Namnen på kapitlen kittlar hjärnan

Myran

Bästis-Henny

en plötslig händelse

matsalen

bänga Doodi

sniglar

sandslottet

bomben

badskum

fotboll

första glassen

kalas

katthataren

bråk

tandläkaren

cykelnyckeln

blodet

katastrofen

struntprat

chefen lever

gula rummet

kattälskaren

pizza

det nya livet

Jag ska läsa om Myran. För att någon frågade om jag läst den. Och det hade jag inte. Några dagar senare gårjag omkring i bokhandeln. Där stod boken ”En myras liv” och jag påmindes om att jag fått frågan om jag läst den. Nu ska jag börja läsa. Jag tänker att jag kommer möta någon som inte gillar katter. Jag kommer möta någon som älskar katter. Jag vet att det kommer smaka glass och pizza. Jag undrar lite över chefen, bomben och sandslottet. Berättelsen inleds med meningen:

Myran är världens ovanligaste myra, för han är ingen myra.

Jag är fast. Jag börjar läsa ur Linn Gottfridsson och Emma Adbåges bok ”En myras liv” utgiven på Rabén&Sjögren, 2016,

Av Anne-Marie Körling

På tunnelbanan högläste jag för den unge mannen

Det var efter en föreläsning jag gett som den unge mannen slog följe med mig. Vi var på väg hem båda två. Jag fick frågor. Och jag lyssnade till frågorna om språkets betydelse och att inte tycka sig äga språket fullt ut. Att våga ta språket till sig och vilja lära sig nytt språk då allt handlar om det. Den unge mannen hade upptäckt att språket var en nyckel och att han själv hade för få, eller upplevde sig ha för få. Jag måste lyssna varsamt. Inte ivrigt komma med råd. Men råden stod på rad inom mig och jag gav dem försiktigt.

Mina råd:

  • Ta en tidning och läs en enda artikel noggrant. Inte hela tidningen utan en enda. Välj först något du känner dig hemma med. Gör så varje dag. När du känner dig utmanad. Ta en artikel du inte känner lust till. Läs den. Varva varannan dag med en artikel du gillar och en du inte känner lust till.
  • Besvara frågorna som du hör någon säga i en film eller i något program du ser. Stanna filmen och fundera över vilket svar du skulle vilja ge. Ta med så många ord som frågan innehåller. Våga svara utan att kunna. Pröva ordförrådet högt och ljudligt. Lägg dig genom att uttrycka dig själv, din åsikt, din tanke, din kreativitet och vidga språket genom det du hör.
  • Lyssna till berättelser. Du kan aktivt ta in ord du inte är bekant med. Låt säga ett ord om dagen som du medvetet tänker om och utforskar vad det är för något du hör och vad ordet kan representera.

Tre råd. Inte fler. Inte råd som är längre ifrån personen än där personen är. Inga boktravar att utmana med. Inga måsten. Däremot en liten text att högläsa. Där boken är kan vi låta den tala. Jag högläste för den unge mannen:

Nu blev jag tvungen att följa med i nyheterna varje dag. Verkligen läsa tidningarna grundligt, inte bara kolla i Metro om det var rea på Intersport till helgen. Och jag tvingades lära mig att berätta. Jag kunde sitta hela kvällarna och vrida och vända på ett ämne för att förstå hur jag skulle lägga fram det. Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som om hjärnan blev glad av allt det här. Som att den hade väntat på att få något att jobba med.

berättar Ison Glasgow i sin bok ”När jag inte hade nå´t” .

Den unge mannen tittar frågande på mig

– Tvätta sitt språk?

Vi talar lite om det. Om språket vi skapar i gemenskap med varandra. Språk som gör att vi kan mötas. Som vi två på tunnelbanan. En yngre generation och en äldre. Vi ansvarar för att vi kan mötas i vårt gemensamma språk här och nu. Tvättar vårt språk så att det blir ett språk att mötas i. Inte anpassning bara utan för att vi har tillräckligt med språk för att göra det.

Innan jag går får jag frågan:

– Du, vad hette boken?

 

Av Anne-Marie Körling

 

Litteratur:

Glasgow, Ison; När jag inte hade nåt, berättad för Emil Arvidsson, Brombergs förlag, 2014.

 

 

 

”Ingen inre bild då jag läser”

– Alla säger att man får inre bilder då man läser. Jag får inte det. Jag har ingen film som spelar upp sig i huvudet. Det finns inga bilder.

– Vilka bilder finns i texten och boken då? frågar jag.

– Alltså man vet att det är en blå tröja. Då liksom vet man det. Det är ingen bild. Det är information.

– Blir det en bild?

– Nej, jag vet hur blåa tröjor ser ut. Så jag ägnar inte en tanke på att se den inom mig?

– Kanske kittlar inte en blå tröja din hjärna. Den kanske är van vid blåa tröjor?

– Hmm, jag ser ingen blå tröja.

– Jag har en blå tröja på mig. Är den ungefär som den i boken?

– Nej, jag föreställer mig den en aning ljusare? Kanske mer åt det ljusblåa hållet?

– Vad är en föreställning?

– Något man skapar inom sig, man tänker och föreställer sig.

– Vad hände med min tröja och litteraturens blåa tröja?

– De såg olika ut. Jag såg den liksom inte som den. Jag såg en annan inom mig.

– Är det en bild?

– Jo, det är det ju.

 

Av Anne-Marie Körling

”Vem vet egentligen vad som sker inom en då man läser?”

Varhelst jag är och oavsett med vilka frågar jag om läsning och läsupplevelser.  Vad händer brukar jag fråga. Hur vet vi det brukar jag fråga. Och varför läser vi?  Jag har alltid frågat. Jag är nyfiken på berättelserna som frågorna ger och mötet med berättelsens innehåll. Inte stör jag med mina svar eller det jag tror att läsning gör och ger. Jag är pågående nyfiken på hur vi tänker om att läsa och att uppleva något via litteraturen.

– Jag sticker iväg en stund. Så tänker jag om läsning. Och så sticker man iväg till ett helt annat land. En helt annan relation. Ett helt annat sätt att leva eller betrakta världen. Jag brukar säga så när jag läser: att jag sticker iväg! En del säger att man flyr ifrån och det kanske man gör på sätt och vis. Eller så gör litteraturen det möjligt att se sig själv där man är från platsen man kom. Du ställer kluriga frågor du! Vem vet egentligen vad som sker inom en då man läser? Egentligen vet jag inte det själv men vi frågar ofta om vad som händer med oss. Kanske händer det ingenting? Kanske händer det massor. Man är i boken! Kan det räcka så?

Av Anne-Marie Körling