I Viveca Sundvalls böcker om Mimmi finns det flera kompisar att lära känna. Roberta, Anders och Eddie har mer framträdande berättelser i boken. Roberta är ett år äldre och vet bäst. Maria Magnusson finns också där.
Mina barn älskade Maria Magnusson. Henne lärde vi känna genom hennes kommentarer. Maria Magnusson hade inte något stort utrymme i böckerna om Mimmi men när hon uttalade sig handlade det oftast om mat. Maria Magnusson älskade mat. Jag slår upp en sida ur ”Miljonären Mårtensson” (1989) för att leta reda på Maria Magnusson. Och snart finner jag henne:
”Det luktar lövbiff”, sa Maria Magnusson. ”Det är det bästa jag vet.”
Vi tittade in i vartenda köksfönster i alla radhus längs gatan och vi såg flera stycken som lagade mat. Maria Magnusson sniffade sakkunnigt i ventilerna som sitter intill köksfönstren, men hon kände aldrig lövbiff.
”Fiskpinnar”, sa hon, ”och i förra ventilen är jag säker på att det är blodpudding … Vänta, här börjar det likna nåt, nej det var bara hamburgare. Malet kött.”
Mina barn skrattade så att de kiknade. De skrattade åt att de redan på förhand visste att när hon pratar så handlar det om mat. Vi ville läsa mer om Maria Magnusson.
– Jag blir kär i Maria Magnusson, sa ett av mina barn. Hon är gullig och rolig.
Maria Magnusson blev ett uttryck i vårt hem. När någon talade om mat så gjorde man en ”Maria Magnusson.” Jag tänker på hur glada vi blev över att tala om mat.
Jag söker upp henne i ”Vi smyger på Enock” (1985). Med värme läser jag hennes kommentar till maten som serveras i skolans matsal:
”Hur ska jag klara mig på så här lite näring,” sa Maria Magnusson. ”Jag kommer säkert att svimma på musiken.”
Av Anne-Marie Körling
Litteratur:
Viveca Sundsvall; Miljonären Mårtensson, Rabén & Sjögren, 1989
Viveca Sundvall; Vi smyger på Enock, Rabén & Sjögren, 1985