Samtal med elevläsfrämjare i skolbiblioteket

Det är andra gången jag Skypar med eleverna som ansvarar för skolbiblioteket. Jag bad att få ett samtal med dem då jag besökte skolbiblioteket och fann det vara i en sådan läsfrämjande ordning med den omsorg som böckerna ska ges och läsningen visas. Det första samtalet handlade om hur man ordnar i ett skolbibliotek och vad eleverna hade för tankar om detta. Denna gång var samtalet initierat av eleverna. Vi diskuterade flera frågor:

  • Hur man får de som inte läser att läsa
  • Hur man synliggör böcker
  • Om Alfons Åberg, mardrömmar och hur man kan tänka kring det
  • Om tema skräckböcker och varför vi läser skräckböcker
  • Om att läsa om böcker och vad omläsning gör med böckerna
  • Om att ord kan bli läskiga beroende vilken genre man läser
  • Om vad nästa samtal ska innehålla – vilket fokus vi ska ha för det
  • Om att följa arbetet i ett skolbibliotek
  • Mammornas läsning utifrån Stina Wirséns mening ur boken ”Vem är stor?

Eleverna gav ett intressant tips då jag frågade om man måste förstå det man läser och hur lång tid man kan ägna boken innan den slukar en med hull och hår. Det kan handla om att stå ut med att boken inte genast avslöjar sig, språket ännu inte är bekant och innehållet syns ”flummigt och man fattar ingenting”. Det här kände eleverna till och berättade att en omläsning av boken skulle kunna vara att då man avslutat boken läser man om det första kapitlet. Då begriper man det man inte begrep då man började. Man får en massa aha-upplevelser och det främmande blir mer bekant. Det man upptäcker när man läser om böcker är att någon detalj man inte förstod första gången då man läste kan bli en ny upptäckt vid omläsningen. En liten detalj som introducerades tidigt men som inte syntes viktig kan ge en aha-upplevelse vid omläsningen. Det betyder att författaren redan berättade så tidigt men att vi som läser den inte förstod för det verkade inte viktigt.

Då det gällde rädslor så kan man aldrig på förhand veta vad man blir rädd för. Nästan allt man läser kan ge mardrömmar för att vissa böcker kan man inte vara ensam hemma och läsa för sig själv. Böckerna är så läskiga och då huset rör sig för vinden blir man rädd för att man är så inne i böckerna. Men som sagt – den rädslan står man liksom ut med – för böckerna slutar ju alltid med en lösning. Ja, så sa eleverna. Ibland kan man lära sig om böckernas innehåll, exempelvis om Alfons Åberg vars böcker alltid slutar med att man något har löst sig och det är alltid något bra. Man måste läsa många Alfons Åberg böcker för att förstå att det farliga inte är så farligt eller att pipan som är borta nog kommer fram till slut.

Vi diskuterade ordet ”korridor” som kan vara ett ord som är jätteläskigt om man läser det i en deckare eller i en skräckbok och när vi fördjupade samtalet om korridor handlade det om att den ofta var lång, den hade många dörrar och de var stängda och kunde öppnas och man måste gå till slutet av korridoren, lämna något bakom sig och våga göra det. Jag fick många tankar om korridorerna i litteraturen och vad de gör med berättelserna. Ju mer vi samtalade om korridorens betydelse för att bli rädd ju tydligare blev korridorens innebörd för att vi just blir rädda. Den är smal, saknar fönster, har många stängda dörrar, leder vidare och man måste gå igenom den. Likaså kan trappor ha betydelse för det där läskiga.

Med tanke på att Stina Wirsén skriver om bokprat mellan Kanin och Nalles mammor i boken ”Vem är stor?” försökte vi oss på att kliva in i barnbokens samtal och undra vilka böcker de talade om. Jag trodde att min mamma, som jag tänkte skulle kunna vara en slags igelkott, talade om alla böcker av Slas. Eleverna berättade:

  • Jag tror mammorna pratar om pluggböcker för att mammorna pluggar
  • Jag tror mammorna pratar om humorböckerna och speciellt om en som någon som heter Jan har skrivit
  • Jag tror mammorna pratar om barnens böcker och kanske om någon deckare de läst
  • Jag tror mammorna pratar om Rowlings böcker och någon detalj ur dem.

Eleverna rekommenderade följande böcker, första bilden är tema läskiga böcker och andra bilden vad de läser själva.

