Genom förordets tack till ordförrådet i boken

Boken tillägnas pojkarna på Mörkö. Jag vill tacka pojkarnas farfar som har lärt mig en del om träbåtar, samt deras morfar och styvmorfar som skrev förlagan till Jungfru Rund.

Detta är de första raderna jag möter då jag börjar läsa boken Ishavspirater av Frida Nilsson, Natur och Kultur, 2015.

Jag blir därmed medveten om att då det gäller berättelser om träbåtar finns det en koppling till verkliga människors kunnande. Jag blir nyfiken på vad det är jag kan få lära av pojkarnas farfar. Jag lusläser kapitlet ”Trä” för att undersöka innehållet utifrån ord och begrepp om träbåtar:

  • aktertoften
  • rodret
  • slörat
  • böjt
  • grått trä
  • spanten
  • durken
  • reva
  • storseglet
  • storfallet
  • skrovet
  • segelduken
  • gaffelbommen
  • relingen
  • drivankare
  • stäven
  • rorkulten
  • focken
  • trekantiga förseglet

Bokens ordförråd träder fram. Dessa hör samman med båten. Om jag tänker båt och hav breddas ordförrådet:

  • vågtoppar
  • smattrande
  • vågkammarna
  • fläkta
  • sjön
  • iskallt
  • rulla
  • dyningar
  • färskvatten

Och frågan som skapar kreativitet. Att stanna vid de två frågorna och tänka om dem, med stöd ur de ord vi har om båten och havet:

Tänk om det var så här det kändes att vara båt? Tänk om varje slag och krängning gick som en stråle av ont genom båtkroppen?

När vi funderat en stund och pratat om det vi tänkt på kan vi möta författarens berättelse, som andra berättande svar från någon annan, och vi kan väva våra egna svar in i bokens berättelse:

Tänk om allt de ville var att sträcka ut, spjärna loss från spanten och slippa det eviga onda vaggandet. Att vara båt, låst i sin form. Aldrig hade jag förstått hur hemskt det måste vara.

Av Anne-Marie Körling

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta: