januari 2016 – Sida 4 – Läsambassadören

En mening tröst

Eleven hade förlorat sin hund.

– Jag vet inte hur jag ska tänka, sa eleven.

– Behöver du några ord att tänka med? frågade jag. Eleven nickade. Jag frågade om det fanns några ord inom eleven. Eleven skakade på huvudet.

– Det är tomt. Inga ord.

Jag tänkte på alla berättelser om hundar och känslorna kring dem. På rasten gick jag till skolbiblioteket och hämtade ”Sagan om den lilla farbrorn”. Nästa lektion slog jag mig ned hos eleven och frågade om jag fick läsa högt ur boken och då eleven sa ja läste jag om den lilla farbrorns sorg:

”Då knep det till i lilla farbrorns bröst och världen blev suddig omkring honom.”

– Så känns det, sa eleven. Världen blir suddig när jag tänker på min hund.

Sorgen ger inga stora perspektiv. Den drar sig inåt. Gör magen till en valnöts storlek och det som pågår hos andra syns ske genom ett raster. Att få möta andras känslor kan gestalta det man själv känner men saknar ord för. Det kan vara tröst. Vi kan låna av litteraturen och genom litteraturen ges möjlighet att spegla och tänka om det vi känner. Då får sorgen en aning konturer. Allt i egen takt.

Av Anne-Marie Körling

Litteratur denna gång:

Denna berättelse är också publicerad här.

Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Eriksson.

Högläsningen tillhör boken

– Läser dina barn något, frågade jag föräldern. Jodå, barnen läste. Nja, inte den yngste. Den yngste måste föräldrarna fortfarande högläsa för varje kväll. Men snart så. Det är skönt när de läser själva.

Kanske är det målet att barnen en dag ska bli självständiga läsare så att högläsningen inte längre behövs för att boken ska nå fram. Då när alla läser själva och ingen längre behöver läsa högt. Jag tänker på de två tonåringar jag hade på var sin sida om mig, som kurade ihop och bad att jag skulle läsa något för dom. Helst en saga från den tid då de var små. Och jag kunde att ana tonårstiden var för krävande och läxhögarna för höga och en flykt in i barndomens tid då gemenskapen kom i närhet och högläsning. Så mycket närhet som kommer kring en bok. Jag har läst för många tonåringar. Samma sak gång på gång. Om jag vågar läsa högt för dem vilar de en stund från kravet att vara stora.

Jag minns då fem lärare kom på besök för att följa mig en dag i klassrummet och då högstadieeleverna kom in med stora jackor, kepsar och allmänt skoltrötta attityder för en lektion i ämnet svenska. Eleverna slog sig ned och lyssnade på folksagor och så några bilderböcker vilka vi delade läsning genom. Lärarna upptäckte hur våra samtal om böckerna involverade tonåringarna i samtal om nuet, tonårstiden, kraven och det där kaxiga som man lagt sig till med och som inte fanns då man var liten. Lärarna undrade hur jag vågade läsa barnböcker för killarna på högstadiet. Och jag minns att jag tänkte att killar från högstadiet har närmare till barnet inom sig än till vuxenvärlden de skyndar att erövra. Hur som helst så läste vi allt tillsammans: barnböcker, ungdomsböcker och ja, böcker helt enkelt. Just denna dag var det bilderbok och folksaga. Killarna lyssnade med stillsamma ansikten och blickar som sökte sig långt bortom skolgårdens gräns.

Nej, högläsning hör inte endast till för de som inte kan läsa. Högläsningen tillhör boken. Högläsningen är inte endast för små öron utan för allas öron. Vi är delande och gemensamma. Boken kan fortsätta att bidra till att kontakten mellan oss förtätas.

Av Anne-Marie Körling

”En riktig bok”

Runt skolstarten kom de till bokhandeln. Jag arbetade där ibland. På barnboksavdelningen fanns jag och det var där jag fick frågorna. Kunderna letade helt plötsligt efter ”riktiga” böcker. Barnet de skulle handla till skulle börja i skolan och läsningen skulle nu bli riktig och till det krävdes en riktig bok. Jag visade på en mångfald av illustrerade böcker men dessa avvärjdes som otänkbara. De är inte riktiga. En riktig bok är en bok där textsidorna är utan illustrationer och där texten löper tät från sida till sida. En riktig bok?

Föreställningen om vad en bok är kommer fram i de här små samtalen och synen på de ”oriktiga” böckerna likaså. Kanske är det en oro för det kommande kravet på läsförmåga som gör köparen så selektiv och noggrann. Mitt barnbarn ska börja skolan. Nu väntar den riktiga litteraturen och nu väntar läsförmågan som krävs. Men… kan barnet läsa frågade jag försiktigt. Det kunde inte barnet berättade man men nu var det slut med bilderna och nu var det dags för den löpande texten.

Jag möter det ibland, samma frågor om den där riktiga boken, om det där som kan kallas läsning och betraktas som riktig läsning. Föräldrar som inte vågar låta barnen läsa det som faller barnen in. Frågorna som ställs kring böckerna: Är det ok att han läser kartböcker? Ja, han läser inte så mycket men han läser serier, de räknas väl inte? Ja tänk om han kunde läsa en riktig bok. Och jag tänker på både omsorg om barnens läsbästa och oron för att det inte ska gå vägen.

Jag sålde åtskilliga klassiker under augusti månad. Jag hoppades så att föräldrarna högläste dem för sina blivande läsande barn. Inte att de sattes i händerna på en ensam sjuåring som ännu inte fått ihop bokstäverna till ljud, ord och meningar och därmed skrämmer bort med sitt textomfång. Utmaningarna att läsa kommer med att lära sig läsa och äventyret att läsa kommer med att delta i det en bok kan innehålla och berätta. Om att resa jorden runt i åttio dagar med hela klassen eller tillsammans med föräldern. Det som ges ur böckerna när vi läser dem för de som ska lära sig läsa. Äventyret tillgängligt. Det handlar om att ge en horisont; Detta finns för oss gemensamt idag och en dag längre fram kan du minnas gemenskapen med oss då du läser boken för dig själv.

Ljus på skolbiblioteket

Igår satt jag i ett skolbibliotek. Jag skulle föreläsa vid en skola. Jag frågade om jag fick sitta i skolbiblioteket för att förbereda mig. Det gör något med mig att sitta bland böckerna. Och vips blev jag visad biblioteket och lämnade lärarrummet för det. Och jag kunde inte sätta mig ned. Jag sprang ivrigt omkring bland böckerna. Ordningen som rådde bland dem lockade med sin omsorg. Böckerna syntes berörda och det gick att begripa att det här var ett bemannat bibliotek. Ett bemannat bibliotek betyder att det finns någon där som vet och kan. En skolbibliotekarie. Då rektorn kom in för att hälsa berättade jag vad jag upplevde och hur jag såg på skolan. Rektorn blev glad över uppmärksamheten kring biblioteket och sa att ja, ja, vi har en skolbibliotekarie. Jag ville veta mer om det.

Varje gång jag frågar om biblioteket riktas blickarna mot det. Med skolbibliotekarie kommer ordet bibliotek i ett annat ljus.

Av Anne-Marie Körling