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.52.03

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 09.34.24

Två samtal ligger framför oss. Ett samtal om högläsning och ett där jag får förmånen att följa eleverna i hur de arbetar i skolbiblioteket. Hej HOPP!

 

Av Anne-Marie Körling

Boksamtalet flyttar in i barnlitteraturen

Varenda mening är viktig. Varje illustration gör att berättelsen större. Men jag lyfter ut en enda mening. Den gör mig nyfiken. Det är fint när boksamtalen flyttar in i barnlitteraturen.

”Nalle och Kanins mammor pratar om böcker, länge pratar dom.”

Och jag undrar så vilka böcker mammorna talar om. Kanske talar dom om ”Vem är stor undrar Stina Wirsén”? Det kan man tala med barnen om.

Av Anne-Marie Körling

Om boken får vara med!

Ison När jag inte hade nått

Idag var jag på utbildning. Under varje rast satt jag och läste. Min bok låg framme på bordet under lektionerna. Så fort jag fick en möjlighet läste jag.

Vi var fjorton i rummet. Av fjorton personer kom tre att aktivt fråga om boken. Två fotograferade av den för att kanske läsa den.

Jag tycker om den egna aktiviteten kring boken. Att jag läser är min alldeles egna aktivitet. De två som frågade var aktiva att fråga. De som fotograferade av bokens omslag var också aktiva. Och den som försiktigt frågade om det var kurslitteratur var också aktiv. Allt sån´t skapar boken om boken får vara med.

Av Anne-Marie Körling

 

Om igen … läsa om … läsa om och om igen

Jag funderar ofta på böckerna och att läsa om dem. Jag återvänder ofta till böckerna. Denna gång har jag valt att läsa en bok på svenska och sedan läsa om den på engelska. Jag läser ”Förtvivlade människor” på svenska och ”Desperate Characters” på engelska. Olika förord i de olika utgåvorna. Olika omslag också.

I Jonathan Franzens förord till ”Desperate characters” av Paula Fox beskriver Jonathan Franzen hur han läst romanen om och om igen. Jag ringar in Franzens beskrivningar av sina omläsningar och förstår att de har påverkat honom på olika sätt. Varje läsning en unik läsning.  Jag tänker. Efter första läsningen har man förstått boken på ett sätt och läsningen den andra gången behöver inte alls vara samma upplevelse. Det är inte boken som förändrats. Texten är detsamma. Men med omläsningen kommer möjligheten att se lite längre in i texten och upptäcka sådant som man först inte upptäckte. Man är också en annan efter att ha läst boken en första gång, boken kan ha påverkat och gett nya tankar och gör en till en annan. Mycket påverkar boken. Det egna livet kan ha förändrats vilket gör uppmärksamheten annorlunda. Det man vill ha förklaringar till i livet kan plötsligt dyka upp som en mening i boken. Nåja, detta är mina tankar.

Jonathan Franzen skriver i förordet om sin läsning och omläsning:

  1. Första gången Franzen läser boken är 1991 och han blir förälskad i den.
  2. Andra gången berättar boken för Franzen hur han verkligen ska leva sitt liv.
  3. Tredje gången uppmärksammar Franzen hur karaktärerna berättar om sin förnekelse och ger exempel på meningar som synliggör förnekelse.
  4. Fjärde gången hoppas Franzen på svar, vilket svar som helst tycks det mig men finner att läsningen ger honom fler frågor än svar.
  5. Sen kommer ytterligare omläsningar i form av återkommande kortläsningar ”I continued to dip in and out of Desperate Characters” för att återvända till bland annat skönheten i språket. För att slutligen läsa om den igen för att finna romanen ny och okänd för honom. Han har nu läst den minst ”half a dozen times” för att finna att varenda rad i boken är viktig och betydelsebärande.

Jag tänker på alla de böcker jag har läst om. Fler som barn än de jag läser om som vuxen. Jag har läst några böcker mer än 250 gånger och tror mig kunna dem utan och innan för att upptäcka något som jag varit blind för. Som tolvåring kunde jag läsa Fogelströms böcker Mina drömmar stad och de övriga. Jag grät på samma sidor varenda gång. Det fortsätter att förvåna mig. Och nej, jag vågar inte läsa om Mina drömmars stad. Den läsupplevelsen var så stark och jag vill behålla den som jag lämnade den boken en gång.

Av Anne-Marie Körling