En katt, en plats och jag är biten. Bokstavligen är jag det. Bokhandlarens tips blir mitt tips. Jag köpte boken. Och så läste jag.
Jag var där alldeles nyss. I rummen, i staden, i tiden och i andra människors åsikter och tankar. Jag ser mannen som raglar på gatan och jag ser honom som berättaren ser honom. Ett fotografi från en gata jag aldrig har gått på frammanas i mitt inre. Gatubelysningens rundade fokus blir också mitt. Jag har också smärtsamt ont i handen och förnekar att jag ska göra något åt saken.
Saklig är min läsning då jag läser om den väggfasta telefonen och ringa-på-dörren kontakten. Det fanns inga mobiler att vara i ständig beredskap genom. Och jag anar vilka svar jag skulle få om jag googlade och hur oroligt jag skulle lägga samman svaren. Nu kan man inte det i romanen. Tiden är sent 60-tal.
Jag läser numera med pennan. Jag strök under kommentaren:
”- Men för guds skull – kan du inte vara lite osäker!”
Av Anne-Marie Körling