Yrken kring böckerna: ”Översättaren kan väl skriva in lite själv”

Då jag talade litteratur, skön- och facklitteratur med mina elever kom jag att presentera boken genom alla aktörerna kring den. Eleverna fick därigenom syn på, för dem, osynliga yrken som omslöt boken. Eleverna kunde ställa frågor om vad de trodde var och en gjorde och hur de kunde se att dessa fanns med i boken. Översättarens roll var ofta på tapeten:

– Kan översättaren skriva lite eget i boken, ifall översättaren tycker boken är lite långtråkig?

Yrken. Det är många som arbetar med en bok. Om vi breddar våra berättelser om böckerna framkommer de yrken som omsluter boken, både de historiska och de nuvarande. Det ger en utblick i vilka arbeten som fanns och kan finnas.

  • författaren
  • illustratören
  • fotografen
  • sättaren
  • förläggaren
  • redaktören
  • formgivaren
  • korrekturläsaren
  • språkvårdaren
  • översättaren
  • sakkunnig
  • projektledare
  • reklamare
  • webbdesigner
  • tryckaren
  • bokbindaren
  • maskinoperatörer
  • bibliotekarien
  • distributören
  • bokhandlaren
  • bokhandelsmedhjälparen
  • kundtjänst
  • recensenten
  • journalisten
  • manusförfattare (från bok till film)

För att inte tala om alla andra som är med då boken skrivs; partners, rådgivare eller sakkunniga. Ofta kan vi läsa vilka författare tackar i sina inledningar eller avslut, som i Ian McEvans bok Domaren:

Den här romanen hade inte kunnat bli till om det inte vore för Sir Alan Ward, som till nyligen var domare vid appellationsdomstolen och som besitter en enorm visdom, kvickhet och medmänsklighet. / … / Jag står i djup tacksamhetsskuld till Sir Alan för alla råd han gett kring rättsliga teknikaliteter och kring hur vardagslivet kan te sig för en överrättsdomare. Jag är också tacksam för att han tog sig tid att läsa och kommentera ett utkast av romanen. Men jag är själv ansvarig för alla eventuella felaktigheter som kan ha smugit sig in. / … / Jag är tacksam för råden jag fått av Bruce Barker-Benfield vid Bodleianbiblioteket och av James Wood på advokatbyrån Doughty Street Chambers. / … / Och återigen står jag i skuld till Annalena McAfee, Tim Garton Ash och Alex Bowler för deras närläsningar och hjälpsamma kommentarer.

Detta skriver Ian McEwan. Det är med glädje jag ser översättarens tack:

Översättaren vill tacka stadsjurist Erik Lindskog som hade vänligheten att titta närmare på ett antal juridiska termer, samt advokat Anja Åström som läste hela manuset som en fristående romantext med juridiskt kunnig blick

Ur Ian McEwan: Domaren, Brombergs Bokförlag, 2015

Jag kan ha glömt någon yrkeskategori och det ber jag i så fall om ursäkt för det. Boken är omgiven av många, många aktörer. Vi kanske kan tala lite mer om dem. Vad kan de som arbetar med böcker? Vilka arbeten finns det? Vilka fanns det en gång? Vad går att ersätta? Vilka tror vi kan bestå? Varför det?

Då vi hade gått igenom alla de som arbetade med boken utbrast en elev:

– Anne-Marie, vi har glömt dom som gör bokhyllorna!

Av Anne-Marie Körling

Det någon annan tänkt en gång är här och nu för läsaren

Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro.

Olof Lagercrantz; Om konsten att läsa och skriva, 1986. Läs gärna boken.

Läshälsa – frågor om läsning bör vara med överallt

Körling undervisar 2008

Jag har träffat många, både unga och äldre, som har haft problem med läsfärdigheterna och läsförståelsen. Det som blir svårt är att läsförmågan tas för given. Därför blir det tyst om hur vi läser och hur vi förstår. Vi frågar inte.

Frågorna lyser med sin frånvaro. De borde komma naturligt överallt där vi talar om hälsa, skola, lärande och välbefinnande.  Vid varje möte med elevhälsan kunde frågor om läsningen vara i fokus. Precis som frågor rörande hur vi äter och sover är det.

Då jag talar läsfärdigheter och läsupplevelser med unga människor berättar de att de inte får några frågor om det.  Det är tyst om detta innehåll. Också den egna tystnaden i frågan. För vem ska man tala med och vem är intresserad när ingen frågar. De flesta tycks kunna läsa och när böckerna slås upp i klassrummen så berättar allt om att läsa det kan man.  Jag har mött äldre personer som berättat att de hankat sig fram i textvärldarna. Jag blir nyfiken på hur man gör och hur man förstår, vilken hjälp man får och vilken hjälp man har kunskap om att man kan få. Då man har det besvärligt med att läsa, vilket vi alla har när texterna är svåra att begripa sig på, och vi hanterar det på olika sätt. Kanske genom att överge dem och göra annat men ana att det är något av vikt i texterna, något jag inte förstår mig på.

