och för sig inte så mycket värt. Sitt värde har det fått av det faktum att det en gång skulle bli vuxet och då, hoppades man, kunna komma att bli en nyttig medborgare, /… / men man får för den skull aldrig glömma att barnet redan är en människa med ett legitimt behov att leva också i nuet och inte bara för framtiden.”

Ur Lennart Hellsing: Tankar om barnlitteraturen,1963 och 1999.

En bok att läsa om och om igen. Också 2015. Barn ska få leva i nuet och inte bara för framtiden.