Sprakbärsris, hallonris, stenskavel och stubbrötter, skog och åter skog, barrskog och lövskog och blandskog, sommarskog och vinterskog, ungskog, grovskog, ödeskog, urskog, surskog, hemskog och utskog, sprikskog och sprakskog, skrovelskog, skravelskog, svampskog och bärskog, söndagsskog, stubbskog, stabbskog, skrabbskog, fröskog, fågelskog, massavedsskog, blåskog, gråskog och rödskog och motionsskog, gubbskog och äkta trollskog, skräskog, godskog …
Den här texten finns i Lars Lerins bok Naturlära. Jag har läst det här stycket högt för mig själv. Jag ramlar över orden som jag ramlar över rötterna i skogen. Efter några högläsningar uppstår musiken. Jag förstår inte alla ord men jag vet att de handlar om skogen. Kanske kan jag själv hitta på några ord som slutar med skog?Är de tre punkterna en inbjudan?
Och jag tänker ordförråd. Och kreativiteten som kommer av att leka med orden, måla med dem och blanda kunskap med eget. Svampskogen vi känner igen om vi plockar svamp är en motionsskog för någon annan. Kan jag tillåta mig själv att inte veta vad varje ord betyder? Räcker det med att jag känner mig hemma i några ord? Att några bilder skapas inom mig? Att jag framkallar en skog? Får jag vara med i leken om skogens ord? Barn är mer lekfulla än jag. Barn lyssnar till orden och vågar bryta loss dem ur sitt sammanhang. De frågar om något de tycker och tänker om. Vad är en söndagsskog? Finns den inte på måndagar?
Ordförrådet. Vi kan komma in i skogen från läsplatsen där vi är. Med orden tar vi oss in i den. Om vi har varit i en skog kanske vi känner doften av skogen. Den fuktiga mossans doft eller skogsstigens torra. Om vi har varit i skogen kan vi höra de små ljuden som skapas då vi kliver in i den. Under våra steg. Om vi har varit i en skog kan vi se en bild av en skog inom oss. Har vi inte varit i en skog kan ordförrådet ta oss dit. Vad är en skog? Hur stor är en skog? Vad menas med surskog? Varför skriver man så mycket om skogen?
Frågorna är viktiga. Kan vi gå in i skogen utan ordförrådet? Självklart kan vi gå i en skog utan ordförråd. Men artrikedomen kan komma att göra oss frågvisa. Då vill vi veta om det specifika. Kanske frågar vi om mossan och varför den är så mjuk. Det specifika öppnar sig med berättelsen. Skogen spränger gränserna för sig själv med nya ord. En skog blir inte en skog utan en värld.
Då jag läser för barn och unga kan jag berätta på det sätt jag just beskrivit här ovan. Jag berättar hur jag förstår och vad jag tänker på. Berättelsen om det jag läser och författarens sätt att berätta är det jag sätter i centrum. Och då texten inte är anpassad för liten eller stor kan vi utforska den tillsammans.
Barnens frågor är friare än mina:
- Hur många ord finns det?
- När tar orden slut?
- Kan man säga vilka ord man vill?
- Visst kan man hitta på ord?
Jag tittar på akvarellernas språk. Jag ser en annan skog i konsten. Och jag lär mig förundras över skogen … akvarellskogen, Lerinskogen …
Av Anne-Marie Körling