Hur mår ett barn som inte förstår eller inte kan delta i det som sker dagligen i skolan? Hur mår den elev som vet att nästa skola kräver läsförståelse som eleven inte äger? När kan man föra fram frågor om vad läsningen betyder och vad den gör med självkänsla, mening och sammanhang. Det handlar om hälsa. Den att kunna läsa eller på annat sätt få tillhöra textvärldarna. När man inte gör det tvivlar man på sig själv. Man är ständigt utanför där andra är innanför. Boken är inget äventyr utan en tegelsten. Inte dum, säger eleven. Men jag har det svårt. Hur ska jag få lära mig att läsa? Jag ser ingen annan väg än att läsfrågor också blir dagliga frågor – lika dagliga som om vi har ätit, sovit eller rört på oss. De ska ställas hos skolans kurator, hos skolsköterskans och i klassrummets samtal om hur vi lär, förstår, tänker, klarar av, sätts inför prov, förstår eller inte förstår. Vi måste och kan fundera över hur vi läser, när vi möter motstånd i vårt läsande, våra strategier och våra undanflykter, varför läser jag inte vidare? Varför skjuter jag boken åt sidan? Vad är det jag inte förstår och varför syns språket mig så främmande? Vi måste fundera över hur vi förstår texterna i ensamhet och i gemenskap. Läsförmåga är något som erövras dagligen genom att vi utmanas i att läsa och tränar i att läsa.

I klassrummen syns lästid som något utmätt. Den är tyst. Kanske är tiden för läsning de sista tio minuterna då det inte finns annat att göra och när klockan ringer ut så slås boken ihop. Lästiden i skolan utgår kanske från de som kan läsa utan att någon egentlig hänsyn tas till dem som inte kan. Undervisningen som kan inkludera alla i lärarens modellande högläsning och åskådliggörande av egna strategier för hur att förstå och hur att tänka där läshastigheten saktar ned för undervisning där flödet anpassas, utmanas i relation till elevernas samtal och frågor. Bokstävernas ljud, ordets uttal, meningens innehåll och styckets avgränsning. Allt det vi kan göra gemensamt. Vi kan ha en läsundervisning där vi inte belastar vår oförmåga utan ansvarar för att delaktighet skapas, underhålls, utvecklas och både breddar och fördjupar. Hur förstår vi? Hur begriper vi det vi läser? Vad bjuder på motstånd? Vad gör vi med detta motstånd? Hur löser vi läsningen? Vad gör samtalet med innehållet? Hur upplever vi det vi läser?

De frågor vi kan ställa ska inkludera oss i samtalet, inte få oss att värdera utan fundera och med respekt lyssna till hur det är att läsa, kunna läsa och delta i texterna för dagen. Eller hur det inte fungerar. Inte genast bedöma utan fundera på det vi får veta. För att mötas i texten och göra på andra sätt så att textmöten kan bli möjliga för alla.

Frågorna kan vara:

  • Kan du läsa?
  • Hur ser du på din läsförmåga?
  • Hur gör du när du inte förstår?
  • Vilka upplevelser har du av det du läser eller det du lyssnar till?
  • Vad behöver du för att kunna läsa?
  • Hur löser du din läsning?
  • Vad betyder att inte kunna läsa den här texten?
  • Vad är enklare att läsa? Vad är svårare?
  • Vad gör det med dig då du förstår?
  • På vilket språk läser du?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Glädjen över att barn läser

”Blir lycklig när jag ser barn läsa. Dottern säger: Vilken vacker mening, läs om den. Hjärtat bultar. Hon inte bara läser, hon hör orden också. Vill höra dem en gång till. Och Marie läser om meningen.”

Ur Susanna Alakoski; APRIL I ANHÖRIGSVERIGE. Dagbok. Albert Bonniers Förlag, 2015.

Den här glädjen är betydelsefull. Det är en känsla som fyller föräldern. Glädje, trygghet och framtid syns gestaltat i det läsande barnet. Men den måste hållas på sparsam temperatur. På avstånd het och innerlig. Men ju närmare det läsande barnet vi kommer ju varsammare om svalkan, att hålla nere den egna glädjen till förmån för läsarens intresse. Barn ska läsa för sin egen skull och inte för att jag som förälder blir glad. Och jag vet att jag blir så glad då barn läser. Så glad, så innerligt glad. Ju närmare jag kommer läsaren ju mer måste jag hejda mig. Och boken hjälper till. Den gör att jag blir intresserad av innehållet. Och det är genom det och ur gemenskapen kring boken vi kan värma varandra med vackra ord och läsa meningar om och om igen.

Hej HOPP!

Av Anne-Marie Körling