Hon satt snett framför mig i tågvagnen. Hon läste intensivt i sin bok. Jag satt snett mittemot och läste, ja först intensivt, sedan såg jag mig omkring och upptäckte läsaren i den andre. Tåget krängde hit och dit. Den läsande höll blicken fast i boken. Då såg jag plötsligt att hon log. Då visste jag med ens. Hon är inte här. Hon är där. I boken.
Jag återgick till min bok, försvann in i texten och ”ut på Carey Street” och gick med in genom domstolens bakre entré för att känna de fuktiga stenarna genom berättarens händer.
Vi reser och vi läser. Vi läsenärer!